Cool Bun - i Bryssel

Ruben och Frans kom att tycka om Bryssel. Vid utforskandet av alla nya omgivningar blev det mycket promenader som slet på trampdynorna. Och vårsolen hade kommit tidigt och gjorde staden het. Det var viktigt att man åt gott, och drack iskallt vatten.

Ruben gillar att kolla upp saker, och hade innan resan via en gudomlig bild på en hamburgare fått nys om restaurangen Cool Bun. När hungern, värmen och tröttheten sammanstrålade i en ovanligt besvärlig Frans tog Ruben tag i situationen. De tog metron till hållplats Louise och promenerade längs en flådig boulevard efter karta och kompass. Svängde av och snirklade runt tills de nådde en lugn sluttande gata som Ruben direkt tyckte om. En sån gata man bor på, i en lägenhet från förra sekelskiftet, med högt i tak. Och där låg Cool Bun, en vacker liten restaurang med två utebord på trottoaren. Ett av dem var ledigt och vännerna slog sig ner. En söt och ödmjuk servitris kom strax och hjälpte dem beställa. Allt i restaurangen var ekologiskt och hemlagat. "'Ome made" som hon så vackert sa. Till och med ketchupen.

De valde varsitt spännande belgiskt öl och varsin spännande burgare. Ruben tog en gorgonzolaburgare och Frans blev rekommenderad en variant med grönpepparsås och grillade champinjoner. Så mycket smaker, så mycket konsistenser. Och vid sidan av en väldresserad sallad med tunt skivade morotsslantar i. Fulländning!


Köttet, medium rare, saftigt och smakrikt kryddat. Salt ost. Hembakat bröd! Och välfriterade pommisar att doppa i den hemmagjorda majonnäsen. Ruben kände sig så lycklig när han tuggade. Han ville teleportera hela restaurangen till Stockholm och bli stammis!

Notan kom in i sällskap av en glad liten gelégroda som hoppade in i Rubens mun. De dricksade rejält och Ruben berättade för servitrisen att det var den bästa burgare han någonsin ätit. Hon blev uppriktigt glad, kanske rodnade till och med en liten stund.
Ruben och Frans åkte sedan till hotellet där de somnade mättade och utmattade med Bryssels skyline utanför fönstret.

Resor - en introduktion

Ruben har börjat bli en resglad apa. Egentligen tycker han att man gör bäst i att hålla sig på marken, men förra året övertalades han av Panda Pannband att flyga till Paris, och hem också. Och det funkade ju faktiskt. Små steg. Små steg. Och med kraftigt stärkta frankofila tendenser återvände han till Vällingby full av reslust. Resluft!

Inför påsken planerade han och Frans därför in en expedition till Bryssel. De tog tåget ner genom Europa. Det skumpade och gnisslade och Ruben hade svårt att sova på sin brits. På vägen hade de stannat till flera timmar i Köpenhamn och ätit resans första hamburgare på Café René, och fikat wienerbröd på Andersen Bakery vid centralstationen.


Resan hade i kvällningen sedan gått vidare med detta natt-skumpedump-tåg mot Köln där de stannat en hel dag och bott på hotell. Gryning till gryning. Ingen av dem förstod särskilt mycket tyska och det lilla lexikonet Ruben köpt med sig glömde han i väskan på hotellrummet. Kring lunchtid fattade de tycke för den lugna och svala uteserveringen på puben Gertrudenhof. Ruben försökte navigera sig genom den tyska menyn där allt lät så väldigt spännande. ”Blut Wurst!” utbrast han entusiastiskt ”Kartoffeln…och apfel!”. Han beställde genast in det han hoppades ha identifierat som blodkorv med potatismos och stekt äpple. Och ett glas Kölsch.


Han hade haft alldeles rätt och serverades en alldeles ljuvlig blodkorv. Knaprig yta, men där inne en mousseartad konsistens, och tung och smörig potatispuré som balanserades upp med de syrliga äpplena, och mjukstekt lök. Ruben tänker fortfarande på den ibland. Frans åt 500 gr fläskkotlett med pommes frites. Han var också nöjd.

Nästa morgon tog de Brysseltåget, som hade egentlig slutdestination Paris och Ruben blev helt knollrig och exalterad när han läste ”Paris Nord” på skylten som lös på perrongen. Han hade med sig ett litet block där han noga antecknade franska ord han inte riktigt förstod. För han hade fyndat, på second hand, en avancerad fransk grammatikbok som han stoppat ner i resväskan som färdlektyr. ”Un café si’l vous plait!” försökte han entusiastiskt lära Frans inför mötet med brysslingarna. Men Frans ville bara titta ut genom fönstret.

Det överraskande stora Bryssel var sedan deras i 3 dagar innan de reste hem med flygplan. Det funkade igen. Ruben pustade ut men bara några månader senare kom eldprovet då han gjorde sin första transatlantiska flygning. Det går inga natt-skumpedump-tåg till New York. Ruben och Panda Pannband skulle gå på ett seminarium tillsammans med sin kollega Kokko Koala. Och alla tre visste att det skulle finnas tid till matäventyr. För att resa handlar mycket om att smaka på mat i andras kök…