Panda hade tagit med dem till Guggenheim på förmiddagen men de hade alla blivit lite besvikna eftersom hälften av museets utställningshallar hölls stängda på grund av en omfattande renovering. Ruben hade sett fram emot att traska i snurren upp mellan våningsplanen, som han sett det göras på film. Men det var bara borrar och avspärrningsband överallt. Panda tittade upp mot taket. "Men vilken magnifik arkitektur!"
Sen hade de gått till gräset i Central Park där Ruben åt en överdyr Oreo-pinnglass. (Som var mycket godare än Oreo-kaka som Ruben egentligen inte är speciellt förjust i.)
Framåt eftermiddagen hade de rört sig mot Williamsburg i Brooklyn där Panda blivit rekommenderad en venezuelansk restaurang som hette Caracas Arepa Bar. Vännerna tog en promenad över East River längs Williamsburg Bridge. Ruben trodde aldrig att de skulle komma över till andra sidan. Bron hade sett oförgarglig ut när de klivit på men måste varit enormt lång - det tog nästan en timme innan de kom fram. Men om det kanske också berodde på deras korta ben, eller alla utsikter som behövde fotograferas, det kunde Ruben inte säga säkert.
De blev tvungna att fråga sig fram till restaurangen och hittade fram precis när solen gick ner bakom skyskraporna på andra sidan floden. De blev visade till ett bord på innergården. "Exotiskt!" tyckte Kokko.
Specialitén på menyn var arepas. Panda som rest en del i Sydamerika förklarade för Ruben att det var som ett stekt pitabröd av majsmjöl, fyllt med gott. På menyn fanns många olika förslag på gott och Ruben blev till slut tvungen att fråga servitrisen vad som kunde rekommenderas. "De Pollo". Med fyllning av grillad kycklingfilé, karamelliserad lök och cheddarost. Tydligen var det den perfekta blandningen av sött och salt. Hon förklarade också att arepasarna var ganska små, och att man gjorde gott i att köpa flera olika och dela. Vännerna ville då hellre kombinera med några sallader on the side. Ruben och Kokko delade på en "Ensalata Fresca" och Panda beställde sig en "Ensalata Mixta". Och vinnaren blev...Ruben och Kokko! När maten kom till bordet och Ruben fick se sin sallad blev han alldeles salig. På menyn beskrevs den med: (i fri översättning från engelskan) "Vattenkrasse-, körsbärstomat- och avokadosallad, i en säng bäddad med yuccarot (!) och gurka, klädd i saltig ost och en skarp passionsfruktsvinaigrette." På bild såg den ut så här:
Ett berg av riven hårdost! Och allt smakade lite lite passionsfrukt. Pandas sallad var en helt vanlig hederlig sallad. Medan Rubens och Kokkos var en smärre smaksensation. Panda norpade en tugga och höll med.
Sen kom de små arepasarna. Helgott, men egentligen var en arepa allt för liten för Rubens mage. Men när man äter något riktigt gott, mår det ibland bra av att avnjutas i små portioner.
Vännerna var helt övertygade om att kvällen på Caracas Arepa Bar skulle bli ett av de käraste matminnena från staden Ruben precis träffat. Och vilket möte sen! Ruben kände sig som en mycket mindre apa i en mycket större stad.
