Ruben och Frasse hade sett en utställning på Nationalmuseum och vandrade därifrån med kurrande magar genom en stad som fortfarande väntade på att sommaren skulle dra igång trots att de snart var inne i augusti. Ruben frös lite och det hade varit ett plötsligt infall att lämna trottoaren och kliva in på denna nyöppnade restaurang som låg i anslutning till en av Rubens gamla favoritbiografer. Ruben tyckte det kändes lite som att kliva in i en film. En fransk film.
Och frankofilen i Ruben njöt lite extra av att med franskt uttal få beställa in en "Surprise du chef" (gratinerad oxfilé, Café de Paris, tomatsallad, pommes frites). Frasse tog Halstrad röding, och en Sleepy Bulldog att dricka. Ruben kände inte för rusdrycker och nöjde sig med vanligt vatten. Ett fat med lite skivad kavring, baguette och hårt tunnbröd kom snabbt till bordet. Och smöret i ett litet krus. Très français!
När man väntade på maten kunde man titta på människor som gick förbi ute på gatan, eller på sig själv i alla speglar som fanns i lokalen och fick den att se fyra gånger så stor och välfylld ut. Ruben tittade på serveringspersonalen. De såg så stiliga ut i sina uniformer. Han påpekade för Frasse hur roligt det verkade att få gå till jobbet i sån där skjorta, väst och fluga.
Maten landade smidigt på bordet trots att det var många komponenter som skulle samsas - såssnipa till fisken, och en klassisk strut pommes frites i en metallbägare till köttet. Rubens "surprise" serverades i gjutgärnsgryta och när servitrisen lyfte på locket och visade överraskningen - en rejäl bit oxfilé täckt av en café de paris-sås med haricots verts och färsk skivad tomat med finhackad rödlök - utbrast Ruben lyckligt "Mmmmm!" utan att tänka sig för. Servitrisen log förstående och lämnade dem sedan åt sin måltid. Snart satt de och "Mmmmm!"-ade i kör. Fisken, perfekt tillagad, med salt och gott knaprigt skinn och med en sauce blanc som var som en len smekning mot gommen. Bästa rödingen Frasse ätit på restaurang någonsin! Rubens oxfilé var perfekt blodig och smakerna då den blandades med såsen och grönsakerna lämnade inget mer att önska. Pommes friten skulle bara ha blivit blaskiga och överflödiga ihop med måltiden så Ruben sparade dem till sist, och åt dem som snacks ur struten. Det var annat än badhusfritsen från Pubologi. De här smakade så som idébilden av pomms frites smakar. Lagom knapriga, salta och flottiga. Inte hårda, inte mjuka, utan helt perfekta!
Frasse dricksade hundra kronor, hans sedvanliga sätt att visa sin uppskattning - Ruben kallade det för Frasses hundring. Och var det något ställe som verkligen varit värd den, så var det Bistro Rigoletto. De hade lyckats med konststycket att servera riktigt god och vällagad mat på ett avslappnat sätt - att få det att inte kännas som det de pysslade med var komplicerat. Och dessutom till ett mycket rimligt pris. Det är väl det som är hela tanken med en bistro.
Ruben kände att han fått tillbaka gnistan.
