onsdag 22 januari 2014
lördag 21 juli 2012
Bistro Rigoletto
Ruben hade rest iväg på en lång resa för hitta sig själv och plötsligt en dag fann han sig själv på Bistro Rigoletto på Kungsgatan.
Ruben och Frasse hade sett en utställning på Nationalmuseum och vandrade därifrån med kurrande magar genom en stad som fortfarande väntade på att sommaren skulle dra igång trots att de snart var inne i augusti. Ruben frös lite och det hade varit ett plötsligt infall att lämna trottoaren och kliva in på denna nyöppnade restaurang som låg i anslutning till en av Rubens gamla favoritbiografer. Ruben tyckte det kändes lite som att kliva in i en film. En fransk film.
Och frankofilen i Ruben njöt lite extra av att med franskt uttal få beställa in en "Surprise du chef" (gratinerad oxfilé, Café de Paris, tomatsallad, pommes frites). Frasse tog Halstrad röding, och en Sleepy Bulldog att dricka. Ruben kände inte för rusdrycker och nöjde sig med vanligt vatten. Ett fat med lite skivad kavring, baguette och hårt tunnbröd kom snabbt till bordet. Och smöret i ett litet krus. Très français!
När man väntade på maten kunde man titta på människor som gick förbi ute på gatan, eller på sig själv i alla speglar som fanns i lokalen och fick den att se fyra gånger så stor och välfylld ut. Ruben tittade på serveringspersonalen. De såg så stiliga ut i sina uniformer. Han påpekade för Frasse hur roligt det verkade att få gå till jobbet i sån där skjorta, väst och fluga.
Maten landade smidigt på bordet trots att det var många komponenter som skulle samsas - såssnipa till fisken, och en klassisk strut pommes frites i en metallbägare till köttet. Rubens "surprise" serverades i gjutgärnsgryta och när servitrisen lyfte på locket och visade överraskningen - en rejäl bit oxfilé täckt av en café de paris-sås med haricots verts och färsk skivad tomat med finhackad rödlök - utbrast Ruben lyckligt "Mmmmm!" utan att tänka sig för. Servitrisen log förstående och lämnade dem sedan åt sin måltid. Snart satt de och "Mmmmm!"-ade i kör. Fisken, perfekt tillagad, med salt och gott knaprigt skinn och med en sauce blanc som var som en len smekning mot gommen. Bästa rödingen Frasse ätit på restaurang någonsin! Rubens oxfilé var perfekt blodig och smakerna då den blandades med såsen och grönsakerna lämnade inget mer att önska. Pommes friten skulle bara ha blivit blaskiga och överflödiga ihop med måltiden så Ruben sparade dem till sist, och åt dem som snacks ur struten. Det var annat än badhusfritsen från Pubologi. De här smakade så som idébilden av pomms frites smakar. Lagom knapriga, salta och flottiga. Inte hårda, inte mjuka, utan helt perfekta!
Frasse dricksade hundra kronor, hans sedvanliga sätt att visa sin uppskattning - Ruben kallade det för Frasses hundring. Och var det något ställe som verkligen varit värd den, så var det Bistro Rigoletto. De hade lyckats med konststycket att servera riktigt god och vällagad mat på ett avslappnat sätt - att få det att inte kännas som det de pysslade med var komplicerat. Och dessutom till ett mycket rimligt pris. Det är väl det som är hela tanken med en bistro.
Ruben kände att han fått tillbaka gnistan.
Ruben och Frasse hade sett en utställning på Nationalmuseum och vandrade därifrån med kurrande magar genom en stad som fortfarande väntade på att sommaren skulle dra igång trots att de snart var inne i augusti. Ruben frös lite och det hade varit ett plötsligt infall att lämna trottoaren och kliva in på denna nyöppnade restaurang som låg i anslutning till en av Rubens gamla favoritbiografer. Ruben tyckte det kändes lite som att kliva in i en film. En fransk film.
Och frankofilen i Ruben njöt lite extra av att med franskt uttal få beställa in en "Surprise du chef" (gratinerad oxfilé, Café de Paris, tomatsallad, pommes frites). Frasse tog Halstrad röding, och en Sleepy Bulldog att dricka. Ruben kände inte för rusdrycker och nöjde sig med vanligt vatten. Ett fat med lite skivad kavring, baguette och hårt tunnbröd kom snabbt till bordet. Och smöret i ett litet krus. Très français!
När man väntade på maten kunde man titta på människor som gick förbi ute på gatan, eller på sig själv i alla speglar som fanns i lokalen och fick den att se fyra gånger så stor och välfylld ut. Ruben tittade på serveringspersonalen. De såg så stiliga ut i sina uniformer. Han påpekade för Frasse hur roligt det verkade att få gå till jobbet i sån där skjorta, väst och fluga.
Maten landade smidigt på bordet trots att det var många komponenter som skulle samsas - såssnipa till fisken, och en klassisk strut pommes frites i en metallbägare till köttet. Rubens "surprise" serverades i gjutgärnsgryta och när servitrisen lyfte på locket och visade överraskningen - en rejäl bit oxfilé täckt av en café de paris-sås med haricots verts och färsk skivad tomat med finhackad rödlök - utbrast Ruben lyckligt "Mmmmm!" utan att tänka sig för. Servitrisen log förstående och lämnade dem sedan åt sin måltid. Snart satt de och "Mmmmm!"-ade i kör. Fisken, perfekt tillagad, med salt och gott knaprigt skinn och med en sauce blanc som var som en len smekning mot gommen. Bästa rödingen Frasse ätit på restaurang någonsin! Rubens oxfilé var perfekt blodig och smakerna då den blandades med såsen och grönsakerna lämnade inget mer att önska. Pommes friten skulle bara ha blivit blaskiga och överflödiga ihop med måltiden så Ruben sparade dem till sist, och åt dem som snacks ur struten. Det var annat än badhusfritsen från Pubologi. De här smakade så som idébilden av pomms frites smakar. Lagom knapriga, salta och flottiga. Inte hårda, inte mjuka, utan helt perfekta!
Frasse dricksade hundra kronor, hans sedvanliga sätt att visa sin uppskattning - Ruben kallade det för Frasses hundring. Och var det något ställe som verkligen varit värd den, så var det Bistro Rigoletto. De hade lyckats med konststycket att servera riktigt god och vällagad mat på ett avslappnat sätt - att få det att inte kännas som det de pysslade med var komplicerat. Och dessutom till ett mycket rimligt pris. Det är väl det som är hela tanken med en bistro.
Ruben kände att han fått tillbaka gnistan.
lördag 27 augusti 2011
Pubologi
Tidigare under sommaren, en varm julikväll testade Ruben och Frasse Pubologi. De hade läst mycket gott i matpressen om denna "gastropub", och sett uppmuntrande bilder på deras burgare. Ruben och Frasse var minst sagt förväntansfulla inför besöket.
De hade varit på teater innan och bordet var beställt till klockan nio. De var lite tidiga men det var inga som helst problem. Mitt i lokalen stod ett långbord med plats för stora sällskap, men just den kvällen befolkat av flera mindre. Vännerna var glada över att slippa trängas där då de istället blev visade till ett bord för två längs med väggen - så avskilt det kunde bli i den lilla lokalen. Stolarna var höga och vännerna fick klättra. Man hade bra utsikt där uppifrån och Ruben tittade längtansfullt mot de lyckans ostar som fått platserna i fönstret ut mot gatan. Ruben och Frasse tycker om att sitta i bredd och kika ut på flanörer när de äter.
Inredningen var mysig och upplägget roligt med glasskivor i bordet så man såg ner i en belyst utdragbar låda där man själv fick plocka fram sina bestick. Och där fanns en kökshandduk i linne som servett. Allt kändes genomtänkt och finurligt och Ruben gillade det. Det verkade lovande.
Men, så snart deras kypare kom ändrades allt. Med intensiv blick och överlägsen attityd förklarade han gastropubens ölfilosofi och undrade vad de ville ha att dricka. Ruben och Frans kände sig genast lite obekväma. De kikade på tavlan med veckans utvalda öler som hängde på motsatta väggen. För att man skulle kunna smaka på många olika gick det att beställa in pyttesmå glas med 12 cl. Frans valde två sorter medan Ruben nöjde sig med en, i ett helt vanligt glas.
Den påträngande kyparen hade gjort Ruben illa till mods, och menyläsningen blev sedan inte alls det äventyr han sett fram emot. Lite ängslig beställde han in den berömda burgaren (260 kr). Frasse kände för att småplocka lite och valde en Prosciutto di Capra (65 kr) bland förrätterna och Salsiccia Trinita (170 kr) bland huvudrätterna. Kyparen tyckte det var lite konstigt att Frasse ville ha in förrätten och huvudrätten samtidigt. Men på den punkten var Frasse bestämd.
När de väntade på maten fick de förknapring: gazpacho i flaska och surdegsbröd med salt smör. Det var jättegott och Ruben tyckte det var roligt med flasksoppa. För en liten stund kände han sig nästan glad igen...
Sen kom kyparen med huvudrätterna. Han fick gå två vändor för att få med sig allt och medan han var borta började Frasse äta på sina små korvar. När kyparen sedan återvände med Rubens panko-friterade pommes frites kände denne sig prompt tvungen att utförligt peka på allt som stod på bordet och berätta vad det var. Frans satt med korv i munnen och undrade om killen lärt sig orden "matro" och "taktkänsla". Ibland kan det vara trevligt att få höra om ingredienserna på finare ställen, men nu var det bara störande. Helt fel timing. Tillslut lämnade han dem och maten ifred.
Ruben kunde ändå inte riktigt slappna av. Han kände sig otrygg. Ingen bra känsla när man ska mätta sin mage. Hans hamburgare var fin att titta på, harpunerad med en vass kniv, men man såg direkt att den var svåräten. Ruben skulle bli tvungen att angripa den med bestick. Och hamburgare ska man egentligen äta med händerna, om du frågar Ruben. Biffen, gjord av malen högrev, kändes slafsigt tjock och smaklös och fick Ruben att må lite illa. Det översta lagret med Compté-ost och fläsk var det godaste. Sen smakade han på Panko-fritsen som serverades med en tjock och slätstruken Béarnaisesås. De var mjuka och fadda. "Smakar som på simhallen..." sa han och höll upp upp ett visset exemplar. Ruben åt inte upp. Han förvånade sig själv.
Frans var mycket nöjdare med sina 3 miniatyr-korv-med-bröd. Alla med olika garnering och korvart, underbart goda. "Godaste korven ever!" log Bosse och lät Ruben smaka en munsbit. Men man blev inte mätt, det blev man inte. Bosse hade kanske blivit mätt, men inte Frasse. Han stötte till med sitt fat Prosciutto di Capra som serverades med hemmagjord pickles. Smakade också gott, men inget som slog korvarna.
De hade verkligen ingen lust att stanna kvar för dessert utan bad om notan ganska snart.
Sedan åkte de hem kraftigt mollokna och diskuterade ingående den förödande servisen. "Aldrig mer Pubologi!" Det spelar ingen roll hur goda korvar man bjuds på, om man inte får känna sig trygg och glad när man äter dom.
De hade varit på teater innan och bordet var beställt till klockan nio. De var lite tidiga men det var inga som helst problem. Mitt i lokalen stod ett långbord med plats för stora sällskap, men just den kvällen befolkat av flera mindre. Vännerna var glada över att slippa trängas där då de istället blev visade till ett bord för två längs med väggen - så avskilt det kunde bli i den lilla lokalen. Stolarna var höga och vännerna fick klättra. Man hade bra utsikt där uppifrån och Ruben tittade längtansfullt mot de lyckans ostar som fått platserna i fönstret ut mot gatan. Ruben och Frasse tycker om att sitta i bredd och kika ut på flanörer när de äter.
Inredningen var mysig och upplägget roligt med glasskivor i bordet så man såg ner i en belyst utdragbar låda där man själv fick plocka fram sina bestick. Och där fanns en kökshandduk i linne som servett. Allt kändes genomtänkt och finurligt och Ruben gillade det. Det verkade lovande.
Men, så snart deras kypare kom ändrades allt. Med intensiv blick och överlägsen attityd förklarade han gastropubens ölfilosofi och undrade vad de ville ha att dricka. Ruben och Frans kände sig genast lite obekväma. De kikade på tavlan med veckans utvalda öler som hängde på motsatta väggen. För att man skulle kunna smaka på många olika gick det att beställa in pyttesmå glas med 12 cl. Frans valde två sorter medan Ruben nöjde sig med en, i ett helt vanligt glas.
Den påträngande kyparen hade gjort Ruben illa till mods, och menyläsningen blev sedan inte alls det äventyr han sett fram emot. Lite ängslig beställde han in den berömda burgaren (260 kr). Frasse kände för att småplocka lite och valde en Prosciutto di Capra (65 kr) bland förrätterna och Salsiccia Trinita (170 kr) bland huvudrätterna. Kyparen tyckte det var lite konstigt att Frasse ville ha in förrätten och huvudrätten samtidigt. Men på den punkten var Frasse bestämd.
När de väntade på maten fick de förknapring: gazpacho i flaska och surdegsbröd med salt smör. Det var jättegott och Ruben tyckte det var roligt med flasksoppa. För en liten stund kände han sig nästan glad igen...
Sen kom kyparen med huvudrätterna. Han fick gå två vändor för att få med sig allt och medan han var borta började Frasse äta på sina små korvar. När kyparen sedan återvände med Rubens panko-friterade pommes frites kände denne sig prompt tvungen att utförligt peka på allt som stod på bordet och berätta vad det var. Frans satt med korv i munnen och undrade om killen lärt sig orden "matro" och "taktkänsla". Ibland kan det vara trevligt att få höra om ingredienserna på finare ställen, men nu var det bara störande. Helt fel timing. Tillslut lämnade han dem och maten ifred.
Ruben kunde ändå inte riktigt slappna av. Han kände sig otrygg. Ingen bra känsla när man ska mätta sin mage. Hans hamburgare var fin att titta på, harpunerad med en vass kniv, men man såg direkt att den var svåräten. Ruben skulle bli tvungen att angripa den med bestick. Och hamburgare ska man egentligen äta med händerna, om du frågar Ruben. Biffen, gjord av malen högrev, kändes slafsigt tjock och smaklös och fick Ruben att må lite illa. Det översta lagret med Compté-ost och fläsk var det godaste. Sen smakade han på Panko-fritsen som serverades med en tjock och slätstruken Béarnaisesås. De var mjuka och fadda. "Smakar som på simhallen..." sa han och höll upp upp ett visset exemplar. Ruben åt inte upp. Han förvånade sig själv.
Frans var mycket nöjdare med sina 3 miniatyr-korv-med-bröd. Alla med olika garnering och korvart, underbart goda. "Godaste korven ever!" log Bosse och lät Ruben smaka en munsbit. Men man blev inte mätt, det blev man inte. Bosse hade kanske blivit mätt, men inte Frasse. Han stötte till med sitt fat Prosciutto di Capra som serverades med hemmagjord pickles. Smakade också gott, men inget som slog korvarna.
De hade verkligen ingen lust att stanna kvar för dessert utan bad om notan ganska snart.
Sedan åkte de hem kraftigt mollokna och diskuterade ingående den förödande servisen. "Aldrig mer Pubologi!" Det spelar ingen roll hur goda korvar man bjuds på, om man inte får känna sig trygg och glad när man äter dom.
Stockholms Glass- och Pastahus
Panda och Ruben möttes upp för att äta tillsammans vid middagstid en solig tisdag i augusti. Det regnade också och Ruben gick varsamt under utstickande tak för att inte blöta ner sina sommarsandaler. På den blågrå himlen över Östermalm tecknades en stor regnbåge. "Livet är bra härligt!" sa Panda och så stod de och såg på den en stund.
Sen gick de vidare till Stockholms Glass- & Pastahus intill Tessinparken. Ruben mindes att han köpt en god glass där för flera år sedan, då han varit nyinflyttad. Och en ovanligt sömnig morgon hade Ruben passerat och köpt med sig en take away-kaffe (serverat med en liten biscotti till) vilket piggat upp honom. Men maten hade ingen av dem smakat förut. Det skulle bli spännande. De hade pizza, pasta och sallader på menyn. Ruben var lite sugen på pizza men kände att det var läge att testa deras pasta, när de nu valt att kalla sig för pastahus. Han gillade deras upplägg där man själv fick välja vilken (hemmagjord & färsk) pasta man ville kombinera med vilken sås. Panda tog spenatskruvar med currysås och Ruben valde en penne pasta med Carbonara. 75 kronor/st tyckte de var en hygglig prislapp.
De satte sig på uteserveringen under en skyddande markis och blev strax severade varsin liten salladstallrik till "förrätt" - en trevlig liten överrsakning. Den var god och Ruben var hungrig. Och de behövde inte vänta mycket längre på sina pastatallrikar heller. Ruben hade inte ätit Carbonara förut men kunde ändå direkt avgöra att det var en dåligt tillagad måltid. Smaklös, blaskig sås, pasta som kändes tung i munnen och smaklös den också. Den råa äggulan smetade bara ihop sig med det andra och skapade inga kontraster. Tjocka bitar fläsk som Ruben nästan satte i halsen. "Det här var apäckligt!" Han var mycket besviken. Panda liknade sin currypasta med en färdig frysrätt. Men de tuggade på.
När de ätit upp var de lite kaffesugna, men ville inte stanna kvar på den tråkiga uteserveringen som färgats extra grå av den tråkiga matupplevelsen. Stämningen kändes mer regnig då de vandrade därifrån mot Fältöversten i jakt på kondiskaffe. Klockan hade hunnit bli ganska sent och Thelins hade stängt för dagen, men McDonalds var öppet och behagligt folktomt. En kaffe och en "McFlurry-Ballerina Kladdkaka" på topp höjde humöret. Gott! Men de var överens om att Stockholms Glass- och Pastahus säkert var duktigare på glass än på pasta och att det kanske kan hända sig så att de svänger förbi på en lättare fika under någon annan regnbåge.
Sen gick de vidare till Stockholms Glass- & Pastahus intill Tessinparken. Ruben mindes att han köpt en god glass där för flera år sedan, då han varit nyinflyttad. Och en ovanligt sömnig morgon hade Ruben passerat och köpt med sig en take away-kaffe (serverat med en liten biscotti till) vilket piggat upp honom. Men maten hade ingen av dem smakat förut. Det skulle bli spännande. De hade pizza, pasta och sallader på menyn. Ruben var lite sugen på pizza men kände att det var läge att testa deras pasta, när de nu valt att kalla sig för pastahus. Han gillade deras upplägg där man själv fick välja vilken (hemmagjord & färsk) pasta man ville kombinera med vilken sås. Panda tog spenatskruvar med currysås och Ruben valde en penne pasta med Carbonara. 75 kronor/st tyckte de var en hygglig prislapp.
De satte sig på uteserveringen under en skyddande markis och blev strax severade varsin liten salladstallrik till "förrätt" - en trevlig liten överrsakning. Den var god och Ruben var hungrig. Och de behövde inte vänta mycket längre på sina pastatallrikar heller. Ruben hade inte ätit Carbonara förut men kunde ändå direkt avgöra att det var en dåligt tillagad måltid. Smaklös, blaskig sås, pasta som kändes tung i munnen och smaklös den också. Den råa äggulan smetade bara ihop sig med det andra och skapade inga kontraster. Tjocka bitar fläsk som Ruben nästan satte i halsen. "Det här var apäckligt!" Han var mycket besviken. Panda liknade sin currypasta med en färdig frysrätt. Men de tuggade på.
När de ätit upp var de lite kaffesugna, men ville inte stanna kvar på den tråkiga uteserveringen som färgats extra grå av den tråkiga matupplevelsen. Stämningen kändes mer regnig då de vandrade därifrån mot Fältöversten i jakt på kondiskaffe. Klockan hade hunnit bli ganska sent och Thelins hade stängt för dagen, men McDonalds var öppet och behagligt folktomt. En kaffe och en "McFlurry-Ballerina Kladdkaka" på topp höjde humöret. Gott! Men de var överens om att Stockholms Glass- och Pastahus säkert var duktigare på glass än på pasta och att det kanske kan hända sig så att de svänger förbi på en lättare fika under någon annan regnbåge.
torsdag 14 juli 2011
Caracas Arepa Bar - i Brooklyn, NY
Det var Ruben. Det var Panda. Det vara Kokko. Det var sommar och deras andra kväll i New York City. Och det var varmt, så varmt.
Panda hade tagit med dem till Guggenheim på förmiddagen men de hade alla blivit lite besvikna eftersom hälften av museets utställningshallar hölls stängda på grund av en omfattande renovering. Ruben hade sett fram emot att traska i snurren upp mellan våningsplanen, som han sett det göras på film. Men det var bara borrar och avspärrningsband överallt. Panda tittade upp mot taket. "Men vilken magnifik arkitektur!"
Sen hade de gått till gräset i Central Park där Ruben åt en överdyr Oreo-pinnglass. (Som var mycket godare än Oreo-kaka som Ruben egentligen inte är speciellt förjust i.)
Framåt eftermiddagen hade de rört sig mot Williamsburg i Brooklyn där Panda blivit rekommenderad en venezuelansk restaurang som hette Caracas Arepa Bar. Vännerna tog en promenad över East River längs Williamsburg Bridge. Ruben trodde aldrig att de skulle komma över till andra sidan. Bron hade sett oförgarglig ut när de klivit på men måste varit enormt lång - det tog nästan en timme innan de kom fram. Men om det kanske också berodde på deras korta ben, eller alla utsikter som behövde fotograferas, det kunde Ruben inte säga säkert.
De blev tvungna att fråga sig fram till restaurangen och hittade fram precis när solen gick ner bakom skyskraporna på andra sidan floden. De blev visade till ett bord på innergården. "Exotiskt!" tyckte Kokko.
Specialitén på menyn var arepas. Panda som rest en del i Sydamerika förklarade för Ruben att det var som ett stekt pitabröd av majsmjöl, fyllt med gott. På menyn fanns många olika förslag på gott och Ruben blev till slut tvungen att fråga servitrisen vad som kunde rekommenderas. "De Pollo". Med fyllning av grillad kycklingfilé, karamelliserad lök och cheddarost. Tydligen var det den perfekta blandningen av sött och salt. Hon förklarade också att arepasarna var ganska små, och att man gjorde gott i att köpa flera olika och dela. Vännerna ville då hellre kombinera med några sallader on the side. Ruben och Kokko delade på en "Ensalata Fresca" och Panda beställde sig en "Ensalata Mixta". Och vinnaren blev...Ruben och Kokko! När maten kom till bordet och Ruben fick se sin sallad blev han alldeles salig. På menyn beskrevs den med: (i fri översättning från engelskan) "Vattenkrasse-, körsbärstomat- och avokadosallad, i en säng bäddad med yuccarot (!) och gurka, klädd i saltig ost och en skarp passionsfruktsvinaigrette." På bild såg den ut så här:
Ett berg av riven hårdost! Och allt smakade lite lite passionsfrukt. Pandas sallad var en helt vanlig hederlig sallad. Medan Rubens och Kokkos var en smärre smaksensation. Panda norpade en tugga och höll med.
Sen kom de små arepasarna. Helgott, men egentligen var en arepa allt för liten för Rubens mage. Men när man äter något riktigt gott, mår det ibland bra av att avnjutas i små portioner.
Vännerna var helt övertygade om att kvällen på Caracas Arepa Bar skulle bli ett av de käraste matminnena från staden Ruben precis träffat. Och vilket möte sen! Ruben kände sig som en mycket mindre apa i en mycket större stad.
Panda hade tagit med dem till Guggenheim på förmiddagen men de hade alla blivit lite besvikna eftersom hälften av museets utställningshallar hölls stängda på grund av en omfattande renovering. Ruben hade sett fram emot att traska i snurren upp mellan våningsplanen, som han sett det göras på film. Men det var bara borrar och avspärrningsband överallt. Panda tittade upp mot taket. "Men vilken magnifik arkitektur!"
Sen hade de gått till gräset i Central Park där Ruben åt en överdyr Oreo-pinnglass. (Som var mycket godare än Oreo-kaka som Ruben egentligen inte är speciellt förjust i.)
Framåt eftermiddagen hade de rört sig mot Williamsburg i Brooklyn där Panda blivit rekommenderad en venezuelansk restaurang som hette Caracas Arepa Bar. Vännerna tog en promenad över East River längs Williamsburg Bridge. Ruben trodde aldrig att de skulle komma över till andra sidan. Bron hade sett oförgarglig ut när de klivit på men måste varit enormt lång - det tog nästan en timme innan de kom fram. Men om det kanske också berodde på deras korta ben, eller alla utsikter som behövde fotograferas, det kunde Ruben inte säga säkert.
De blev tvungna att fråga sig fram till restaurangen och hittade fram precis när solen gick ner bakom skyskraporna på andra sidan floden. De blev visade till ett bord på innergården. "Exotiskt!" tyckte Kokko.
Specialitén på menyn var arepas. Panda som rest en del i Sydamerika förklarade för Ruben att det var som ett stekt pitabröd av majsmjöl, fyllt med gott. På menyn fanns många olika förslag på gott och Ruben blev till slut tvungen att fråga servitrisen vad som kunde rekommenderas. "De Pollo". Med fyllning av grillad kycklingfilé, karamelliserad lök och cheddarost. Tydligen var det den perfekta blandningen av sött och salt. Hon förklarade också att arepasarna var ganska små, och att man gjorde gott i att köpa flera olika och dela. Vännerna ville då hellre kombinera med några sallader on the side. Ruben och Kokko delade på en "Ensalata Fresca" och Panda beställde sig en "Ensalata Mixta". Och vinnaren blev...Ruben och Kokko! När maten kom till bordet och Ruben fick se sin sallad blev han alldeles salig. På menyn beskrevs den med: (i fri översättning från engelskan) "Vattenkrasse-, körsbärstomat- och avokadosallad, i en säng bäddad med yuccarot (!) och gurka, klädd i saltig ost och en skarp passionsfruktsvinaigrette." På bild såg den ut så här:
Ett berg av riven hårdost! Och allt smakade lite lite passionsfrukt. Pandas sallad var en helt vanlig hederlig sallad. Medan Rubens och Kokkos var en smärre smaksensation. Panda norpade en tugga och höll med.
Sen kom de små arepasarna. Helgott, men egentligen var en arepa allt för liten för Rubens mage. Men när man äter något riktigt gott, mår det ibland bra av att avnjutas i små portioner.
Vännerna var helt övertygade om att kvällen på Caracas Arepa Bar skulle bli ett av de käraste matminnena från staden Ruben precis träffat. Och vilket möte sen! Ruben kände sig som en mycket mindre apa i en mycket större stad.
torsdag 23 juni 2011
Cool Bun - i Bryssel
Ruben och Frans kom att tycka om Bryssel. Vid utforskandet av alla nya omgivningar blev det mycket promenader som slet på trampdynorna. Och vårsolen hade kommit tidigt och gjorde staden het. Det var viktigt att man åt gott, och drack iskallt vatten.
Ruben gillar att kolla upp saker, och hade innan resan via en gudomlig bild på en hamburgare fått nys om restaurangen Cool Bun. När hungern, värmen och tröttheten sammanstrålade i en ovanligt besvärlig Frans tog Ruben tag i situationen. De tog metron till hållplats Louise och promenerade längs en flådig boulevard efter karta och kompass. Svängde av och snirklade runt tills de nådde en lugn sluttande gata som Ruben direkt tyckte om. En sån gata man bor på, i en lägenhet från förra sekelskiftet, med högt i tak. Och där låg Cool Bun, en vacker liten restaurang med två utebord på trottoaren. Ett av dem var ledigt och vännerna slog sig ner. En söt och ödmjuk servitris kom strax och hjälpte dem beställa. Allt i restaurangen var ekologiskt och hemlagat. "'Ome made" som hon så vackert sa. Till och med ketchupen.
De valde varsitt spännande belgiskt öl och varsin spännande burgare. Ruben tog en gorgonzolaburgare och Frans blev rekommenderad en variant med grönpepparsås och grillade champinjoner. Så mycket smaker, så mycket konsistenser. Och vid sidan av en väldresserad sallad med tunt skivade morotsslantar i. Fulländning!
Köttet, medium rare, saftigt och smakrikt kryddat. Salt ost. Hembakat bröd! Och välfriterade pommisar att doppa i den hemmagjorda majonnäsen. Ruben kände sig så lycklig när han tuggade. Han ville teleportera hela restaurangen till Stockholm och bli stammis!
Notan kom in i sällskap av en glad liten gelégroda som hoppade in i Rubens mun. De dricksade rejält och Ruben berättade för servitrisen att det var den bästa burgare han någonsin ätit. Hon blev uppriktigt glad, kanske rodnade till och med en liten stund.
Ruben och Frans åkte sedan till hotellet där de somnade mättade och utmattade med Bryssels skyline utanför fönstret.
Ruben gillar att kolla upp saker, och hade innan resan via en gudomlig bild på en hamburgare fått nys om restaurangen Cool Bun. När hungern, värmen och tröttheten sammanstrålade i en ovanligt besvärlig Frans tog Ruben tag i situationen. De tog metron till hållplats Louise och promenerade längs en flådig boulevard efter karta och kompass. Svängde av och snirklade runt tills de nådde en lugn sluttande gata som Ruben direkt tyckte om. En sån gata man bor på, i en lägenhet från förra sekelskiftet, med högt i tak. Och där låg Cool Bun, en vacker liten restaurang med två utebord på trottoaren. Ett av dem var ledigt och vännerna slog sig ner. En söt och ödmjuk servitris kom strax och hjälpte dem beställa. Allt i restaurangen var ekologiskt och hemlagat. "'Ome made" som hon så vackert sa. Till och med ketchupen.
De valde varsitt spännande belgiskt öl och varsin spännande burgare. Ruben tog en gorgonzolaburgare och Frans blev rekommenderad en variant med grönpepparsås och grillade champinjoner. Så mycket smaker, så mycket konsistenser. Och vid sidan av en väldresserad sallad med tunt skivade morotsslantar i. Fulländning!
Köttet, medium rare, saftigt och smakrikt kryddat. Salt ost. Hembakat bröd! Och välfriterade pommisar att doppa i den hemmagjorda majonnäsen. Ruben kände sig så lycklig när han tuggade. Han ville teleportera hela restaurangen till Stockholm och bli stammis!
Notan kom in i sällskap av en glad liten gelégroda som hoppade in i Rubens mun. De dricksade rejält och Ruben berättade för servitrisen att det var den bästa burgare han någonsin ätit. Hon blev uppriktigt glad, kanske rodnade till och med en liten stund.
Ruben och Frans åkte sedan till hotellet där de somnade mättade och utmattade med Bryssels skyline utanför fönstret.
Resor - en introduktion
Ruben har börjat bli en resglad apa. Egentligen tycker han att man gör bäst i att hålla sig på marken, men förra året övertalades han av Panda Pannband att flyga till Paris, och hem också. Och det funkade ju faktiskt. Små steg. Små steg. Och med kraftigt stärkta frankofila tendenser återvände han till Vällingby full av reslust. Resluft!
Inför påsken planerade han och Frans därför in en expedition till Bryssel. De tog tåget ner genom Europa. Det skumpade och gnisslade och Ruben hade svårt att sova på sin brits. På vägen hade de stannat till flera timmar i Köpenhamn och ätit resans första hamburgare på Café René, och fikat wienerbröd på Andersen Bakery vid centralstationen.
Resan hade i kvällningen sedan gått vidare med detta natt-skumpedump-tåg mot Köln där de stannat en hel dag och bott på hotell. Gryning till gryning. Ingen av dem förstod särskilt mycket tyska och det lilla lexikonet Ruben köpt med sig glömde han i väskan på hotellrummet. Kring lunchtid fattade de tycke för den lugna och svala uteserveringen på puben Gertrudenhof. Ruben försökte navigera sig genom den tyska menyn där allt lät så väldigt spännande. ”Blut Wurst!” utbrast han entusiastiskt ”Kartoffeln…och apfel!”. Han beställde genast in det han hoppades ha identifierat som blodkorv med potatismos och stekt äpple. Och ett glas Kölsch.
Han hade haft alldeles rätt och serverades en alldeles ljuvlig blodkorv. Knaprig yta, men där inne en mousseartad konsistens, och tung och smörig potatispuré som balanserades upp med de syrliga äpplena, och mjukstekt lök. Ruben tänker fortfarande på den ibland. Frans åt 500 gr fläskkotlett med pommes frites. Han var också nöjd.
Nästa morgon tog de Brysseltåget, som hade egentlig slutdestination Paris och Ruben blev helt knollrig och exalterad när han läste ”Paris Nord” på skylten som lös på perrongen. Han hade med sig ett litet block där han noga antecknade franska ord han inte riktigt förstod. För han hade fyndat, på second hand, en avancerad fransk grammatikbok som han stoppat ner i resväskan som färdlektyr. ”Un café si’l vous plait!” försökte han entusiastiskt lära Frans inför mötet med brysslingarna. Men Frans ville bara titta ut genom fönstret.
Det överraskande stora Bryssel var sedan deras i 3 dagar innan de reste hem med flygplan. Det funkade igen. Ruben pustade ut men bara några månader senare kom eldprovet då han gjorde sin första transatlantiska flygning. Det går inga natt-skumpedump-tåg till New York. Ruben och Panda Pannband skulle gå på ett seminarium tillsammans med sin kollega Kokko Koala. Och alla tre visste att det skulle finnas tid till matäventyr. För att resa handlar mycket om att smaka på mat i andras kök…
Inför påsken planerade han och Frans därför in en expedition till Bryssel. De tog tåget ner genom Europa. Det skumpade och gnisslade och Ruben hade svårt att sova på sin brits. På vägen hade de stannat till flera timmar i Köpenhamn och ätit resans första hamburgare på Café René, och fikat wienerbröd på Andersen Bakery vid centralstationen.
Resan hade i kvällningen sedan gått vidare med detta natt-skumpedump-tåg mot Köln där de stannat en hel dag och bott på hotell. Gryning till gryning. Ingen av dem förstod särskilt mycket tyska och det lilla lexikonet Ruben köpt med sig glömde han i väskan på hotellrummet. Kring lunchtid fattade de tycke för den lugna och svala uteserveringen på puben Gertrudenhof. Ruben försökte navigera sig genom den tyska menyn där allt lät så väldigt spännande. ”Blut Wurst!” utbrast han entusiastiskt ”Kartoffeln…och apfel!”. Han beställde genast in det han hoppades ha identifierat som blodkorv med potatismos och stekt äpple. Och ett glas Kölsch.
Han hade haft alldeles rätt och serverades en alldeles ljuvlig blodkorv. Knaprig yta, men där inne en mousseartad konsistens, och tung och smörig potatispuré som balanserades upp med de syrliga äpplena, och mjukstekt lök. Ruben tänker fortfarande på den ibland. Frans åt 500 gr fläskkotlett med pommes frites. Han var också nöjd.
Nästa morgon tog de Brysseltåget, som hade egentlig slutdestination Paris och Ruben blev helt knollrig och exalterad när han läste ”Paris Nord” på skylten som lös på perrongen. Han hade med sig ett litet block där han noga antecknade franska ord han inte riktigt förstod. För han hade fyndat, på second hand, en avancerad fransk grammatikbok som han stoppat ner i resväskan som färdlektyr. ”Un café si’l vous plait!” försökte han entusiastiskt lära Frans inför mötet med brysslingarna. Men Frans ville bara titta ut genom fönstret.
Det överraskande stora Bryssel var sedan deras i 3 dagar innan de reste hem med flygplan. Det funkade igen. Ruben pustade ut men bara några månader senare kom eldprovet då han gjorde sin första transatlantiska flygning. Det går inga natt-skumpedump-tåg till New York. Ruben och Panda Pannband skulle gå på ett seminarium tillsammans med sin kollega Kokko Koala. Och alla tre visste att det skulle finnas tid till matäventyr. För att resa handlar mycket om att smaka på mat i andras kök…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
