Fjällgatans Kaffestuga

Förmiddagen hade varit solig och Bosse hade ringt Ruben och föreslagit att de skulle träffas och äta glass. Den gemensamma drömmen om en promenad längs med vattnet med en strut i handen krossades dock då de möttes upp senare på eftermiddagen. De allt murrigare molnen tappade några illavarslande regndroppar och vinden hade blivit allt mer kylig. Ruben hade varit på upptäcktspromenad i kvarteren kring Katarina kyrka bara några dagar tidigare och mindes att han kommit på östliga avvägar och hittat ett litet café långt bort på Fjällgatan. Där hade han helt klart skymtat glass, och en inglasad servering. "Dit skulle vi ju kunna gå!" Rubens entusiasm smittade av sig till Bosse och de fullkomligt skuttade mellan gränderna på sin väg från Slussen.

Det kändes tryggt att traska upp på Fjällgatan med Hermans gula fasad som väckte många glada matminnen. Bosse avslöjade att han inte var stammis där och Ruben bestämde att de borde gå dit någon dag - Frasse, Panda och Plutten och allihopa.

Längre bort på Fjällgatan låg Per Anders Fogelströms terass. Den hade varit en av de finare upptäckterna Ruben gjort på sin upptäcktspromenad. Han hade slagit sig ner på en av bänkarna och läst ur sin goda bok. Och i princip mitt på "terassen" låg caféet. På griffeltavlan utanför stod det Fjällis, men på det lilla visitkortet Ruben sedan nallade på disken stod det Fjällgatans Kaffestuga. De hade både mat och kaffebröd och glass i sortimentet och det gick alldeles utmärkt att betala med kort. Bosse beställde en bägare med en skopa choklad och en skopa vanilj. Ruben kände sig ovanligt beslutsam och fastnade direkt för något de kallade för Änglaglass - ekologisk vaniljglass med lingon och digestivekex. Han valde en kula sån och en kula choklad. Också i bägare. Den trevliga tjejen bakom disken snålade inte med kulorna och på toppen la hon ett litet geléhallon! En liten men trevlig gest som höjde upplevelsen av sommarens första skopglass. Dessutom såg det väldigt fint ut med det sockrade röda hallonet mot den bruna chokladglassen.

Den inglasade serveringen var anspråkslös med väldigt trevlig, med vita träbänkar och vita bord, sådana som satt ihop med varandra och gav en somrig trädgårdskänsla, och på varje bord stod en liten blomkruka. Bredvid disken fanns en liten korg med dagstidningar som man kunde låna och läsa. Och en annan med filtar för kyliga dagar. Just den här dagen hade ju blivit en sådan, och några filtar hängde på ryggstöden vid bänkarna.

De valde ett bord närmast det fönster som vätte ut mot vattnet. Precis när de slagit sig ner började det regna där utanför och det skvätte in lite vatten genom springorna mellan glasskivorna. Problemet var lätt avhjälpt och de flyttade sig bara lite längre in till andra halvan av bordet. Då kunde Ruben känna värmen från infravärmen som satt i taket. Bosse drog dessutom på sig en av filtarna och det blev riktigt trevligt att äta glass så här också. Och vilken glass sen! Då och då överraskades man av mjuka nougatklickar i chokladkulan. "Mmm" sa Ruben då, ibland tyst för sig själv.

Utsikten, bara några grader annorlunda än den från Hermans, tåldes det att vila blicken på. Djurgården, Skeppsholmen och finlandsbåtarna. Allt som är Stockholm. Och alldeles under dem låg Fotografiska museet. Det var ingen slump att många turistbussar valt att släppa av och lassa på sina resenärer just här i svansen av Fjällgatan. Många av besökarna på Fjällis var därför turister. Vid ingången stod två vykortsställ med Stockholmsmotiv och på disken demonstrerades ett litet jubileumsfat med anledning av prinsessbröllopet. Detta fick Ruben att slappna av och gilla caféet ännu mer. "Ja man får känna sig lite som en turist i sin egen stad ett slag!" instämde Bosse och slickade i sig sin sista glassked. De höll också med varandra om att denna årets första skopglass också kunde visa sig vara årets godaste.