Sitting Bull hette tidigare Helenes krog. Vid första anblicken av den ilskna tjur som nu prydde dess svarta markiser hade man lätt kunnat missta krogen för ett ställe för stora tatuerade män med stora blanka cyklar. Det avskräckte dock inte Ruben och Frasse som ville avsluta arbetsveckan med lite öl och kött. Ruben var lite skeptisk, men Frasse entusiastisk och styrde dem med raska steg in genom dörren. Där stod en griffeltavla med kvällens erbjudande: "Biffburgare med klyftpotatis och 50 cl Pripps blå 159 kr". Ruben sken genast upp när han läste. Den runda och rymliga, varmt träpanels-inredda lokalen övertygade honom ytterligare om att det här nog varit en god idé ändå.
Snabbt kom en glad servitör och erbjöd dem meny och gav dem friheten att själva välja var de ville slå sig ner. Atmosfären kändes mysig och avslappnad, som ett ställe för alla. Vännerna valde ett rejält fönsterbord och studerade noga menyn. Ruben bläddrade fram "Ackes burgare": "200gr grillad biffburgare smaksatt med cayennepeppar och vitlök. Toppas med smält cheddarost, krispig bacon, tomat och rödlök. Serveras med hemgjord bearnaisesås, längsskuren saltgurka, klyftpotatis och crème fraiche dip." "You had me at hello!" sa Ruben - det var den de skyltat om vid entrén.
Frasse hade fått dille på lamm den senaste tiden och slog till med Lammrostbiff med färskpotatis och rosmarinsås för 229 kr. Den trevliga servitören kom snabbt med ölen. Medan de smuttade sneglade de på grannbordet där man precis serverats burgare. Ruben blev så lycklig när han insåg att det var en sådan han skulle få snart. Frasse blev lite ängslig för en stund - hade han verkligen valt rätt? Men så kom lammet in. I en rejäl och vacker portion som lugnade honom. Frasse tittade förväntansfullt på Ruben. Ruben tittade på sin hamburgare sen mötte han Frasses blick. De log. Och sedan började de äta.
"Lite fancy namn i menyn för saker som jag skulle kallat tacosås och crème fraiche med sötsur sås" mumlade Ruben med en potatisklyfta i kinden och pekade på två av de små såsskålar som stod på tallrikarna. Men det gjorde inget. De såg fina ut. Bearnaisesåsen kunde han dock inte ens identifiera som bearnaisesås när han doppat en potatisklyfta i och smakat av. Och just klyftpotatisen såg lite billig och blek ut, industriproducerad, men smakade visserligen finfint. Oskalade potatisklyftor, ojämnt krispiga från ugnen hade höjt rätten ett steg.
Men allt som allt var matupplevelsen riktigt god. Underbar rosmarinsås. Knaprig bacon på den salta burgaren (som Ruben för första gången, för bordsskickets skull, åt med kniv och gaffel). Och formidabel personal och fräscha toaletter. Det enda riktiga minuset var egentligen den dåliga akustiken i lokalen beroende på den väl tilltagna takhöjden. Så det var lite svårt att föra ett samtal över bordet, men det är det ju ofta på krogen. "Fyra bananer av fem möjliga!" utropade Ruben och höjde glaset. "Ett rejält ställe!" hojtade Frasse tillbaka. "Á votre sante!" fortsatte Ruben som kände sig inspirerad. Så skålade de, glada över att tillbringa en kall sensommarkväll i varandras sällskap med god mat i magen.
söndag 29 augusti 2010
lördag 21 augusti 2010
Hisar Fastfood
I sommar har Ruben slukat flertalet burgare och mer än en gång hos Hisar Fastfood i Hötorgshallen. Ruben har efter två år i Stockholm utsett deras vegetariska burgare till centrumfavorit. Det är ett snabbt och gott mål att ta när man är ute på stan och svansar omkring och magen börjar kurra. Ett stort sunksegt bröd, ost, spenatbiff, sallad, vinbladsdolme (Ruben älskar dolmar), valfri dressing, och två milda pepperoni (som Ruben plockar bort direkt). Och allt de glada killarna på Hisar Fastfood vill ha för besväret är 30 kronor. Sånt ska uppmuntras.
Kanske en dag snart att Ruben testar någon av deras andra burgare och rullar. Kanske en dag när han är ute på stan och svansar omkring och magen börjar kurra.
Kanske en dag snart att Ruben testar någon av deras andra burgare och rullar. Kanske en dag när han är ute på stan och svansar omkring och magen börjar kurra.
måndag 9 augusti 2010
Salt & Le chocolat de Juliette
I sitt inre hade Ruben sett fram emot måndagens lunch i ett varmt skimmer. Det hade varit längesedan han unnat sig ett restaurangbesök och nu hade han och Frasse bestämt träff för att gå till Salt bar & matsal på Kungsholmen. De hade läst goda ord om restaurangens middagsmeny i tidningen där man utlovat rejäla portioner och svensk husmanskost. De hade inbillat sig att lunchen skulle följa något sånär samma mönster. Förväntningarna låg således på topp!
Redan då de klev in i den fint inredda, men något öde lokalen började de känna sig lite oroliga. En servitör längre in bakom bardisken uppmärksammade dem och föreslog lite lojt ett bord. Med en snabb blick på 89-kronors-lunchmenyn valde de sedan mellan Fläsknoisette, Enchiladas och Panerad fisk. Ruben tänkte att enchiladas säkert innehöll mycket köttfärs och det var han sugen på. Frasse tog noisetten. "Ingår dryck? Jag skulle vilja ha en Loka..." undrade Frasse lite försiktigt. Men nej, lättöl, juice och mjölk ingick, och kranvatten inte Loka. "Då tar vi kranvatten".
Snabbt kom det in sallad och bröd och små, gula och repiga, assietter. Ruben noterade också att både salladsskålen och hans assiett var kantstötta vilket kändes slarvigt och drog ner upplevelsen. Och de hade inte mer än hällt upp lite sallad på sina assietter förrän varmrätterna serverades. I små ynkliga portioner. Inte ens en sallad bredvid på tallriken för att fylla ut fanns det. Kanske var salladen man fått till förknapring menad att ätas till maten? Ruben tog ett bett på en av sina två spinkiga enchiladas och kände en vardaglig skolmatssmak av bönor och lite köttfärs. (Skolmat är visserligen inte fy skam, men Ruben hade väntat sig något lite mer kreativt åt sina smaklökar.) Han doppade i den enorma klicken aioli som dallrade på tallriken. Det blev mäktigt på gränsen till kvalmigt ihop med kött- och bönröran. Frasse var gladare över sin fläsknoisette som smakade klassisk husmanskost. Potatisen var dock knappt genomstekt och nästan rå i mitten. Medan de tuggade plockade Frasse en brödbit ur korgen, och Ruben tänkte att när han ätit upp sina enchiladas skulle han också kunna mätta sin otillfredsställda apmage med en liten brödbit, och lite mer sallad. Men på ett ögonblick, och utan känsla för timing kom servitören och plockade bort både sallad och bröd under deras snopna näsor. Både Ruben och Frasse kände sig svikna inombords. Servicen led av total brist på lyhördhet. Eftersom sallad och varmrätt serverats så tätt inpå hade Ruben och Frasse inte haft en chans att hinna starta med sallad och bröd. Att sen komma och ta bort det från bordet, helt utan anledning kändes som en liten smisk på fingrarna. Kanske borde de ha sagt ifrån, men det ligger varken för Frasse eller Ruben att vara till besvär. Det är ändå sällan någon orkar lyssna på en alldaglig isbjörn och en liten apa.
Efter maten vankades det kaffe. "Det här blir eldprovet!" viskade Ruben till sin vän. Servitören hällde upp kaffet från ett buffébord på disken i två koppar som han sedan kom med till bordet. På fatet låg en liten mintchokladbit - men den räckte inte för att kompensera för den dåliga servicen, de fantasilösa och små portionerna och det trasiga porslinet. Dessutom smakade kaffet bara okej. Lite surt.
Och sen när de skulle betala, till en annan servitör, kollade denne bara nonchalant upp i taket i stället for att möta Rubens blick. Han släppte ner notan på bordet med en trött hand och utstrålade med hela sin existens: "Vad jobbigt det är när det kommer gäster hit".
Både Ruben och Frasse kände sig enormt besvikna efter att ha lämnat restaurangen. "Ska vi gå till Petit France och ta en fika?" föreslog Frasse. "Ja!" tyckte Ruben. Men när de kommit dit påmindes de om att Petit France har stängt på måndagar. De vandrade då vidare längs Norr Mälarstrand, och fann snart det lilla caféet Le chocolat de Juliette. Det var ju inte Petit France, men det klingade ändå franskt, vilket tilltalade Ruben lite extra för tillfället, eftersom han efterföljande dag skulle åka med Panda Pannband till Paris och äta croissanter.
Här serverades lättare maträtter, glass och 9kr-styck-praliner. Frasse tog en kopp kaffe och en pistagepralin. Ruben tog en kula kanelglass (från Stockholms glasshus enligt den lilla vimpeln vid dörren). Kaffet var lite halvdant trots att det var nybryggt, men pralinen gudomlig och kanelglassen så att Ruben satt och vaggade på stolen av förnöjsamhet. Som pepparkaksdeg! Och det här fiket hade personal som förutom service också bjöd på leenden. Vännerna satt på uteserveringen men det fanns också två rum med sittplatser inomhus. Ett i serveringsdelen och ett en halv trappa upp med lite intimare atmosfär och dunklare belysning. Längst in fanns också en spegeltät toalett - perfekt om man behöver kamma pälsen.
Så slutade äventyret ganska bra ändå, på en trottoarservering med utsikt över Söders kullar (och oturligt nog även en Preem-mack). Besvikelsen efter Salt väl nedsvald med de ljuvliga sötsakerna. "Man får hoppas kvaliteten på Salt är bättre på en kvällssittning!" resonerade Frasse. Ruben nickade instämmande, innan han tillade med eftertryck: "Men vi tänker inte ta reda på det!"
Redan då de klev in i den fint inredda, men något öde lokalen började de känna sig lite oroliga. En servitör längre in bakom bardisken uppmärksammade dem och föreslog lite lojt ett bord. Med en snabb blick på 89-kronors-lunchmenyn valde de sedan mellan Fläsknoisette, Enchiladas och Panerad fisk. Ruben tänkte att enchiladas säkert innehöll mycket köttfärs och det var han sugen på. Frasse tog noisetten. "Ingår dryck? Jag skulle vilja ha en Loka..." undrade Frasse lite försiktigt. Men nej, lättöl, juice och mjölk ingick, och kranvatten inte Loka. "Då tar vi kranvatten".
Snabbt kom det in sallad och bröd och små, gula och repiga, assietter. Ruben noterade också att både salladsskålen och hans assiett var kantstötta vilket kändes slarvigt och drog ner upplevelsen. Och de hade inte mer än hällt upp lite sallad på sina assietter förrän varmrätterna serverades. I små ynkliga portioner. Inte ens en sallad bredvid på tallriken för att fylla ut fanns det. Kanske var salladen man fått till förknapring menad att ätas till maten? Ruben tog ett bett på en av sina två spinkiga enchiladas och kände en vardaglig skolmatssmak av bönor och lite köttfärs. (Skolmat är visserligen inte fy skam, men Ruben hade väntat sig något lite mer kreativt åt sina smaklökar.) Han doppade i den enorma klicken aioli som dallrade på tallriken. Det blev mäktigt på gränsen till kvalmigt ihop med kött- och bönröran. Frasse var gladare över sin fläsknoisette som smakade klassisk husmanskost. Potatisen var dock knappt genomstekt och nästan rå i mitten. Medan de tuggade plockade Frasse en brödbit ur korgen, och Ruben tänkte att när han ätit upp sina enchiladas skulle han också kunna mätta sin otillfredsställda apmage med en liten brödbit, och lite mer sallad. Men på ett ögonblick, och utan känsla för timing kom servitören och plockade bort både sallad och bröd under deras snopna näsor. Både Ruben och Frasse kände sig svikna inombords. Servicen led av total brist på lyhördhet. Eftersom sallad och varmrätt serverats så tätt inpå hade Ruben och Frasse inte haft en chans att hinna starta med sallad och bröd. Att sen komma och ta bort det från bordet, helt utan anledning kändes som en liten smisk på fingrarna. Kanske borde de ha sagt ifrån, men det ligger varken för Frasse eller Ruben att vara till besvär. Det är ändå sällan någon orkar lyssna på en alldaglig isbjörn och en liten apa.
Efter maten vankades det kaffe. "Det här blir eldprovet!" viskade Ruben till sin vän. Servitören hällde upp kaffet från ett buffébord på disken i två koppar som han sedan kom med till bordet. På fatet låg en liten mintchokladbit - men den räckte inte för att kompensera för den dåliga servicen, de fantasilösa och små portionerna och det trasiga porslinet. Dessutom smakade kaffet bara okej. Lite surt.
Och sen när de skulle betala, till en annan servitör, kollade denne bara nonchalant upp i taket i stället for att möta Rubens blick. Han släppte ner notan på bordet med en trött hand och utstrålade med hela sin existens: "Vad jobbigt det är när det kommer gäster hit".
Både Ruben och Frasse kände sig enormt besvikna efter att ha lämnat restaurangen. "Ska vi gå till Petit France och ta en fika?" föreslog Frasse. "Ja!" tyckte Ruben. Men när de kommit dit påmindes de om att Petit France har stängt på måndagar. De vandrade då vidare längs Norr Mälarstrand, och fann snart det lilla caféet Le chocolat de Juliette. Det var ju inte Petit France, men det klingade ändå franskt, vilket tilltalade Ruben lite extra för tillfället, eftersom han efterföljande dag skulle åka med Panda Pannband till Paris och äta croissanter.
Här serverades lättare maträtter, glass och 9kr-styck-praliner. Frasse tog en kopp kaffe och en pistagepralin. Ruben tog en kula kanelglass (från Stockholms glasshus enligt den lilla vimpeln vid dörren). Kaffet var lite halvdant trots att det var nybryggt, men pralinen gudomlig och kanelglassen så att Ruben satt och vaggade på stolen av förnöjsamhet. Som pepparkaksdeg! Och det här fiket hade personal som förutom service också bjöd på leenden. Vännerna satt på uteserveringen men det fanns också två rum med sittplatser inomhus. Ett i serveringsdelen och ett en halv trappa upp med lite intimare atmosfär och dunklare belysning. Längst in fanns också en spegeltät toalett - perfekt om man behöver kamma pälsen.
Så slutade äventyret ganska bra ändå, på en trottoarservering med utsikt över Söders kullar (och oturligt nog även en Preem-mack). Besvikelsen efter Salt väl nedsvald med de ljuvliga sötsakerna. "Man får hoppas kvaliteten på Salt är bättre på en kvällssittning!" resonerade Frasse. Ruben nickade instämmande, innan han tillade med eftertryck: "Men vi tänker inte ta reda på det!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
