Marion's Gastro Diner

Ett ömsesidigt hamburgersug förenade Ruben och Frasse denna novemberlördag. Stockholms gator var åter mörka och snölösa, alla klockor hade helgen innan dragits tillbaka en timme och kvällen överraskade därför extra tidigt. Strax efter fem möttes de upp under det lysande T:et vid Hötorgets tunnelbanestation och knallade in på Marion's Gastro Diner. Det var Panda Pannband som tipsat om detta ganska nyöppnade ställe som förenade koncepten bowling och amerikansk mat i en lockande 50-talspaketering. Ruben blev positivt överraskad då de efter att ha passerat två halvstojiga våningsplan med barer och bowlingbanor tillslut klev in på dinern på våning 3. Här var det lugnt, väldukat och förväntningarna fyllde luften kring vännerna. I stereon spelades tidstypisk musik på precis lagom behaglig volym. Rubens och Frasses besök var lika lagom spontant så de hade inte bokat bord innan, men den trevliga restaurangvärdinnan såg ut ett bord för två som skulle vara ledigt två timmar framöver. Det passade ju utmärkt!

Det fanns flera typer av bord i olika delar av lokalen. Längs med ena kortsidan fanns rundade bås med läderklädda soffor av den typ Ruben bara sett i filmer från USA. I en av dem satt ett blandat sällskap med barn och vuxna, och vid ett långbort längs med fönsterväggen satt ett gäng tonåringar med sina föräldrar - och kanske även deras föräldrar. Ruben fick känslan av att Marion's var ett populärt ställe för familjemiddagar. Och det var säkert vanligt att man startade med någon timme bowling på någon av våningarna under.

Rubens och Frasses bord låg inhyst i väggen och rymde bara två personer. De fick varsin liten, men tjock, indexerad menypärm och bläddrade direkt upp fliken "Sandwiches & Burgers". De beställde in varsin "Bacon & Cheddar Burger" à 165 kronor.

En servitör ställde fram en liten bricka fylld med såsflaskor på bordet - ketchup, chilisås, amerikansk "fransk" senap, HP-sås och Worcestershiresås. Det kändes väldigt "diner". Vatten behövde man inte ens be om, utan en karaff kom automatiskt. Vännerna var så väluppassade att de knappt lade märke till hur alla saker hamnade på bordet. Till förknapring serverades några brödskivor och en underbar färskost med limesmak. När brödet tagit slut råkade Frasse äta upp resten av färskosten med smörkniven. "Hoppsan!"

Ruben kunde se in till kocken i köket. Han hade vit hög kockmössa på sig. Det gjorde Ruben glad och han fantiserade om hamburgaren han snart skulle få av honom. Medan de väntade fortsatte de att bläddra i den kvarlämnade menypärmen och studerade dessertutbudet. "Åh Cheese Cake!" sa Frasse. "Åh Valhronachoklad-kladdkaka!" kontrade Ruben. Kanske skulle man slå på stort och beställa in lite dessert sen? "Om man orkar..." tillade Frasse som precis fått syn på de två tallrikar som en servitris balanserade i deras riktning. "Jag hoppas det ska smaka!" sa hon och log medan hon ställde ner dem framför vännerna. Ruben tittade lyckligt på sin tallrik. En gigantisk hamburgare reste sig dryga decimetern upp från fatet, och vackert bruna hemmafriterade pommes frites med skal låg vid sidan av med den obligatoriska saltgurkan och en liten skål med coleslaw. Och hamburgerbrödet var överraskande nog grovt och såg matigt ut.

Frasse högg in i sin burgare, tuggade och log. "225 gr US Prime Nebraska Beef Burger" citerade han nöjt från menyns beskrivning. Ruben hade så små händer och var tvungen att angripa sin burgare med kniv och gaffel. Till sin förvåning blev han genast besviken på biffen. Den var tjock, stor och kompakt och smaken påminde om det skolmatsbespisningar brukar kalla för "Järpar, sås och potatis". Det var inte äckligt heller, bara inte vad han väntade sig för 165 kronor. Frasse förstod inte alls vad han pratade om och fortsatte att mumsa. Allt annat som gömde sig mellan de båda brödhalvorna var kreativt och välsmakande - men var någonstans var osten? Och pommes fritesen var alldeles för mjuka. Ruben saltade lite extra. Han orkade faktiskt inte äta upp hela sin burgare och gav bort sin sista fjärdedel till Frasse, som då tyckte att den inte smakade riktigt samma som hans gjort - "Kanske hade kockmössan blandat ihop biffarna?" Föga troligt, men det skulle ju förklara vännernas skilda smakupplevelser av sina hamburgare.

Egentligen var de båda två för mätta för dessert, men efter en liten vilopaus bestämde de sig för att de ville få smaka de läckerheter som de fantiserat om tidigare. Medan Frasse lånade toaletten (där det spelades musik och var föredömligt rent) beställde Ruben in en Cheese Cake till honom och en Chocolate Shock Cherry åt sig själv. Och två koppar kaffe som hann komma till bordet lagom med Frasse. Båda desserterna gick på 105 kronor styck, och var värda varenda krona. Underbara och generösa! Ruben kände ett varmt välbehag när den exklusiva chokladen smälte på tungan och Frasses Cheese Cake var fruktig utan att bli för söt. Men kaffet var i blaskigaste laget, om än serverat i hotta koppar. Vännerna funderade på om det kanske hörde till det amerikanska konceptet?

När de betalat notan och kommit ut i friska luften kunde de i alla fall enas om att servicen varit vaken och personalen lika välklädd som den amerikanska 50-talsinredningen. Sammanfattningsvis var bara atmosfären på Marion's Gastro Diner nog för att ge den här kvällen ett högt betyg. Och de var övertygade om att de skulle återvända dit någon dag, men kanske beställer Ruben inte en hamburgare då, och kanske skippar de kaffet.