De hade varit på teater innan och bordet var beställt till klockan nio. De var lite tidiga men det var inga som helst problem. Mitt i lokalen stod ett långbord med plats för stora sällskap, men just den kvällen befolkat av flera mindre. Vännerna var glada över att slippa trängas där då de istället blev visade till ett bord för två längs med väggen - så avskilt det kunde bli i den lilla lokalen. Stolarna var höga och vännerna fick klättra. Man hade bra utsikt där uppifrån och Ruben tittade längtansfullt mot de lyckans ostar som fått platserna i fönstret ut mot gatan. Ruben och Frasse tycker om att sitta i bredd och kika ut på flanörer när de äter.
Inredningen var mysig och upplägget roligt med glasskivor i bordet så man såg ner i en belyst utdragbar låda där man själv fick plocka fram sina bestick. Och där fanns en kökshandduk i linne som servett. Allt kändes genomtänkt och finurligt och Ruben gillade det. Det verkade lovande.
Men, så snart deras kypare kom ändrades allt. Med intensiv blick och överlägsen attityd förklarade han gastropubens ölfilosofi och undrade vad de ville ha att dricka. Ruben och Frans kände sig genast lite obekväma. De kikade på tavlan med veckans utvalda öler som hängde på motsatta väggen. För att man skulle kunna smaka på många olika gick det att beställa in pyttesmå glas med 12 cl. Frans valde två sorter medan Ruben nöjde sig med en, i ett helt vanligt glas.
Den påträngande kyparen hade gjort Ruben illa till mods, och menyläsningen blev sedan inte alls det äventyr han sett fram emot. Lite ängslig beställde han in den berömda burgaren (260 kr). Frasse kände för att småplocka lite och valde en Prosciutto di Capra (65 kr) bland förrätterna och Salsiccia Trinita (170 kr) bland huvudrätterna. Kyparen tyckte det var lite konstigt att Frasse ville ha in förrätten och huvudrätten samtidigt. Men på den punkten var Frasse bestämd.
När de väntade på maten fick de förknapring: gazpacho i flaska och surdegsbröd med salt smör. Det var jättegott och Ruben tyckte det var roligt med flasksoppa. För en liten stund kände han sig nästan glad igen...
Sen kom kyparen med huvudrätterna. Han fick gå två vändor för att få med sig allt och medan han var borta började Frasse äta på sina små korvar. När kyparen sedan återvände med Rubens panko-friterade pommes frites kände denne sig prompt tvungen att utförligt peka på allt som stod på bordet och berätta vad det var. Frans satt med korv i munnen och undrade om killen lärt sig orden "matro" och "taktkänsla". Ibland kan det vara trevligt att få höra om ingredienserna på finare ställen, men nu var det bara störande. Helt fel timing. Tillslut lämnade han dem och maten ifred.
Ruben kunde ändå inte riktigt slappna av. Han kände sig otrygg. Ingen bra känsla när man ska mätta sin mage. Hans hamburgare var fin att titta på, harpunerad med en vass kniv, men man såg direkt att den var svåräten. Ruben skulle bli tvungen att angripa den med bestick. Och hamburgare ska man egentligen äta med händerna, om du frågar Ruben. Biffen, gjord av malen högrev, kändes slafsigt tjock och smaklös och fick Ruben att må lite illa. Det översta lagret med Compté-ost och fläsk var det godaste. Sen smakade han på Panko-fritsen som serverades med en tjock och slätstruken Béarnaisesås. De var mjuka och fadda. "Smakar som på simhallen..." sa han och höll upp upp ett visset exemplar. Ruben åt inte upp. Han förvånade sig själv.
Frans var mycket nöjdare med sina 3 miniatyr-korv-med-bröd. Alla med olika garnering och korvart, underbart goda. "Godaste korven ever!" log Bosse och lät Ruben smaka en munsbit. Men man blev inte mätt, det blev man inte. Bosse hade kanske blivit mätt, men inte Frasse. Han stötte till med sitt fat Prosciutto di Capra som serverades med hemmagjord pickles. Smakade också gott, men inget som slog korvarna.
De hade verkligen ingen lust att stanna kvar för dessert utan bad om notan ganska snart.
Sedan åkte de hem kraftigt mollokna och diskuterade ingående den förödande servisen. "Aldrig mer Pubologi!" Det spelar ingen roll hur goda korvar man bjuds på, om man inte får känna sig trygg och glad när man äter dom.
