Ruben tog en spontan måndagslunch med Frasse på Empati vid Medborgarplatsen - en kurdisk/turkisk restaurang som Frasse ätit lammgryta på med sina arbetskollegor. På tunnelbanan på väg mot stan hade Ruben suttit och drömt om köttspett och goda röror. Vid Söderhallarna mötte han upp en glad Frasse som visade vägen till restaurangen. Den låg lite gömd på en lugn tvärgata bredvid torget, och Ruben hade aldrig haft en tanke på att leta efter en restaurang där. En vacker mosaik prydde entrén och Ruben fick en bra känsla i magen. Det kändes ännu bättre när de klivit in, som att komma in i någons hem. Mattor på golven, frodiga krukväxter i fönstren och lokalen var vinklad vilket gav två mindre rum i rummet. Trots att klockan bara var halv tolv var det många lunchgäster i restaurangen men det fanns ändå gott om plats över för en liten isbjörn och en liten apa.
De kunde se kolgrillen bakom disken när de beställde och det vattnades i Rubens mun. Han ögnade igenom lunchmenyn med alla köttiga spetten, men de kostade dryga hundralappen och Ruben kände på något sätt att han måste vara lite ekonomisk ändå. De erbjöd dagens för 85 kronor och Ruben frågade nyfiket vad det var. "Stekt lammfärs med ägg" svarade den vackra servitrisen. Ruben tyckte ägg kändes malplacerat och inte så spättigt. Frasse bestämde sig snabbt för en Mezetallrik och Ruben blev inspirerad och beställde in en likadan.
Vid ett litet buffébord stod en skål med en vacker rödkålssallad och en liten korg fylld av varma bröd med kalonjifrön. De tog för sig och slog sig ner vid ett fönsterbord. De hann knappt börja äta förrän en vänlig äldre man kom in med deras mat.
Ruben har alltid gillat ordet "Mezetallrik" men har alltid beställt in såna på ställen där man själv får peka ut de olika mezerätterna. Han hade förväntat sig något köttigt och kanske något degbaserat och blev därför besviken när det serverades en tallrik som bara bestod av olika kalla röror och gurkskivor med en liten bulgurhög i mitten. Vännerna tittade på varandra. Frasse blev genast lite orolig. "Jag ska ju jobba hela dagen!" Skulle han verkligen stå sig?
Ruben lyfte sina bestick och smakade på hommusen. "Mmmm, gott!" Han tog en gurkbit och doppade i tzatsikin. Han blev snabbt glad igen. "Jättegott!". Den ena goda röran avlöste den andra. Ruben doppade sitt nybakade bröd i rörorna och varvade med rödkålssalladen som var friskt syrlig. Frasses skepsis avtog snart också och han gick för att hämta mer bröd och mer sallad. De pekade och mmm:ade tillsammans och var snart överens om att det var de godaste röror de smakat på mycket länge.
Efter maten fick man ta kaffe eller te med mjölk. Ruben gick och hämtade två koppar kaffe. Det luktade ljuvligt och var förvånansvärt gott för att vara bryggkaffe-från-buffébord.
För Mezetallriken i sig kändes prislappen på 95 kronor lite magstark (hade man lagt till någon tia eller två hade man dessutom fått sig något köttigt), men i kombination med den fantastiska salladen, brödet och det goda kaffet var det en mycket prisvärd och mättande lunch. Suktandet efter kött, som de båda trots allt kände, gjorde dem bara ännu mer övertygade om att de ville äta här igen. Något spett från kolgrillen...kanske med lax? Eller lammfärs? Innan de skiljdes åt utanför entrén läste de igenom kvällsmenyn som fanns på ett plakat utanför dörren - vackra ord att bygga drömmar kring!
måndag 14 mars 2011
Pizzeria Vedugnen i Alvik
När Ruben i sin ungdom bott i mindre svenska städer hade pizza varit en smak han gått och längtat efter i dagar och något han njutit varje tugga av när han åt. Men sedan Ruben flyttade till Stockholm har han inte upplevt en enda riktigt tillfredsställande pizza. "Använder pizzabagarna här sämre recept? Eller är det så att jag växt ifrån pizzasmaken?" Oron växte inom honom.
Frasse hade tidigare i veckan lunchat pasta på en pizzeria i Alvik som han tyckte kändes lovande, och en solig lördagseftermiddag bestämde sig Ruben och Frasse för att testa. De var båda lika hungriga när de klev in på tegelbruna Pizzeria Vedugnen i Alvik. Det satt bara två gäster inne i lokalen och bagarna hade det lugnt men Frasse bedyrade att under lunchtid hade det varit fullsatt och sprudlande trevligt.
Vännerna visste redan på förhand vilka pizzor de ville ha eftersom de suttit och drömt dagen innan med en menyfolder Frasse norpat vid sitt tidigare besök. Ruben hade fastnat för Nr.15 - "Ortolana" med tomat, mozzarella, grillad paprika, grillad zucchini, grillad aubergin, färska tomater, färska champinjoner och svarta oliver medan Frasse beställde in en Nr. 31 - "Bressola" med tomat, mozzarella, lufttorkad oxfilé, svartpeppar, ruccola och parmesanost.
Medan de väntade slog de sig ner intill ett av de stora välvda fönstren och smaskade på pizzasallad som man kunde lassa upp i små klara glasskålar från en serveringsvagn. Det fanns pizzadegsbröd också men det såg lite övergivet ut i sin korg och Ruben väntade hellre på pizzan. "Under lunchrusningen var de nybakta och varma" konstaterade Frasse lite besviket och tuggade på sin kalla lilla brödstump. Salladen var dock väldigt god. Perfekt pizzasallad i både krispighet, oljighet och smak.
Snart kom en av bagarna ut med deras pizzor. De såg riktigt fina ut. Frasses grön av ruccolasalladen och Rubens färggrann med sina grillade grönsaker.
Ruben blev glad när han tänkte på att han skulle få äta den om bara något ögonblick. Han skar en liten trekantsflik (det fanns pizzaslicers att låna i en korg också, men Ruben körde med kniv och gaffel) som han åt med händerna. Det var generöst med mozzarellaost och smakade friskt av grillad paprika, men Ruben kunde direkt konstatera att den där pizza-kicken inte skulle infinna sig den här gången heller. Någon smakdimension fattades.
Frasse, som flera gånger filosoferat med Ruben i ämnet, kände heller ingen pizza-kick. Men det var gott på ett annat sätt och lyckligast var de när de vek sina pizzabitar och åt dem dubbla.
Pizzerian var väldigt trevlig att sitta och äta på. Den hade en vänlig atmosfär med en liten vedugn i tegelväggen där pizzorna bakades. "Jag gillar det här stället!" sa Frasse. Man hade prytt väggarna med hyllor med olivoljor men utan att glömma att hänga upp en obligatorisk pizzeria-TV. "Jag med. Vi går tillbaka någon dag och beställer något klassiskt som en Capricciosa" tyckte Ruben och hoppades innerligt att han inte växt ifrån pizza.
Frasse hade tidigare i veckan lunchat pasta på en pizzeria i Alvik som han tyckte kändes lovande, och en solig lördagseftermiddag bestämde sig Ruben och Frasse för att testa. De var båda lika hungriga när de klev in på tegelbruna Pizzeria Vedugnen i Alvik. Det satt bara två gäster inne i lokalen och bagarna hade det lugnt men Frasse bedyrade att under lunchtid hade det varit fullsatt och sprudlande trevligt.
Vännerna visste redan på förhand vilka pizzor de ville ha eftersom de suttit och drömt dagen innan med en menyfolder Frasse norpat vid sitt tidigare besök. Ruben hade fastnat för Nr.15 - "Ortolana" med tomat, mozzarella, grillad paprika, grillad zucchini, grillad aubergin, färska tomater, färska champinjoner och svarta oliver medan Frasse beställde in en Nr. 31 - "Bressola" med tomat, mozzarella, lufttorkad oxfilé, svartpeppar, ruccola och parmesanost.
Medan de väntade slog de sig ner intill ett av de stora välvda fönstren och smaskade på pizzasallad som man kunde lassa upp i små klara glasskålar från en serveringsvagn. Det fanns pizzadegsbröd också men det såg lite övergivet ut i sin korg och Ruben väntade hellre på pizzan. "Under lunchrusningen var de nybakta och varma" konstaterade Frasse lite besviket och tuggade på sin kalla lilla brödstump. Salladen var dock väldigt god. Perfekt pizzasallad i både krispighet, oljighet och smak.
Snart kom en av bagarna ut med deras pizzor. De såg riktigt fina ut. Frasses grön av ruccolasalladen och Rubens färggrann med sina grillade grönsaker.
Ruben blev glad när han tänkte på att han skulle få äta den om bara något ögonblick. Han skar en liten trekantsflik (det fanns pizzaslicers att låna i en korg också, men Ruben körde med kniv och gaffel) som han åt med händerna. Det var generöst med mozzarellaost och smakade friskt av grillad paprika, men Ruben kunde direkt konstatera att den där pizza-kicken inte skulle infinna sig den här gången heller. Någon smakdimension fattades.
Frasse, som flera gånger filosoferat med Ruben i ämnet, kände heller ingen pizza-kick. Men det var gott på ett annat sätt och lyckligast var de när de vek sina pizzabitar och åt dem dubbla.
Pizzerian var väldigt trevlig att sitta och äta på. Den hade en vänlig atmosfär med en liten vedugn i tegelväggen där pizzorna bakades. "Jag gillar det här stället!" sa Frasse. Man hade prytt väggarna med hyllor med olivoljor men utan att glömma att hänga upp en obligatorisk pizzeria-TV. "Jag med. Vi går tillbaka någon dag och beställer något klassiskt som en Capricciosa" tyckte Ruben och hoppades innerligt att han inte växt ifrån pizza.
lördag 5 mars 2011
Gateau, Ängbyplan
På väg hem till Vällingby hoppade Ruben av vid Ängbyplan för att välja ut varsin bakelse åt sig själv och Frasse på Gateau. Han hade aldrig handlat där förut men Frasse hade köpt ett valnötsbröd där en gång som Ruben gillat med ett tjockt lager smör och en skiva vällagrad ost.
Ruben parerade vattenpölarna när han kilade över den lilla gatan från tunnelbanestationen och in på bageriet. Utöver semlor och prinsessbakelser fanns det nästan bara fruktbakelser. Därför blev valet enkelt när Ruben väl fått syn på de vänligt runda små kuddarna med chokladmoussebakelser. Pudrade med kakao, fyllda med hallon, garnerade med en snirklig spiral av choklad och tre röda vinbär. Han valde två sådana à 40 kronor styck. Den mycket trevliga expediten la ner dem i en vacker kartong med "Gateau" tryckt i guld på locket. En sådan låda Ruben skulle förvarat sin pennväss-samling i när han var liten. Ruben höll varsamt den lilla bakelselådan på tunnelbanan mot Vällingby.
Senare på kvällen satt de hemma i Frasses soffa och tittade på Dawson's Creek på DVD-box. Frasse serverade de små bakelserna på sin blå servis. Bara några dagar tidigare hade det varit Frasses födelsedag och de hade köpt en chokladtårta på Pallas som varit en besvikelse - med fantasilöst enformig fyllning och en bismak av för gammal blockchoklad. Därför var de försiktiga med att höja förväntningarna för mycket denna fredagskväll. Bara för att någonting såg vackert chokladigt ut fanns det inga garantier för att det också skulle smaka gott. Men när Ruben förde den lilla skeden till munnen och tog första tuggan fördes han till en annan värld. Han kunde nästan känna sval frisk gräsmatta under fotsulorna. De röda vinbären och chokladen och hallonsmaken fick honom att minnas sina bästa somrar. Bakelsen hamnade direkt bland Rubens topp-5 dessertupplevelser! Frasse höll lycklig med om att detta varit något alldeles extra. De slet sig från TV:n och utbytte en glad blick. "Nästa år..." började Frasse "...när jag har födelsedag..." Ruben nickade instämmande innan Frasse hann fullfölja sin tanke. Inga fler tårtor från Pallas, när Gateau ligger bara några hållplatser bort. "Vi har en deal!"
Ruben parerade vattenpölarna när han kilade över den lilla gatan från tunnelbanestationen och in på bageriet. Utöver semlor och prinsessbakelser fanns det nästan bara fruktbakelser. Därför blev valet enkelt när Ruben väl fått syn på de vänligt runda små kuddarna med chokladmoussebakelser. Pudrade med kakao, fyllda med hallon, garnerade med en snirklig spiral av choklad och tre röda vinbär. Han valde två sådana à 40 kronor styck. Den mycket trevliga expediten la ner dem i en vacker kartong med "Gateau" tryckt i guld på locket. En sådan låda Ruben skulle förvarat sin pennväss-samling i när han var liten. Ruben höll varsamt den lilla bakelselådan på tunnelbanan mot Vällingby.
Senare på kvällen satt de hemma i Frasses soffa och tittade på Dawson's Creek på DVD-box. Frasse serverade de små bakelserna på sin blå servis. Bara några dagar tidigare hade det varit Frasses födelsedag och de hade köpt en chokladtårta på Pallas som varit en besvikelse - med fantasilöst enformig fyllning och en bismak av för gammal blockchoklad. Därför var de försiktiga med att höja förväntningarna för mycket denna fredagskväll. Bara för att någonting såg vackert chokladigt ut fanns det inga garantier för att det också skulle smaka gott. Men när Ruben förde den lilla skeden till munnen och tog första tuggan fördes han till en annan värld. Han kunde nästan känna sval frisk gräsmatta under fotsulorna. De röda vinbären och chokladen och hallonsmaken fick honom att minnas sina bästa somrar. Bakelsen hamnade direkt bland Rubens topp-5 dessertupplevelser! Frasse höll lycklig med om att detta varit något alldeles extra. De slet sig från TV:n och utbytte en glad blick. "Nästa år..." började Frasse "...när jag har födelsedag..." Ruben nickade instämmande innan Frasse hann fullfölja sin tanke. Inga fler tårtor från Pallas, när Gateau ligger bara några hållplatser bort. "Vi har en deal!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
