Edelweiss Café & Bistro

Det var en frostig oktoberkväll och Ruben hade fått en smått galen idé att gå på balett - antagligen inspirerad av något Panda Pannband sagt. Klockan halv åtta på Kungliga Operan skulle han bänka sig framför en uppsättning av Svansjön. Men magen hade inte fått mat på länge och Ruben behövde fylla den. Han tog flykt från kvällens bistra kyla inne i Gallerian. På övervåningen, med bra utsikt (vilket alltid är trevligt när man ska dinera ensam), fanns Edelweiss Café & Bistro. Ruben hade ett svagt minne av att han ätit där förr, med Frasse, och att de hade haft goda sallader.

Glasdisken såg utplockad ut med några ensamma ciabattasmörgåsar och bullar, klockan var snart halv sju. Ruben ville varken ha smörgås eller bulle och tittade lite förvirrat på menyn. Det är alltid mycket roligare att få se maten istället för ord som beskriver den. Han hade precis läst igenom salladsutbudet då en lite småbufflig, men lagom trevlig, servitör frågade vad han ville ha. "En sallad!" fick Ruben ur sig. "Vilken sorts sallad?" undrade servitören och räknade upp deras olika sorter. Ruben valde en Ceasarsallad - han såg framför sig flagad lagrad ost, och krutonger. Men han var inte riktigt beredd på att den skulle langas upp på en tallrik inlindad i gladpack. Det kändes genast lite olustigt att betala 89 kronor. "Vill du ha något att dricka också?" "Nej tack, det är bra så."

Bredvid disken stod fyra höga cylinderformade krus med olika dressingar och Ruben ringlade över lite Ceasardressing, och insåg att det nog var just Ceasardressing han varit mest sugen på, och inte själva Ceasarsalladen, för när han satte sig ner och började tugga insåg han att den till största del består av en massa grönsallad. Visserligen är grönsallad gott, och Rubens mage liten, men han var hungrig på något med lite mer substans. Och inte kunde krutongerna mätta heller. Mängden var det inget fel på, sammantaget utgjorde de säkert en hel limpskiva, men den mjuk-seg-torra konsistensen och en märklig beska gjorde dem roligare att balansera på kanten av den stora vita tallriken än att stoppa i munnen. Det fanns också kyckling, en skiva salt italiensk skinka och tre oliver att knapra på.

När Ruben ätit upp roade han sig med att peta ner krutongerna en och en från tallrikskanten så att de la sig i en liten brun hög i mitten istället. Sen gick han lite moloken mot Operan, nästan hungrigare än innan, med dryga tre timmar balett framför sig.

Ruben hade fått en halvtaskig kantplats och lutade sig framåt för att se så mycket av dansarna som möjligt. Första akten var lite sömnig och Ruben kände att han nog inte var någon balettapa. Andra och tredje akten var däremot riktigt tjusiga men när ridån föll efter fjärde och sista akten kände han inte för att sitta och eftertänksamt smälta föreställningen, utan skuttade så raskt han kunde ner för Operahusets stentrappor och fortsatte sedan i rask takt mot tunnelbanan. Det fanns inga tåg mot Vällingby på tavlan, men Ruben, ivrig att börja resan hemåt, hoppade på ett Alvikståg som åtminstone skulle ta honom en liten bit på vägen.

När han klev av i Alvik blev han dock snart varse om att gröna linjen låg nere och skulle ersättas med buss. Men först i Abrahamsberg - två stationer därifrån. "Järnspik!" Kylan bet i hans tår. Hade han varit en apa med lite mer pengar hade han ringt efter en taxi. Men han väntade. Föga visste han då att det skulle ta två timmar innan han äntligen skulle få värma sina aptår under filten i sängen.


Vänta och huttra. Lokalbuss till Abrahamsberg. Springa och frysa. Ersättningsbuss till Ängbyplan. Springa till tunnelbanan som därifrån gick vidare mot Hässelby. Så hungrig! Ruben småjoggade hem från stationen och efter två knäckemackor med Svennes kaviar somnade han ihopkurad som en liten boll.

Bara några dagar senare föll den första snön över Vällingby. Och över Stockholm.

Café & Konditori Bellman och Café Due Piani

För 20 kronor avnjöt Ruben och Frasse det mest ljuvliga kaffet. Det var en kall och mörk höstkväll och de väntade på sjubion. De hade först stämt träff på Café Bellman intill biografen. Ruben åt en smakrik grillad macka med mozzarella och tomat och Frasse unnade sig en mango-cheesecake och en kopp kaffe. Kaffet var inget att hänga i julgranen men kakan en blivande favorit. Perfekt avvägning mellan mangogojs och kakbotten. Och vackert upplagd med ringlad chokladsås.

Ruben och Frasse enades om att Bellman är ett perfekt fik att ladda på när man ska se på film. Det är trevlig personal, mysig atmosfär och lagom sortiment med lite annorlunda bakverk. När de ätit upp var det fortfarande en knapp timme kvar tills filmen skulle börja och de beslöt sig för att ta en liten kvällspromenad.

De hann inte speciellt långt förrän Ruben fick syn på en obekant skylt. "Vad är det där för fik?" Han pekade åt Frasse. "Det har jag aldrig sett förut, det måste vara nytt". Ruben blev ivrig och skyndade in på den lilla gränden intill Konserthuset.
"Café Due Piani" läste Frasse högt. Utanför stod en trottoarpratare som skyltade med matutbudet. Och genom glaset såg Ruben att de förde Monteriva-kaffe. "Jag är inte den som är den" sa Frasse som om han läst den lilla apans tankar. Och så klev de in i värmen och beställde varsin bryggkaffe. En modernt inredd lokal i två våningar besöktes av ett fåtal gäster i mogen ålder. Vännerna gillade det direkt. De slog sig ner vid fönsterbaren så att de kunde titta ut på alla människor som skulle ha passerat om gatan varit mer välbesök. Den trevliga servitören tog god tid på sig att brygga deras koppar. Rubens förväntningar steg, och snart kom kopparna till bordet. Och på faten låg en bit Monteriva-choklad med 60% kakaohalt. Ruben hade helt glömt bort att det är så här kaffe ska serveras. Det var med andakt han förde koppen mot sina läppar. Frasse blundade och smakade samtidigt. Så tittade de på varandra och log. Nu kunde vintern komma bäst den ville. Ruben och Frans skulle ju ändå hänga på Due Piani och dricka lena mörka droppar. Kaffe bryggt med omsorg.

Tidermans Konditori i Södertälje

Ruben och Frasse skulle till Tom Tits Experiment i Södertälje. Men det hade varit en lång resa från Vällingby, och när de klev av pendeln började det bli tid för en liten matbit. Alldeles nära stationen låg Tidermans konditori. Ruben och Frasse var båda två lika svaga för ordet "konditori" och gick fram och kikade in genom fönstret. Det såg mysigt ut. De klev in.

Ruben beställde en laxpaj och Frasse en Kyckling med bulgur. 65 kronor styck inklusive sallad, bröd, dryck (citronvatten) och kaffe. Det var mitt under lunchrusningen och personalen var lite stressad med alla beställningar och bord som skulle torkas mellan gästerna. Ruben blev stressad av dom och tyckte att det drog ner stämningen. Servitrisen frågade vilken dressing de ville ha till sina sallader, och båda valde en vitlökssås.

De satte sig vid fönstret med varsin plastburk med dressing och varsin brödbulle och väntade på sin mat. Brödet var en mörkbrun fralla med solrosfrön som kändes väldigt 90-tal, och smakade kvällsmat med ost och O'boy. Lite sött. Ovanligt att få sådana till varmrätter tyckte vännerna, men Frasse gillade det jättemycket och fick halva Rubens också.

Maten kom snart till bordet. Pajbiten var generöst uppskuren och vid sidan av låg en sallad med oliver och färsk timjan, och en klyfta apelsin och en klyfta citron. Frasses kycklingfilé vilade på en liten bulgurbädd och ackompanjerades av en liten skål med sötsur chilisås, och sallad med en skiva honungsmelon on the side. Frasse gned händerna mot varandra och log förväntansfullt mot Ruben. "Smarrigt!"

Ruben blev dock genast besviken på sin laxpaj som var lite smaklös. Osalt. Och degen var lite torr. Frasses kyckling var däremot jättegott kryddad och saftig. Bulguren var perfekt och den blev extra smaskig med dressingen.



När de ätit upp sneglade de bort mot kaffekannan som nästan var tom på sin värmeplatta. "Det kommer säkert vara surt det där bottenskrapet..." funderade Ruben. Och Frasse och Ruben ville inte ställa till med besvär genom att be dem brygga nytt så de valde att strunta i kaffet. Men i samma ögonblick kom en tjej och bytte till en nybryggd kanna. De skyndande lättade dit. Lite kaffe kan vara bra att ladda med innan allt spännande de hade framför sig på Tom Tits. Det var Arvid Nordqvist-kaffe, i Arvid Nordqvist-mugg. Det smakade jättegott.

Klockan hade hunnit bli nästan halv tre innan de löste sina biljetter på Tom Tits och det fanns allt för mycket att fylla de dryga två timmarna kvar till stängningsdags med. Fyra våningar fulla av skojiga fysikaliska experiment, synvillor och spegelillusioner. Frasses favorit var en skuggfångare som fotograferade ens skugga när man tryckte på en blixtknapp. Skojigt! Och Ruben gillade särskilt att jaga digitala fiskar som hade sensorer som kände av när han sprang efter dom. Det fanns mycket kvar att upptäcka när de lämnade huset för att bege sig hemåt. De beslutade sig för att komma tillbaka någon gång.

När de gick förbi Tidermans på väg till pendeln kändes det alldeles lagom för en liten fika. Nu var det mycket lugnare och färre gäster. Tjejerna i kassan var trevliga och behagliga. Frasse valde ut en kringla, fast han egentligen velat ha en kokosboll, och Ruben tog en biskvi med tryffelfyllning. Och så varsin kaffe. Det var lika gott trots att det såg ut att ha stått en stund i den halvfulla kannan.


Biskvin såg lite svettig ut och Ruben kände sig skeptisk, men när han bet i den förlät han allt. Mörk och chokladig tryffel mot en lagom seg mandelbotten, nedsköljd med en kaffeklunk - det kallas lycklig stund. Frasse däremot rynkade lite besviket på sin nos. Kringlan var alldeles torr och mjölig och inte alls särskilt upphetsande. Men det låg säkert i dens natur och Frasse ångrade lite att han inte tagit en kokosboll ändå. Ruben såg de torra smulorna på Frasses kakfat och bröt av en bit av sin biskvi åt honom. Då kändes det genast bättre.

Från den lite jäktade lunchen, då de också besökt den illa städade toaletten, hade Tidermans växt från en svag till en stark trea. Mysig lokal, lite varierande kvalitet på mat och bakverk men allt som allt en trevlig upplevelse. Och de var nöjda och glada över sitt första besök i Södertälje när de spankulerade till pendeln och åkte hem i den rosa solnedgången.

Wayne's Coffee i Vällingby City

Det var Vällingbydagarna. En modest liten folkfest med bakluckeloppis och donutsstånd, och så skulle Darin komma dit och sjunga. Ruben och Frasse hade fyndat gamla böcker och ramar, och kylan manade Ruben att köpa ett par stickade vantar från Peru. De kände att de tyckte om Vällingby. De kände sig rentav lite nostalgiska. Det hade varit vinter när de kommit dit första gången, och för att värma sig hade de slunkit in på Wayne's Coffee för en kaffe och en kaka. Frasse hade tittat på en lägenhet, och några månader senare flyttade han dit. Och nu bodde Ruben också där, i Vällingby. "Jag börjar känna mig lite hungrig!" sa Ruben och vännerna såg på varandra i samförstånd.

Ingen av dem hade varit på Wayne's sedan den där gången, då för snart ett år sedan. Men de hade passerat deras glasdisk på väg till matbutiken många gånger. Och ibland stannat upp för att titta lite på blåbärspajen. Ruben tycker om blåbärspaj. Så när de nu stod i kön var det ingen tvekan om vad han tänkte beställa. Och en fralla. Frasse hade länge haft ögonen på de blanka små pirogerna och beställde in en med feta- och spenatfyllning. Sen gick han i förväg och norpade ett bord åt dem i den välfyllda lilla serveringen.

När Ruben kom och ställde ner brickan med fikat insåg Frasse att bordet vippade och råkade med sina fladdriga armar skvalpa ut lite av Rubens kaffe. Ruben var inte på humör.

Frasse tittade omkring sig för att hitta något att lägga under bordsbenen för att stabilisera. Han bad Ruben räcka honom en tidning som låg längre bort på soffan. "Nej!" sa Ruben. Han var bestämd. "Varför inte då?" undrade Frasse snopet. "Fjuppla inte!" sa Ruben. Så satt de tysta en stund. Ruben tog ett bett på sin smörgås. Den smakade ingenting. Men Ruben hade en känsla av att det inte var smörgåsen det var fel på.

Så reste sig mannen vid bordet bredvid och gick. Frasse tog ett kraftigt tag om deras bricka och bytte plats på den och mannens kvarlämnade. "Kom!" sa han till sin vän. "Vi sätter oss här istället." Ruben ville vara lite tjurig först. Men sedan gav han med sig. Så fick Frasse syn på Rubens pajbit. "Vilken vaniljkräm!" utbrast han. "Ja visst är den fin!" mös Ruben som just skulle hugga in på desserten. Och så var de vänner igen.

Vaniljkrämen hade en mousseaktig konsistens, och hade vid första anblicken gått att missta för majonnäs. Den låg blank och fin på en gyllenbrun pajbit. Och den smakade helt gudomligt. Ruben var imponerad. Det trodde han inte om en kedja som Wayne's, att de kunde vara så originella. Och kaffet smakade gott. Frasses pirog var helt okej, lite enformig i smaken. Och den serverades med en vitlöksdressing som var alldeles för fet och alldeles för vitlökig för hans smak. Och en alldeles för liten sallad on the side. Men Frasse tänkte köpa en donut ute på marknaden sen. Han hade inte ätit donuts på flera år och såg fram emot det.

"Nu går vi och tittar på den där Darin" sa Ruben och klappade sig om sin pajfyllda lilla mage. "Deal" sa Frasse.