Wayne's Coffee i Vällingby City

Det var Vällingbydagarna. En modest liten folkfest med bakluckeloppis och donutsstånd, och så skulle Darin komma dit och sjunga. Ruben och Frasse hade fyndat gamla böcker och ramar, och kylan manade Ruben att köpa ett par stickade vantar från Peru. De kände att de tyckte om Vällingby. De kände sig rentav lite nostalgiska. Det hade varit vinter när de kommit dit första gången, och för att värma sig hade de slunkit in på Wayne's Coffee för en kaffe och en kaka. Frasse hade tittat på en lägenhet, och några månader senare flyttade han dit. Och nu bodde Ruben också där, i Vällingby. "Jag börjar känna mig lite hungrig!" sa Ruben och vännerna såg på varandra i samförstånd.

Ingen av dem hade varit på Wayne's sedan den där gången, då för snart ett år sedan. Men de hade passerat deras glasdisk på väg till matbutiken många gånger. Och ibland stannat upp för att titta lite på blåbärspajen. Ruben tycker om blåbärspaj. Så när de nu stod i kön var det ingen tvekan om vad han tänkte beställa. Och en fralla. Frasse hade länge haft ögonen på de blanka små pirogerna och beställde in en med feta- och spenatfyllning. Sen gick han i förväg och norpade ett bord åt dem i den välfyllda lilla serveringen.

När Ruben kom och ställde ner brickan med fikat insåg Frasse att bordet vippade och råkade med sina fladdriga armar skvalpa ut lite av Rubens kaffe. Ruben var inte på humör.

Frasse tittade omkring sig för att hitta något att lägga under bordsbenen för att stabilisera. Han bad Ruben räcka honom en tidning som låg längre bort på soffan. "Nej!" sa Ruben. Han var bestämd. "Varför inte då?" undrade Frasse snopet. "Fjuppla inte!" sa Ruben. Så satt de tysta en stund. Ruben tog ett bett på sin smörgås. Den smakade ingenting. Men Ruben hade en känsla av att det inte var smörgåsen det var fel på.

Så reste sig mannen vid bordet bredvid och gick. Frasse tog ett kraftigt tag om deras bricka och bytte plats på den och mannens kvarlämnade. "Kom!" sa han till sin vän. "Vi sätter oss här istället." Ruben ville vara lite tjurig först. Men sedan gav han med sig. Så fick Frasse syn på Rubens pajbit. "Vilken vaniljkräm!" utbrast han. "Ja visst är den fin!" mös Ruben som just skulle hugga in på desserten. Och så var de vänner igen.

Vaniljkrämen hade en mousseaktig konsistens, och hade vid första anblicken gått att missta för majonnäs. Den låg blank och fin på en gyllenbrun pajbit. Och den smakade helt gudomligt. Ruben var imponerad. Det trodde han inte om en kedja som Wayne's, att de kunde vara så originella. Och kaffet smakade gott. Frasses pirog var helt okej, lite enformig i smaken. Och den serverades med en vitlöksdressing som var alldeles för fet och alldeles för vitlökig för hans smak. Och en alldeles för liten sallad on the side. Men Frasse tänkte köpa en donut ute på marknaden sen. Han hade inte ätit donuts på flera år och såg fram emot det.

"Nu går vi och tittar på den där Darin" sa Ruben och klappade sig om sin pajfyllda lilla mage. "Deal" sa Frasse.