Ruben och Frasse enades om att Bellman är ett perfekt fik att ladda på när man ska se på film. Det är trevlig personal, mysig atmosfär och lagom sortiment med lite annorlunda bakverk. När de ätit upp var det fortfarande en knapp timme kvar tills filmen skulle börja och de beslöt sig för att ta en liten kvällspromenad.
De hann inte speciellt långt förrän Ruben fick syn på en obekant skylt. "Vad är det där för fik?" Han pekade åt Frasse. "Det har jag aldrig sett förut, det måste vara nytt". Ruben blev ivrig och skyndade in på den lilla gränden intill Konserthuset.
"Café Due Piani" läste Frasse högt. Utanför stod en trottoarpratare som skyltade med matutbudet. Och genom glaset såg Ruben att de förde Monteriva-kaffe. "Jag är inte den som är den" sa Frasse som om han läst den lilla apans tankar. Och så klev de in i värmen och beställde varsin bryggkaffe. En modernt inredd lokal i två våningar besöktes av ett fåtal gäster i mogen ålder. Vännerna gillade det direkt. De slog sig ner vid fönsterbaren så att de kunde titta ut på alla människor som skulle ha passerat om gatan varit mer välbesök. Den trevliga servitören tog god tid på sig att brygga deras koppar. Rubens förväntningar steg, och snart kom kopparna till bordet. Och på faten låg en bit Monteriva-choklad med 60% kakaohalt. Ruben hade helt glömt bort att det är så här kaffe ska serveras. Det var med andakt han förde koppen mot sina läppar. Frasse blundade och smakade samtidigt. Så tittade de på varandra och log. Nu kunde vintern komma bäst den ville. Ruben och Frans skulle ju ändå hänga på Due Piani och dricka lena mörka droppar. Kaffe bryggt med omsorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar