Frans hade fått tag i en liten lägenhet i Vällingby City och ville gärna kolla in kvarteren som snart skulle bli hans. Det var en regnslaskig söndag i slutet av februari och Ruben följde med honom till Vällingby för att kolla läget. De hade planerat att inleda äventyret med en fika på Pallas Konditori men det hade redan hunnit bli lunchdags då de tagit sig ut med tunnelbanan och magarna kände för lite mat innan godsakerna. Som tur var hade Pallas också lunchservering med sallader, mackor och paj på menyn. De valde varsin sallad som en av servitriserna plockade ihop bakom glasdisk så att man själv kunde vara med och bestämma vad man ville ha för ingredienser. Ruben som valt en Ost- & Skinksallad bad att få byta ut sin skinka mot fetaost och det var inga problem alls. Frasse tog en Kyckling- & baconsallad och bytte, inspirerad av Ruben, också ut sin bacon med fetaost. Det ingick också en burk dressing, bröd med smör och kaffe i priset (79kr).
Lokalen var modern och hemtrevlig utan att förlora kondiskänslan. Det fanns runda små bord och fyrkantiga större i den rymliga hörnlokalen. Vissa hade skönt ljusblå soffor medan andra hade formpressade trästolar med mjuk läderliknande sits. Det fanns bara ett bord ledigt och de norpade det kvickt. Deras stora tallrikar fick precis plats bredvid varandra på den lilla runda bordsskivan. Salladen var generös och mättande och vitlöksdressingen ovanligt smakrik. Brödbullen var lite seg på ytan av att ha legat i brödkorgen men färsk och god på insidan.
Efter maten hade lunchfolket börjat skingras och vännerna flyttade över till ett fyrkantigt bord närmare fönstret för att avnjuta desserten. Ruben tog sig en bit kladdig chokladkaka med chokladglasyr och vispgrädde för 32 kronor medan Frasse valde en arraksboll och en toscabit för 40 kronor. Till drack de kaffet som ingått i lunchen. Det var riktigt gott. (Antagligen Gevalia, för på väggen hängde två gamla retroplanscher med Gevalia-reklam.) Kaffekopparna var vänliga i vitt med en bred crémefärgad rand och det lilla örat perfekt för en liten björntass. Frans satt och tittade ut på några barn som lekte i en snöhög utanför och myslog. Det såg skoj ut. Längre bort såg han Vällingbys biograf, Fontänen. "Där kan jag se på film!" pekade han åt Ruben. "Och här kan du köpa tårta!" mumsade Ruben och lät Frasse smaka en bit chokladkaka.
Alla bakverken var goda och smakade som man förväntade sig. Hela Pallas kändes pålitligt, tryggt. Som ett vanligt kondis som varken stack ut med mästerverk eller tabbar. "Ja, här skulle jag kunna bli stammis" tyckte Frans. "Ett ställe att gå till med en god bok, knapra på en kaka med en kopp java!"
söndag 28 februari 2010
lördag 13 februari 2010
Petite France
Det var lördag, snön yrde och Ruben och Frans åt den godaste fikan ever. På Petite France på Kungsholmen i Stockholm. Caféet låg chosefritt på John Ericssonsgatan 6, vägg i vägg med en förskola, och kändes exklusivt till utbudet utan att för den delen verka snobbigt. Priserna var dessutom överraskande överkomliga med tanke på den njutning bakverken gav åt både öga och gom.
Vännerna hade fått ett infall och traskade dit strax efter elva för en sen frukost. Frans valde en grillad macka med ost, lufttorkad skinka och purjolökscrème med en sallad on the side, för 95 kronor medan Ruben fastnade för de charmiga små ostbaguetterna till det facila priset 25 kronor. Och till dessert tog han en latte (25 kr) och ett bakverk som hette Chouett (29 kr), och var som ett wienerbrödshorn med torkade aprikoser i ändarna. Frans valde en semla (29 kr), och en kanelbulle (19 kr) och en vanlig kopp kaffe (20 kr).
De balanserade sina välfyllda brickor genom en liten korridor in till ett större serveringsrum där det satt många glada cafégäster och skapade en välkomnande atmosfär som lika gärna hade kunnat kännas stökig. Två stora speglar gjorde lokalen dubbelt så stor, men skapade tyvärr inte dubbelt så många sittplatser. De kikade sig om efter någonstans att slå sig ner. Plötsligt fick de syn på två cafégäster som precis skulle gå. Perfekt!
Högtidligt plockade de av sina fat och koppar från brickorna för att skapa mer plats vid det lilla bordet. Sen tittade de lyckligt på bakverken en stund innan servitrisen kom in med Frans grillade smörgås.
Så äter de, tittar storögt på varandra i samförstånd - "Gott!". Osten, löken, skinkan i den grillade mackan skapar en salt symfoni i Frans mun. Ruben får smaka ett bett och stönar tyst för sig själv. "Gott!" Och hans ostbaguette är nätt och seg. Sesamfrö på topp i perfekt symbios med den salta osten. Det var längesedan hans mage varit så här lycklig.
Sen blir det dags för bakverken. Rubens Chouett är väldigt god, men ger inga smaksensationer utöver det vanliga, även om kontrasten med aprikoserna var något nytt. Annat är det med Frasses kanelbulle. Den sega, smörsalta degen är perfekt i den lilla kanelknuten. Och semlan sen. Ruben får smaka en bit och de enas om att det här nog är den godaste semlan de någonsin ätit. Lagom liten, och med perfekt avvägning mellan lagren. Semmelbullen är tydligen bakad med surdeg, och det känns. Den är fyllig och smakrik, och inte bara en luftboll som semmelbullar så lätt blir. Den har karaktär.
Ruben tittade magiskt omkring sig på alla avslappnade människor. Många åt frukosterbjudandet som bestod utav en kaffe/the, nypressad juice, ett vackert glas yoghurt med müsli, en baguette och en Chouquette för 90 kr. Lite i dyraste laget måste medges, men fasligt elegant och smakrikt. Ruben tänkte att det ska han också unna sig någon dag. Väggen mitt emot honom var fylld av tavlor med franska motiv som eiffeltornet och Edit Piaf. Han tänkte på Panda Pannbands reseberättelser från i julas. Panda skulle gilla att gå hit!
Frasse undrade efter en stund om Ruben verkligen var riktigt mätt. Ruben funderade. "En liten bit till skulle nog få plats..." erkände han. De snirklade sig tillbaka till disken och valde ut varsitt bakverk. Ruben hade blivit så tagen av den underbara vetedegen och beslutade sig för en vaniljknut (24 kr) och Frasse slog på stort med en ovanligt vacker Mille-Feuilles-bakelse (49 kr).
Om man la fem kronor i en liten burk kunde man ta en påtår kaffe. Det gjorde Frasse. "Det märks att de som bakar här tycker att det är roligt!" konstaterade han sedan när han förde skeden genom de frasiga lagren i sin bakelse. "Ja-aa, den här vetedegen är bakad med passion!" log Ruben och bröt av en snirklig bullbit. "Alla degar på det här stället är underbara!" fortsatte de. Till och med bryggkaffet var riktigt gott. Frasse tyckte dock att bakelsen blev i sötaste laget (särskilt efter att han redan hade klämt två bakverk) och orkade inte riktigt äta upp hela.
Innan de gick såg Ruben att man kunde köpa med sig franska ostar hem, och de små baguetterna som använts till hans macka kostade bara 6 kronor styck. Det fanns mycket matbröd på hyllorna men deras prislappar närmade sig ibland hundralappen. Hade man en tunn plånbok som Ruben så fick man nog på sin höjd nöja sig med en av de långa baguetterna för 27 kronor. Men, det fick bli en annan dag. Vännernas magar var fyllda med råge och det var skönt att komma ut igen och dra in vinterluft i lungorna. Det hade slutat snöa, de omkringliggande gröna husfasaderna tycktes le vänligt mot vännerna när de pulsade till bussen.
Men de kommer bli hungriga igen. Och då kommer de återvända till Petite France.
Vännerna hade fått ett infall och traskade dit strax efter elva för en sen frukost. Frans valde en grillad macka med ost, lufttorkad skinka och purjolökscrème med en sallad on the side, för 95 kronor medan Ruben fastnade för de charmiga små ostbaguetterna till det facila priset 25 kronor. Och till dessert tog han en latte (25 kr) och ett bakverk som hette Chouett (29 kr), och var som ett wienerbrödshorn med torkade aprikoser i ändarna. Frans valde en semla (29 kr), och en kanelbulle (19 kr) och en vanlig kopp kaffe (20 kr).
De balanserade sina välfyllda brickor genom en liten korridor in till ett större serveringsrum där det satt många glada cafégäster och skapade en välkomnande atmosfär som lika gärna hade kunnat kännas stökig. Två stora speglar gjorde lokalen dubbelt så stor, men skapade tyvärr inte dubbelt så många sittplatser. De kikade sig om efter någonstans att slå sig ner. Plötsligt fick de syn på två cafégäster som precis skulle gå. Perfekt!
Högtidligt plockade de av sina fat och koppar från brickorna för att skapa mer plats vid det lilla bordet. Sen tittade de lyckligt på bakverken en stund innan servitrisen kom in med Frans grillade smörgås.
Så äter de, tittar storögt på varandra i samförstånd - "Gott!". Osten, löken, skinkan i den grillade mackan skapar en salt symfoni i Frans mun. Ruben får smaka ett bett och stönar tyst för sig själv. "Gott!" Och hans ostbaguette är nätt och seg. Sesamfrö på topp i perfekt symbios med den salta osten. Det var längesedan hans mage varit så här lycklig.
Sen blir det dags för bakverken. Rubens Chouett är väldigt god, men ger inga smaksensationer utöver det vanliga, även om kontrasten med aprikoserna var något nytt. Annat är det med Frasses kanelbulle. Den sega, smörsalta degen är perfekt i den lilla kanelknuten. Och semlan sen. Ruben får smaka en bit och de enas om att det här nog är den godaste semlan de någonsin ätit. Lagom liten, och med perfekt avvägning mellan lagren. Semmelbullen är tydligen bakad med surdeg, och det känns. Den är fyllig och smakrik, och inte bara en luftboll som semmelbullar så lätt blir. Den har karaktär.
Ruben tittade magiskt omkring sig på alla avslappnade människor. Många åt frukosterbjudandet som bestod utav en kaffe/the, nypressad juice, ett vackert glas yoghurt med müsli, en baguette och en Chouquette för 90 kr. Lite i dyraste laget måste medges, men fasligt elegant och smakrikt. Ruben tänkte att det ska han också unna sig någon dag. Väggen mitt emot honom var fylld av tavlor med franska motiv som eiffeltornet och Edit Piaf. Han tänkte på Panda Pannbands reseberättelser från i julas. Panda skulle gilla att gå hit!
Frasse undrade efter en stund om Ruben verkligen var riktigt mätt. Ruben funderade. "En liten bit till skulle nog få plats..." erkände han. De snirklade sig tillbaka till disken och valde ut varsitt bakverk. Ruben hade blivit så tagen av den underbara vetedegen och beslutade sig för en vaniljknut (24 kr) och Frasse slog på stort med en ovanligt vacker Mille-Feuilles-bakelse (49 kr).
Om man la fem kronor i en liten burk kunde man ta en påtår kaffe. Det gjorde Frasse. "Det märks att de som bakar här tycker att det är roligt!" konstaterade han sedan när han förde skeden genom de frasiga lagren i sin bakelse. "Ja-aa, den här vetedegen är bakad med passion!" log Ruben och bröt av en snirklig bullbit. "Alla degar på det här stället är underbara!" fortsatte de. Till och med bryggkaffet var riktigt gott. Frasse tyckte dock att bakelsen blev i sötaste laget (särskilt efter att han redan hade klämt två bakverk) och orkade inte riktigt äta upp hela.
Innan de gick såg Ruben att man kunde köpa med sig franska ostar hem, och de små baguetterna som använts till hans macka kostade bara 6 kronor styck. Det fanns mycket matbröd på hyllorna men deras prislappar närmade sig ibland hundralappen. Hade man en tunn plånbok som Ruben så fick man nog på sin höjd nöja sig med en av de långa baguetterna för 27 kronor. Men, det fick bli en annan dag. Vännernas magar var fyllda med råge och det var skönt att komma ut igen och dra in vinterluft i lungorna. Det hade slutat snöa, de omkringliggande gröna husfasaderna tycktes le vänligt mot vännerna när de pulsade till bussen.
Men de kommer bli hungriga igen. Och då kommer de återvända till Petite France.
lördag 6 februari 2010
Åter till Café Kringlan
Ruben och Panda stod länge och tittade på alla bakverken som lockade med sina respektive kvaliteter. "Jag är sugen på choklad..." funderade Panda. Ruben fastnade tillslut för den degiga oformliga massan som han misstänkte var äppelpaj. Den såg skönt opretentiös ut. Lika opretentiöst slevade servitrisen, samma som igår, upp en bit åt honom med en blå degskrapa i plast. Pajbiten landade med en kluns i sin djupa tallrik. Hon öppnade vant kylen bakom disken och hällde över rikligt med lös vaniljsås. När hon ställde den djupa tallriken framför Ruben på disken tyckte han den påminde om havregrynsgröt med mjölk. Han gillade associationen.
Panda stod och kliade sig i huvudet och tyckte att det där som Ruben tog såg ganska gott ut, men det gjorde ju semlorna också, och chokladkakan... Tillslut sa Ruben till servitrisen som började bli otålig i lunchrusningen "Ge nallen en semla! Och så två kaffe." Panda tyckte det var skönt att slippa ta beslutet själv och gick för att hälla upp kaffe åt dom medan Ruben slog sig ner vid ett av få lediga bord med bakverken. Han kastade en hastig blick bakom ryggen mot Panda och fumlade nervöst fram ett litet tårtljus ur ryggsäcken. Han hade köpt med sig tändstickor också, men på bordet stod redan ett stearinljus och han kunde tända det lilla tårtljuset mot det innan han tryckte fast det i semlans lock. Han borstade bort några kvarglömda brödsmulor från bordet och rättade till faten. Satte sig ner vid bordet och dinglade förväntansfullt med sina små apfötter. Panda gick och balanserade de två överfyllda kaffemuggarna med högsta koncentration och såg Rubens lilla överraskning först då han slagit sig ner mittemot honom. Det prickiga lilla tårtljuset dansande med sin låga. Panda log förtjust. "Så att du kan blåsa och önska" sa Ruben, lite stolt.
Panda funderade länge och sedan blundade han och blåste ut ljuset. Så åt dom. Födelsedagsfika. Pajen var degig och god, och semlan len och fyllig med sin osötade grädde. Och bullbrödet smakade tydligt av kardemumma som bröt av perfekt mot mandelmassesmeten. Kaffet var starkt och gott, och för 5 kronor kunde de ta varsin påtår. Som pricken över i köpte Ruben en chokladkaka som de delade. Men den blev första besvikelsen på Café Kringlan. Som en smördegskaka i konsistensen med alldeles för svag chokladsmak som inte lyckades leva upp till den mörka tunga chokladförväntningen Ruben fått när han först sett den nästan svarta chokladkakan med pärlsocker på. Synd att upplevelsen av det man såg och upplevelsen av det man smakade på inte riktigt gick ihop. Ruben sneglade mot kakdisken och ångrade att han inte valt en bit jordgubbsdekorerad kladdkaka med vispgrädde som avslut på deras födelsedagsfika istället. Panda var glad ändå och tyckte att "Den som spar han har sitt goda kvar!". Och han kände på sig att Ruben skulle få tillfälle att smaka Kringlans alla oprövade kakor någon annan vacker dag. Och det var med glada magar de sedan promenerade med sina trolleys till Centralstationen för att åka hem till sitt Stockholm igen.
Panda stod och kliade sig i huvudet och tyckte att det där som Ruben tog såg ganska gott ut, men det gjorde ju semlorna också, och chokladkakan... Tillslut sa Ruben till servitrisen som började bli otålig i lunchrusningen "Ge nallen en semla! Och så två kaffe." Panda tyckte det var skönt att slippa ta beslutet själv och gick för att hälla upp kaffe åt dom medan Ruben slog sig ner vid ett av få lediga bord med bakverken. Han kastade en hastig blick bakom ryggen mot Panda och fumlade nervöst fram ett litet tårtljus ur ryggsäcken. Han hade köpt med sig tändstickor också, men på bordet stod redan ett stearinljus och han kunde tända det lilla tårtljuset mot det innan han tryckte fast det i semlans lock. Han borstade bort några kvarglömda brödsmulor från bordet och rättade till faten. Satte sig ner vid bordet och dinglade förväntansfullt med sina små apfötter. Panda gick och balanserade de två överfyllda kaffemuggarna med högsta koncentration och såg Rubens lilla överraskning först då han slagit sig ner mittemot honom. Det prickiga lilla tårtljuset dansande med sin låga. Panda log förtjust. "Så att du kan blåsa och önska" sa Ruben, lite stolt.
Panda funderade länge och sedan blundade han och blåste ut ljuset. Så åt dom. Födelsedagsfika. Pajen var degig och god, och semlan len och fyllig med sin osötade grädde. Och bullbrödet smakade tydligt av kardemumma som bröt av perfekt mot mandelmassesmeten. Kaffet var starkt och gott, och för 5 kronor kunde de ta varsin påtår. Som pricken över i köpte Ruben en chokladkaka som de delade. Men den blev första besvikelsen på Café Kringlan. Som en smördegskaka i konsistensen med alldeles för svag chokladsmak som inte lyckades leva upp till den mörka tunga chokladförväntningen Ruben fått när han först sett den nästan svarta chokladkakan med pärlsocker på. Synd att upplevelsen av det man såg och upplevelsen av det man smakade på inte riktigt gick ihop. Ruben sneglade mot kakdisken och ångrade att han inte valt en bit jordgubbsdekorerad kladdkaka med vispgrädde som avslut på deras födelsedagsfika istället. Panda var glad ändå och tyckte att "Den som spar han har sitt goda kvar!". Och han kände på sig att Ruben skulle få tillfälle att smaka Kringlans alla oprövade kakor någon annan vacker dag. Och det var med glada magar de sedan promenerade med sina trolleys till Centralstationen för att åka hem till sitt Stockholm igen.
Café Kringlan
Ruben hade följt med Panda Pannband för att se den danska filmen Aching Hearts på Pustervik. De satt längst upp på en tunt vadderad bänk i en glest fylld salong. Ruben kände med en gång att han skulle få ont i rumpan under den två timmar långa visningen. Men filmen var riktigt bra och Ruben behövde bara skruva på sig några få gånger. Efter visningen kunde man ställa frågor till regissören Nils Malmros, men Ruben hade så fasligt svårt att förstå danska så han förslog att de skulle gå och ta en bit mat på något mysigt fik istället.
Solen som skinit på deras ansikten hela förmiddagen hade gått i moln, och det kändes gråblaskigt när de kom ut på Järntorget. Ruben styrde omedvetet sina raska steg mot Café Kringlan på Haga Nygata 13. Under tidigare besök i staden hade det hänt att han pipit in där. För en grottig blåbär- och vaniljbulle med en god vän eller en hemtrevlig fiberrik frukostbuffé med två. Och han hade aldrig blivit besviken. Inte heller idag då han spanade på lasagnebuffén och de vackra smörgåsarna för att slutligen falla för en fisksoppa med ostfralla för den modesta summan 60 SEK. Soppskålen var stor och den matiga brödbullen likaså, och vid sidan av på tallriken la den trevliga servitrisen upp en bön- och linssallad, några färska salladsblad och en apelsinklyfta. Det luktade ljuvligt. Panda Pannband som ständigt brukade gå omkring och klämma på sin mage och påpeka att han måste tänka på figuren gav upp idén om en slät kopp kaffe och beställde in det samma som Ruben. Sen satt de och sörplade i takt och tittade ut på gatan där det strax skulle skymma. Ruben klappade på sin lilla mage och konstaterade att det var det matigaste och mest prisvärda som han ätit på hela veckan. Panda log och nickade instämmande. "Men om man ska vara petig så var det lite mycket soppa och lite lite fisk" tillade han. Ruben fiskade upp en av de tre räkor som simmat i hans soppa och höll med. "Man kanske borde kallat den "Tomatsoppa... med spår av fisk... och en och annan räka" istället" fnissade han.
Efter maten satt de och jäste lite, och efter ett tag kände Ruben, som satt vänd mot disken där lunchbuffén nu ersatts av fylliga bakverk, att det vore gott med en sötsak. Han föreslog en stor rund kaka gjord på smält choklad med blandade salta nötter. "Ska vi ta varsin sån?". Panda tittade längtansfullt mot kakfatet och klämde lite på magen. "Vi kan dela en!" föreslog Ruben som såg hur vännen brottades med sitt beslut. Sagt och gjort. I utbyte mot 30 kronor gjorde de en av kakorna till sin. Bröt och smaskade tillsammans och värmde sig med planer om att komma tillbaka följande dag. För då fyllde Panda år och det fanns ju så många andra bakverk kvar att smaka på, på Café Kringlan på Haga Nygata 13.
Solen som skinit på deras ansikten hela förmiddagen hade gått i moln, och det kändes gråblaskigt när de kom ut på Järntorget. Ruben styrde omedvetet sina raska steg mot Café Kringlan på Haga Nygata 13. Under tidigare besök i staden hade det hänt att han pipit in där. För en grottig blåbär- och vaniljbulle med en god vän eller en hemtrevlig fiberrik frukostbuffé med två. Och han hade aldrig blivit besviken. Inte heller idag då han spanade på lasagnebuffén och de vackra smörgåsarna för att slutligen falla för en fisksoppa med ostfralla för den modesta summan 60 SEK. Soppskålen var stor och den matiga brödbullen likaså, och vid sidan av på tallriken la den trevliga servitrisen upp en bön- och linssallad, några färska salladsblad och en apelsinklyfta. Det luktade ljuvligt. Panda Pannband som ständigt brukade gå omkring och klämma på sin mage och påpeka att han måste tänka på figuren gav upp idén om en slät kopp kaffe och beställde in det samma som Ruben. Sen satt de och sörplade i takt och tittade ut på gatan där det strax skulle skymma. Ruben klappade på sin lilla mage och konstaterade att det var det matigaste och mest prisvärda som han ätit på hela veckan. Panda log och nickade instämmande. "Men om man ska vara petig så var det lite mycket soppa och lite lite fisk" tillade han. Ruben fiskade upp en av de tre räkor som simmat i hans soppa och höll med. "Man kanske borde kallat den "Tomatsoppa... med spår av fisk... och en och annan räka" istället" fnissade han.
Efter maten satt de och jäste lite, och efter ett tag kände Ruben, som satt vänd mot disken där lunchbuffén nu ersatts av fylliga bakverk, att det vore gott med en sötsak. Han föreslog en stor rund kaka gjord på smält choklad med blandade salta nötter. "Ska vi ta varsin sån?". Panda tittade längtansfullt mot kakfatet och klämde lite på magen. "Vi kan dela en!" föreslog Ruben som såg hur vännen brottades med sitt beslut. Sagt och gjort. I utbyte mot 30 kronor gjorde de en av kakorna till sin. Bröt och smaskade tillsammans och värmde sig med planer om att komma tillbaka följande dag. För då fyllde Panda år och det fanns ju så många andra bakverk kvar att smaka på, på Café Kringlan på Haga Nygata 13.
Danilo & Café Berzelii
Mellan biobesöken på Bergakungen lunchade Ruben och Panda på restaurang Danilo som låg i anslutning till biografen. På övervåningen kunde man äta lite mer vällagad lunchmat och salladsbuffé för 95 kronor (75 kronor för endast salladsbuffén) men vännerna kände att det var lite väl dyrt och gick ner till cafédelen istället. Där valde de varsin bakad potatis med västkustsallad för 59 kr. Två potatisar plockades fram ur en rostfri utdragslåda fylld av färdigbakade knölar. Panda fick en nummerskylt för dem båda och de kunde sätta sig och vänta på maten vid bordet. På disken fanns flera vattenkannor med bitar av gurka, lime eller apelsin. Ruben valde lime, Panda valde gurka. De behövde inte smutta på glasen länge förrän en ung servitris kom in med de micrade potatisarna. Det var generöst tilltaget med västkustsallad och räkor. Vid sidan av låg några trötta bitar isbergssallad. Panda smakade på en räka och blev positivt överraskad. "Inte illa, smakar nästan som färska räkor..." Ruben lassade in lite potatis med västkustgegga, tuggade, kände på smakerna, svalde och tyckte att potatisen smakade välling. "Välling?" Panda höll inte riktigt med. "Ja, men jag gillar välling." förtydligade Ruben. De åt och tyckte det var helt okej, och de blev fort mätta. Men när Ruben hade halva sin potatis kvar började han ändra uppfattning. Vällingpotatis och fet västkuströra började kännas mäktigt och jolmigt. Ruben började till och med må lite illa och fick nästan tvinga i sig de sista tuggorna.
Sen gick de och såg en film. Under föreställningen började Ruben känna sig riktigt sömnig och nickade till några gånger. Därför föreslog han direkt när de lämnat salongen att de skulle hitta något ställe att ta en kaffe på innan nästa film. Panda sa att han sett ett kondis alldeles vid spårvagnshållplatsen som de ju kunde testa.
När de kom ut hade det börjat blåsa och snöa kraftigt och de hade svårt att hålla ögonen öppna, de småsprang in på konditoriet som hette Symfoni. Det kändes lite utplockat på hyllorna, och de kunde läsa på dörren att de skulle stänga om någon timme. Vid fönstren stod fem spinkiga bord med spinkiga stolar där det satt festivalbesökare och drack kaffe ur små lila löfbergs-muggar i papp. Medan de stod i kön tänkte Ruben att han kanske skulle ta sig en biskvi till kaffet. För priserna verkade vettiga och trevliga. Men när det skulle bli deras tur att beställa insåg de att kondiset körde med nummerlappsystem. De fick då snällt gå och dra en lapp och hamnade längst bak i kön och hann se hur det sista lediga bordet blev upptaget. Så knycklade de ihop sin lapp och gick ut i snöovädret igen. Kanske fanns det något annat fik på andra sidan gatan? I värsta fall fick de väl gå tillbaka till Danilo och ta varsin onödigt dyr latte.
På Berzeliigatan låg ett 7Eleven och lockade tryggt med sin bekanta skylt. Som i Stockholm, fast i Göteborg. De var nästan redo att gå in men så fick Panda syn på en trottoarpratare med den vänliga texten "Kaffe 15 kr" bara några meter längre fram. Ruben blev glad av skylten som hörde till Café Berzelii. Den lilla entrén hade varit lätt att missa bland de andra butikerna i den vackra fasaden, men när de klivit in visade det sig att caféet var riktigt rymligt med en avslappnad och lagom trendig atmosfär. I ett hörn satt en lapplisa och läste tidningen. De utländska kvinnorna som Ruben antog ägde caféet satt och samtalade vid ett av de andra borden och hälsade vänligt på Ruben och Panda när de kom in. En av dem gick fram till disken för att betjäna sällskapet. Det låg vackra mackor och sallader bakom glasdisken och Ruben tänkte att här borde de äta sin lunch nästa gång de har filmmaraton på Bergakungen. Det var så få kunder i caféet och smörgåsarna såg ut att längta efter någon att ätas av. Ruben fick nästan lite dåligt samvete för att de bara beställde två koppar kaffe. Kvinnan verkade inte ta illa upp, och frågade om de ville ha mjölk. Det ville Ruben, och hon plockade fram en liter ur kylen och hällde i en lagom skvätt i den stora kaffekoppen.
Det smakade gott och vännerna kände sig stärkta när de återvände till biografen. Redo att möta mörkret och de sköna biofåtöljerna med koffeinet som skydd mot John Blund.
Sen gick de och såg en film. Under föreställningen började Ruben känna sig riktigt sömnig och nickade till några gånger. Därför föreslog han direkt när de lämnat salongen att de skulle hitta något ställe att ta en kaffe på innan nästa film. Panda sa att han sett ett kondis alldeles vid spårvagnshållplatsen som de ju kunde testa.
När de kom ut hade det börjat blåsa och snöa kraftigt och de hade svårt att hålla ögonen öppna, de småsprang in på konditoriet som hette Symfoni. Det kändes lite utplockat på hyllorna, och de kunde läsa på dörren att de skulle stänga om någon timme. Vid fönstren stod fem spinkiga bord med spinkiga stolar där det satt festivalbesökare och drack kaffe ur små lila löfbergs-muggar i papp. Medan de stod i kön tänkte Ruben att han kanske skulle ta sig en biskvi till kaffet. För priserna verkade vettiga och trevliga. Men när det skulle bli deras tur att beställa insåg de att kondiset körde med nummerlappsystem. De fick då snällt gå och dra en lapp och hamnade längst bak i kön och hann se hur det sista lediga bordet blev upptaget. Så knycklade de ihop sin lapp och gick ut i snöovädret igen. Kanske fanns det något annat fik på andra sidan gatan? I värsta fall fick de väl gå tillbaka till Danilo och ta varsin onödigt dyr latte.
På Berzeliigatan låg ett 7Eleven och lockade tryggt med sin bekanta skylt. Som i Stockholm, fast i Göteborg. De var nästan redo att gå in men så fick Panda syn på en trottoarpratare med den vänliga texten "Kaffe 15 kr" bara några meter längre fram. Ruben blev glad av skylten som hörde till Café Berzelii. Den lilla entrén hade varit lätt att missa bland de andra butikerna i den vackra fasaden, men när de klivit in visade det sig att caféet var riktigt rymligt med en avslappnad och lagom trendig atmosfär. I ett hörn satt en lapplisa och läste tidningen. De utländska kvinnorna som Ruben antog ägde caféet satt och samtalade vid ett av de andra borden och hälsade vänligt på Ruben och Panda när de kom in. En av dem gick fram till disken för att betjäna sällskapet. Det låg vackra mackor och sallader bakom glasdisken och Ruben tänkte att här borde de äta sin lunch nästa gång de har filmmaraton på Bergakungen. Det var så få kunder i caféet och smörgåsarna såg ut att längta efter någon att ätas av. Ruben fick nästan lite dåligt samvete för att de bara beställde två koppar kaffe. Kvinnan verkade inte ta illa upp, och frågade om de ville ha mjölk. Det ville Ruben, och hon plockade fram en liter ur kylen och hällde i en lagom skvätt i den stora kaffekoppen.
Det smakade gott och vännerna kände sig stärkta när de återvände till biografen. Redo att möta mörkret och de sköna biofåtöljerna med koffeinet som skydd mot John Blund.
tisdag 2 februari 2010
Stockholm - Göteborg
Panda Pannband hade frågat Ruben om han ville följa med honom till filmfestivalen i Göteborg. Ruben hade tyckt att det var en alldeles utomordentligt trevlig idé och nu satt han och skumpade på tåget och tittade ut på alla snötäckta gårdar, ängar och bensinmackar de passerade.
I knät höll han den rosa programtidningen där Panda och han turats om att kryssa för alla filmer de skulle se under festivalen. Ruben hade hittat flera stycken intressanta, och några om mat som han såg fram emot lite särskilt. Och på tal om mat: "Undrar om man inte skulle ta sig en liten sväng till bistron?" funderade Ruben för sig själv och tittade på Panda som satt och sov i sätet mittemot. "Det blir skönt för honom att sova i fred en stund" tyckte Ruben, hoppade ner från sätet och gick till restaurangvagnen.
Ruben brukar inte gilla SJ:s smörgåsar och tyckte att det mesta var hutlöst dyrt. Men deras kaffe brukade alltid vara riktigt gott, och kravmärkt! Ruben köpte en kopp och ett kanelknyte till paketpris. "Tågmys" tänkte han och ställde fikat i en för ändamålet avsedd papplåda. Ruben slogs av dens genialiska konstruktion och kunde konstatera att den hade plats för fyra koppar. Hans fika såg onekligen lite ensamt ut. Ruben log lite fiffigt och ställde sig i kön igen. "Vad vore mysigare än att vakna till doften av kaffe och kanelknyte?" tänkte han. Panda skulle bli glad.
I knät höll han den rosa programtidningen där Panda och han turats om att kryssa för alla filmer de skulle se under festivalen. Ruben hade hittat flera stycken intressanta, och några om mat som han såg fram emot lite särskilt. Och på tal om mat: "Undrar om man inte skulle ta sig en liten sväng till bistron?" funderade Ruben för sig själv och tittade på Panda som satt och sov i sätet mittemot. "Det blir skönt för honom att sova i fred en stund" tyckte Ruben, hoppade ner från sätet och gick till restaurangvagnen.
Ruben brukar inte gilla SJ:s smörgåsar och tyckte att det mesta var hutlöst dyrt. Men deras kaffe brukade alltid vara riktigt gott, och kravmärkt! Ruben köpte en kopp och ett kanelknyte till paketpris. "Tågmys" tänkte han och ställde fikat i en för ändamålet avsedd papplåda. Ruben slogs av dens genialiska konstruktion och kunde konstatera att den hade plats för fyra koppar. Hans fika såg onekligen lite ensamt ut. Ruben log lite fiffigt och ställde sig i kön igen. "Vad vore mysigare än att vakna till doften av kaffe och kanelknyte?" tänkte han. Panda skulle bli glad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
