Danilo & Café Berzelii

Mellan biobesöken på Bergakungen lunchade Ruben och Panda på restaurang Danilo som låg i anslutning till biografen. På övervåningen kunde man äta lite mer vällagad lunchmat och salladsbuffé för 95 kronor (75 kronor för endast salladsbuffén) men vännerna kände att det var lite väl dyrt och gick ner till cafédelen istället. Där valde de varsin bakad potatis med västkustsallad för 59 kr. Två potatisar plockades fram ur en rostfri utdragslåda fylld av färdigbakade knölar. Panda fick en nummerskylt för dem båda och de kunde sätta sig och vänta på maten vid bordet. På disken fanns flera vattenkannor med bitar av gurka, lime eller apelsin. Ruben valde lime, Panda valde gurka. De behövde inte smutta på glasen länge förrän en ung servitris kom in med de micrade potatisarna. Det var generöst tilltaget med västkustsallad och räkor. Vid sidan av låg några trötta bitar isbergssallad. Panda smakade på en räka och blev positivt överraskad. "Inte illa, smakar nästan som färska räkor..." Ruben lassade in lite potatis med västkustgegga, tuggade, kände på smakerna, svalde och tyckte att potatisen smakade välling. "Välling?" Panda höll inte riktigt med. "Ja, men jag gillar välling." förtydligade Ruben. De åt och tyckte det var helt okej, och de blev fort mätta. Men när Ruben hade halva sin potatis kvar började han ändra uppfattning. Vällingpotatis och fet västkuströra började kännas mäktigt och jolmigt. Ruben började till och med må lite illa och fick nästan tvinga i sig de sista tuggorna.

Sen gick de och såg en film. Under föreställningen började Ruben känna sig riktigt sömnig och nickade till några gånger. Därför föreslog han direkt när de lämnat salongen att de skulle hitta något ställe att ta en kaffe på innan nästa film. Panda sa att han sett ett kondis alldeles vid spårvagnshållplatsen som de ju kunde testa.

När de kom ut hade det börjat blåsa och snöa kraftigt och de hade svårt att hålla ögonen öppna, de småsprang in på konditoriet som hette Symfoni. Det kändes lite utplockat på hyllorna, och de kunde läsa på dörren att de skulle stänga om någon timme. Vid fönstren stod fem spinkiga bord med spinkiga stolar där det satt festivalbesökare och drack kaffe ur små lila löfbergs-muggar i papp. Medan de stod i kön tänkte Ruben att han kanske skulle ta sig en biskvi till kaffet. För priserna verkade vettiga och trevliga. Men när det skulle bli deras tur att beställa insåg de att kondiset körde med nummerlappsystem. De fick då snällt gå och dra en lapp och hamnade längst bak i kön och hann se hur det sista lediga bordet blev upptaget. Så knycklade de ihop sin lapp och gick ut i snöovädret igen. Kanske fanns det något annat fik på andra sidan gatan? I värsta fall fick de väl gå tillbaka till Danilo och ta varsin onödigt dyr latte.

På Berzeliigatan låg ett 7Eleven och lockade tryggt med sin bekanta skylt. Som i Stockholm, fast i Göteborg. De var nästan redo att gå in men så fick Panda syn på en trottoarpratare med den vänliga texten "Kaffe 15 kr" bara några meter längre fram. Ruben blev glad av skylten som hörde till Café Berzelii. Den lilla entrén hade varit lätt att missa bland de andra butikerna i den vackra fasaden, men när de klivit in visade det sig att caféet var riktigt rymligt med en avslappnad och lagom trendig atmosfär. I ett hörn satt en lapplisa och läste tidningen. De utländska kvinnorna som Ruben antog ägde caféet satt och samtalade vid ett av de andra borden och hälsade vänligt på Ruben och Panda när de kom in. En av dem gick fram till disken för att betjäna sällskapet. Det låg vackra mackor och sallader bakom glasdisken och Ruben tänkte att här borde de äta sin lunch nästa gång de har filmmaraton på Bergakungen. Det var så få kunder i caféet och smörgåsarna såg ut att längta efter någon att ätas av. Ruben fick nästan lite dåligt samvete för att de bara beställde två koppar kaffe. Kvinnan verkade inte ta illa upp, och frågade om de ville ha mjölk. Det ville Ruben, och hon plockade fram en liter ur kylen och hällde i en lagom skvätt i den stora kaffekoppen.

Det smakade gott och vännerna kände sig stärkta när de återvände till biografen. Redo att möta mörkret och de sköna biofåtöljerna med koffeinet som skydd mot John Blund.