Pubologi

Tidigare under sommaren, en varm julikväll testade Ruben och Frasse Pubologi. De hade läst mycket gott i matpressen om denna "gastropub", och sett uppmuntrande bilder på deras burgare. Ruben och Frasse var minst sagt förväntansfulla inför besöket.

De hade varit på teater innan och bordet var beställt till klockan nio. De var lite tidiga men det var inga som helst problem. Mitt i lokalen stod ett långbord med plats för stora sällskap, men just den kvällen befolkat av flera mindre. Vännerna var glada över att slippa trängas där då de istället blev visade till ett bord för två längs med väggen - så avskilt det kunde bli i den lilla lokalen. Stolarna var höga och vännerna fick klättra. Man hade bra utsikt där uppifrån och Ruben tittade längtansfullt mot de lyckans ostar som fått platserna i fönstret ut mot gatan. Ruben och Frasse tycker om att sitta i bredd och kika ut på flanörer när de äter.

Inredningen var mysig och upplägget roligt med glasskivor i bordet så man såg ner i en belyst utdragbar låda där man själv fick plocka fram sina bestick. Och där fanns en kökshandduk i linne som servett. Allt kändes genomtänkt och finurligt och Ruben gillade det. Det verkade lovande.

Men, så snart deras kypare kom ändrades allt. Med intensiv blick och överlägsen attityd förklarade han gastropubens ölfilosofi och undrade vad de ville ha att dricka. Ruben och Frans kände sig genast lite obekväma. De kikade på tavlan med veckans utvalda öler som hängde på motsatta väggen. För att man skulle kunna smaka på många olika gick det att beställa in pyttesmå glas med 12 cl. Frans valde två sorter medan Ruben nöjde sig med en, i ett helt vanligt glas.

Den påträngande kyparen hade gjort Ruben illa till mods, och menyläsningen blev sedan inte alls det äventyr han sett fram emot. Lite ängslig beställde han in den berömda burgaren (260 kr). Frasse kände för att småplocka lite och valde en Prosciutto di Capra (65 kr) bland förrätterna och Salsiccia Trinita (170 kr) bland huvudrätterna. Kyparen tyckte det var lite konstigt att Frasse ville ha in förrätten och huvudrätten samtidigt. Men på den punkten var Frasse bestämd.

När de väntade på maten fick de förknapring: gazpacho i flaska och surdegsbröd med salt smör. Det var jättegott och Ruben tyckte det var roligt med flasksoppa. För en liten stund kände han sig nästan glad igen...

Sen kom kyparen med huvudrätterna. Han fick gå två vändor för att få med sig allt och medan han var borta började Frasse äta på sina små korvar. När kyparen sedan återvände med Rubens panko-friterade pommes frites kände denne sig prompt tvungen att utförligt peka på allt som stod på bordet och berätta vad det var. Frans satt med korv i munnen och undrade om killen lärt sig orden "matro" och "taktkänsla". Ibland kan det vara trevligt att få höra om ingredienserna på finare ställen, men nu var det bara störande. Helt fel timing. Tillslut lämnade han dem och maten ifred.


Ruben kunde ändå inte riktigt slappna av. Han kände sig otrygg. Ingen bra känsla när man ska mätta sin mage. Hans hamburgare var fin att titta på, harpunerad med en vass kniv, men man såg direkt att den var svåräten. Ruben skulle bli tvungen att angripa den med bestick. Och hamburgare ska man egentligen äta med händerna, om du frågar Ruben. Biffen, gjord av malen högrev, kändes slafsigt tjock och smaklös och fick Ruben att må lite illa. Det översta lagret med Compté-ost och fläsk var det godaste. Sen smakade han på Panko-fritsen som serverades med en tjock och slätstruken Béarnaisesås. De var mjuka och fadda. "Smakar som på simhallen..." sa han och höll upp upp ett visset exemplar. Ruben åt inte upp. Han förvånade sig själv.

Frans var mycket nöjdare med sina 3 miniatyr-korv-med-bröd. Alla med olika garnering och korvart, underbart goda. "Godaste korven ever!" log Bosse och lät Ruben smaka en munsbit. Men man blev inte mätt, det blev man inte. Bosse hade kanske blivit mätt, men inte Frasse. Han stötte till med sitt fat Prosciutto di Capra som serverades med hemmagjord pickles. Smakade också gott, men inget som slog korvarna.

De hade verkligen ingen lust att stanna kvar för dessert utan bad om notan ganska snart.


Sedan åkte de hem kraftigt mollokna och diskuterade ingående den förödande servisen. "Aldrig mer Pubologi!" Det spelar ingen roll hur goda korvar man bjuds på, om man inte får känna sig trygg och glad när man äter dom.

Stockholms Glass- och Pastahus

Panda och Ruben möttes upp för att äta tillsammans vid middagstid en solig tisdag i augusti. Det regnade också och Ruben gick varsamt under utstickande tak för att inte blöta ner sina sommarsandaler. På den blågrå himlen över Östermalm tecknades en stor regnbåge. "Livet är bra härligt!" sa Panda och så stod de och såg på den en stund.


Sen gick de vidare till Stockholms Glass- & Pastahus intill Tessinparken. Ruben mindes att han köpt en god glass där för flera år sedan, då han varit nyinflyttad. Och en ovanligt sömnig morgon hade Ruben passerat och köpt med sig en take away-kaffe (serverat med en liten biscotti till) vilket piggat upp honom. Men maten hade ingen av dem smakat förut. Det skulle bli spännande. De hade pizza, pasta och sallader på menyn. Ruben var lite sugen på pizza men kände att det var läge att testa deras pasta, när de nu valt att kalla sig för pastahus. Han gillade deras upplägg där man själv fick välja vilken (hemmagjord & färsk) pasta man ville kombinera med vilken sås. Panda tog spenatskruvar med currysås och Ruben valde en penne pasta med Carbonara. 75 kronor/st tyckte de var en hygglig prislapp.

De satte sig på uteserveringen under en skyddande markis och blev strax severade varsin liten salladstallrik till "förrätt" - en trevlig liten överrsakning. Den var god och Ruben var hungrig. Och de behövde inte vänta mycket längre på sina pastatallrikar heller. Ruben hade inte ätit Carbonara förut men kunde ändå direkt avgöra att det var en dåligt tillagad måltid. Smaklös, blaskig sås, pasta som kändes tung i munnen och smaklös den också. Den råa äggulan smetade bara ihop sig med det andra och skapade inga kontraster. Tjocka bitar fläsk som Ruben nästan satte i halsen. "Det här var apäckligt!" Han var mycket besviken. Panda liknade sin currypasta med en färdig frysrätt. Men de tuggade på.

När de ätit upp var de lite kaffesugna, men ville inte stanna kvar på den tråkiga uteserveringen som färgats extra grå av den tråkiga matupplevelsen. Stämningen kändes mer regnig då de vandrade därifrån mot Fältöversten i jakt på kondiskaffe. Klockan hade hunnit bli ganska sent och Thelins hade stängt för dagen, men McDonalds var öppet och behagligt folktomt. En kaffe och en "McFlurry-Ballerina Kladdkaka" på topp höjde humöret. Gott! Men de var överens om att Stockholms Glass- och Pastahus säkert var duktigare på glass än på pasta och att det kanske kan hända sig så att de svänger förbi på en lättare fika under någon annan regnbåge.

Caracas Arepa Bar - i Brooklyn, NY

Det var Ruben. Det var Panda. Det vara Kokko. Det var sommar och deras andra kväll i New York City. Och det var varmt, så varmt.

Panda hade tagit med dem till Guggenheim på förmiddagen men de hade alla blivit lite besvikna eftersom hälften av museets utställningshallar hölls stängda på grund av en omfattande renovering. Ruben hade sett fram emot att traska i snurren upp mellan våningsplanen, som han sett det göras på film. Men det var bara borrar och avspärrningsband överallt. Panda tittade upp mot taket. "Men vilken magnifik arkitektur!"

Sen hade de gått till gräset i Central Park där Ruben åt en överdyr Oreo-pinnglass. (Som var mycket godare än Oreo-kaka som Ruben egentligen inte är speciellt förjust i.)

Framåt eftermiddagen hade de rört sig mot Williamsburg i Brooklyn där Panda blivit rekommenderad en venezuelansk restaurang som hette Caracas Arepa Bar. Vännerna tog en promenad över East River längs Williamsburg Bridge. Ruben trodde aldrig att de skulle komma över till andra sidan. Bron hade sett oförgarglig ut när de klivit på men måste varit enormt lång - det tog nästan en timme innan de kom fram. Men om det kanske också berodde på deras korta ben, eller alla utsikter som behövde fotograferas, det kunde Ruben inte säga säkert.


De blev tvungna att fråga sig fram till restaurangen och hittade fram precis när solen gick ner bakom skyskraporna på andra sidan floden. De blev visade till ett bord på innergården. "Exotiskt!" tyckte Kokko.

Specialitén på menyn var arepas. Panda som rest en del i Sydamerika förklarade för Ruben att det var som ett stekt pitabröd av majsmjöl, fyllt med gott. På menyn fanns många olika förslag på gott och Ruben blev till slut tvungen att fråga servitrisen vad som kunde rekommenderas. "De Pollo". Med fyllning av grillad kycklingfilé, karamelliserad lök och cheddarost. Tydligen var det den perfekta blandningen av sött och salt. Hon förklarade också att arepasarna var ganska små, och att man gjorde gott i att köpa flera olika och dela. Vännerna ville då hellre kombinera med några sallader on the side. Ruben och Kokko delade på en "Ensalata Fresca" och Panda beställde sig en "Ensalata Mixta". Och vinnaren blev...Ruben och Kokko! När maten kom till bordet och Ruben fick se sin sallad blev han alldeles salig. På menyn beskrevs den med: (i fri översättning från engelskan) "Vattenkrasse-, körsbärstomat- och avokadosallad, i en säng bäddad med yuccarot (!) och gurka, klädd i saltig ost och en skarp passionsfruktsvinaigrette." På bild såg den ut så här:


Ett berg av riven hårdost! Och allt smakade lite lite passionsfrukt. Pandas sallad var en helt vanlig hederlig sallad. Medan Rubens och Kokkos var en smärre smaksensation. Panda norpade en tugga och höll med.

Sen kom de små arepasarna. Helgott, men egentligen var en arepa allt för liten för Rubens mage. Men när man äter något riktigt gott, mår det ibland bra av att avnjutas i små portioner.


Vännerna var helt övertygade om att kvällen på Caracas Arepa Bar skulle bli ett av de käraste matminnena från staden Ruben precis träffat. Och vilket möte sen! Ruben kände sig som en mycket mindre apa i en mycket större stad.

Cool Bun - i Bryssel

Ruben och Frans kom att tycka om Bryssel. Vid utforskandet av alla nya omgivningar blev det mycket promenader som slet på trampdynorna. Och vårsolen hade kommit tidigt och gjorde staden het. Det var viktigt att man åt gott, och drack iskallt vatten.

Ruben gillar att kolla upp saker, och hade innan resan via en gudomlig bild på en hamburgare fått nys om restaurangen Cool Bun. När hungern, värmen och tröttheten sammanstrålade i en ovanligt besvärlig Frans tog Ruben tag i situationen. De tog metron till hållplats Louise och promenerade längs en flådig boulevard efter karta och kompass. Svängde av och snirklade runt tills de nådde en lugn sluttande gata som Ruben direkt tyckte om. En sån gata man bor på, i en lägenhet från förra sekelskiftet, med högt i tak. Och där låg Cool Bun, en vacker liten restaurang med två utebord på trottoaren. Ett av dem var ledigt och vännerna slog sig ner. En söt och ödmjuk servitris kom strax och hjälpte dem beställa. Allt i restaurangen var ekologiskt och hemlagat. "'Ome made" som hon så vackert sa. Till och med ketchupen.

De valde varsitt spännande belgiskt öl och varsin spännande burgare. Ruben tog en gorgonzolaburgare och Frans blev rekommenderad en variant med grönpepparsås och grillade champinjoner. Så mycket smaker, så mycket konsistenser. Och vid sidan av en väldresserad sallad med tunt skivade morotsslantar i. Fulländning!


Köttet, medium rare, saftigt och smakrikt kryddat. Salt ost. Hembakat bröd! Och välfriterade pommisar att doppa i den hemmagjorda majonnäsen. Ruben kände sig så lycklig när han tuggade. Han ville teleportera hela restaurangen till Stockholm och bli stammis!

Notan kom in i sällskap av en glad liten gelégroda som hoppade in i Rubens mun. De dricksade rejält och Ruben berättade för servitrisen att det var den bästa burgare han någonsin ätit. Hon blev uppriktigt glad, kanske rodnade till och med en liten stund.
Ruben och Frans åkte sedan till hotellet där de somnade mättade och utmattade med Bryssels skyline utanför fönstret.

Resor - en introduktion

Ruben har börjat bli en resglad apa. Egentligen tycker han att man gör bäst i att hålla sig på marken, men förra året övertalades han av Panda Pannband att flyga till Paris, och hem också. Och det funkade ju faktiskt. Små steg. Små steg. Och med kraftigt stärkta frankofila tendenser återvände han till Vällingby full av reslust. Resluft!

Inför påsken planerade han och Frans därför in en expedition till Bryssel. De tog tåget ner genom Europa. Det skumpade och gnisslade och Ruben hade svårt att sova på sin brits. På vägen hade de stannat till flera timmar i Köpenhamn och ätit resans första hamburgare på Café René, och fikat wienerbröd på Andersen Bakery vid centralstationen.


Resan hade i kvällningen sedan gått vidare med detta natt-skumpedump-tåg mot Köln där de stannat en hel dag och bott på hotell. Gryning till gryning. Ingen av dem förstod särskilt mycket tyska och det lilla lexikonet Ruben köpt med sig glömde han i väskan på hotellrummet. Kring lunchtid fattade de tycke för den lugna och svala uteserveringen på puben Gertrudenhof. Ruben försökte navigera sig genom den tyska menyn där allt lät så väldigt spännande. ”Blut Wurst!” utbrast han entusiastiskt ”Kartoffeln…och apfel!”. Han beställde genast in det han hoppades ha identifierat som blodkorv med potatismos och stekt äpple. Och ett glas Kölsch.


Han hade haft alldeles rätt och serverades en alldeles ljuvlig blodkorv. Knaprig yta, men där inne en mousseartad konsistens, och tung och smörig potatispuré som balanserades upp med de syrliga äpplena, och mjukstekt lök. Ruben tänker fortfarande på den ibland. Frans åt 500 gr fläskkotlett med pommes frites. Han var också nöjd.

Nästa morgon tog de Brysseltåget, som hade egentlig slutdestination Paris och Ruben blev helt knollrig och exalterad när han läste ”Paris Nord” på skylten som lös på perrongen. Han hade med sig ett litet block där han noga antecknade franska ord han inte riktigt förstod. För han hade fyndat, på second hand, en avancerad fransk grammatikbok som han stoppat ner i resväskan som färdlektyr. ”Un café si’l vous plait!” försökte han entusiastiskt lära Frans inför mötet med brysslingarna. Men Frans ville bara titta ut genom fönstret.

Det överraskande stora Bryssel var sedan deras i 3 dagar innan de reste hem med flygplan. Det funkade igen. Ruben pustade ut men bara några månader senare kom eldprovet då han gjorde sin första transatlantiska flygning. Det går inga natt-skumpedump-tåg till New York. Ruben och Panda Pannband skulle gå på ett seminarium tillsammans med sin kollega Kokko Koala. Och alla tre visste att det skulle finnas tid till matäventyr. För att resa handlar mycket om att smaka på mat i andras kök…

Café Mariaberget

Regnet låg i luften men Ruben och Panda Pannband begav sig ändå ut på söndagspromenad längs Söders knotiga klippor och gömda bakgator. På Skinnarviksberget ställde sig Ruben på tå och kikade efter Vällingby. Inga konturer kändes bekanta och Ruben gick snart efter Panda som börjat traska ner mot gångvägen igen. De gick ner och nosade på Söder mälarstrand innan de vände upp mot Monteliusterassen. Ruben kastade häggkonfetti framför dem och äppelblommor kittlade Pandas öron - våren kunde trots det kyliga vädret inte mer än kallas sommar.

Med ett vidsträckt Stockholm framför näsorna stod de sedan en stund och andades in sommarkänslor. Innan Panda påminde Ruben om att det kanske kunde vara dags att äta en bit fika. Café Mariaberget låg alldeles bakom dem och luktade bakverk. "Vilket sammanträffande!"

Varken Ruben eller Panda hade fikat där förut men båda två kände ganska snabbt att de nog skulle återvända dit fler dagar. En varm röd lokal med mysig och avslappnad atmosfär, befolkad av en och annan mysig avslappnad bebis med mysigt avslappnade päron. På väggarna ställdes det ut tavlor och bakom disken stod en trevlig man och tog emot vännerna. Framför honom fanns ett lagom litet utbud av surdegsmackor, sallader och bakverk. Bakverken såg hemtrevliga ut och Ruben stod och valde mellan flera olika extra lockande kreationer innan han bestämde sig för äppelkaka med vaniljsås. Det ville Panda också ha. De generösa kakbitarna lades på stora vackra fat och värmdes en stund innan de fick sällskap av en flytande härlig vaniljsås. De beställde in varsin stor kopp te och slog sig ner vid ett hörnbord. Ruben började känna sig ganska mysig och avslappnad själv och tanken slog honom att hit skulle han återvända ensam någon dag när han kände att han ville umgås med sig själv.



Panda tog en bit av kakan, dippade den i såsen och smakade högtidligt. Ruben hade höga förväntningar på kakan och var nyfiken på vännens utlåtande. "Gott" sa Panda. "Bara gott?" tänkte Ruben och högg in på sin kaka. Då kom han ihåg att "gott" är ett ord som kan rymma väldigt mycket. Alla hederliga fikasmaker som kardemumma, kanel, äpple och vanilj samsades i hans mun. Och den ljumna kakan hade perfekt konsistens, saftig även innan man doppat den i såsen. De hela rostade nötterna på toppen tyckte Ruben var ett snilledrag.

När de ätit upp filosoferade Ruben kring hur svårt det skulle bli att välja en annan kaka vid nästa besök, nu när han visste att det fanns en av Stockholms godaste äppelkakor att gå miste om. Men han misstänkte samtidigt att fler av caféets bakverk kunde komma att kvala in på "en av Stockholms godaste"-listan. Några bord bort blev två kvinnor serverade varsin lunchsallad och Panda tyckte det såg alldeles förträffligt trevligt ut. Ruben höll med och kom att tänka på konceptet sommarluncher med spontan dessert - så som det kan bli på ställen man trivs med att inte lämna.

När vännerna kom ut från caféet, stärkta och glada, sprack de tunga molnen upp ett slag, och solen värmde deras små ryggar när de traskade vidare på kullerstenarna. Söndagspromenader blir inte mycket finare än så.

Fang Yuan Shi Wu

"Dumpling...pling, pling!" Ruben smakade på ordet - han hade alltid gillat det. Och det var något vänligt över själva konceptet, ett litet degknyte. Han hade bläddrat i kokböcker, sett dem ätas i filmerna och på sistone hade han läst i tidningen att dumplings var det nya svarta. Men han hade aldrig smakat själv, och var därför mer förväntansfull än vanligt inför middagen den dag då Panda följde med honom till Fang Yuan Shi Wu på Bondegatan 58. En alldeles nyöppnad filial till ett populärt dumplingställe på Östgötagatan.

En oansenlig liten dörr öppnade upp till en väldigt speciell restauranglokal. Enkla bord och stolar i prydliga rader fyllde det lilla rummet och asiatisk sval konst prydde väggarna. Längst in i ena hörnet stod en liten bänk med en kassapparat. Ruben tänkte på campingplatser, personalrum och lekstugan han lekt affär i när han var liten. En gullig liten kvinna log välkomnande och visade dem till ett bord intill fönstret där det stod en vacker blombukett i en grumlig förvaringsburk av plast (Ruben läste på blomkortet som hängde i att någon önskade ägarinnan lycka till med nya restaurangen). Ruben gillade redan det här stället. Medan de slog sig ner gick kvinnan och hämtade två kopierade A4-ark med menyn. Ett charmigt handskrivet blad med rubriken "Ett ställe för bara dumpling". Under listades de 12 olika dumplingsfyllningarna man kunde välja bland. Ruben frågade kvinnan hur många dumplings det ingick i varje portion. "17 stycken" sa hon och fortsatte glatt när hon såg glimten i Rubens ögon "...man ska bli mätt!" Ruben log tillbaka mot den söta kvinnan som förklarade att man fick blanda hur man ville mellan de olika fyllningarna. Sedan lämnade hon dem att se över menyn ifred.

Ruben läste noga. Det fanns dumplings med räkor, fisk, fläsk, ägg...allt! Han bestämde sig tillslut för att hålla en ganska rak linje så här första gången och beställde in hälften "Biff och purjolök" och hälften "Grönsaksmix". Panda körde helt vegetariskt med "Grönsaker och glasnudlar". Innan maten fick man ta te från en bänk som löpte längs inre väggen. Utbudet var varierat med alltifrån genuint asiatiska gröna lösbladstéer till svarta smaksatta från Willys. Här kunde man även ta kaffe, vatten, bestick och fluorocerande orange ätpinnar. Det här stället blev bara bättre och bättre. Med varsin stor kopp jasminte satt de sedan i godan ro och sög in atmosfären medan de väntade på sin mat. På baksidan av menyn fanns en berättelse om kinesisk matkultur och Fang Yuan Shi Wus koncept - att alla ska ha råd att äta god och nyttig, vällagad mat. Ruben blev glad av lappen och vek ihop den och stoppade den i byxfickan.

De var båda riktigt hungriga efter en lång arbetstisdag och lyckan blev total när den gulliga kvinnan efter precis lagom lång tid ställde ner två små svarta pyttar framför dem. Fyllda till bredden med söta små klumpar. Allt kändes så exotiskt när Ruben skulle få smaka sin första dumpling. Han fyllde två små fat med soja och vinäger. Och så fanns det chilisås med jordnötter i ett krus på bordet. Han fyllde ett litet fat med det också - så att han hade alla möjligheter när han plockade upp sin första dumpling med de orange ätpinnarna. Han valde att smaka just den neutral utan att doppa i någonting. Det var en med grönsaker - det smakade spenat, koriander och...Ruben visste inte vad, men det var gott. Nästa doppade han i vinäger - det gav en helt ny dimension åt smaklökarna. Och den tredje doppades i soja så att den smakade som sushi.


Panda hade förvånande nog, som den världsvana nalle han var, inte heller ätit dumplings förut och de kände båda att de hittat en kulinarisk skattkista (trots att den nu blivit på modet).

Betalningen skedde efter maten i en liten kortmaskin vid kassapparaten, och Ruben blev förvånad över den nätta summan på 65 kronor som drogs från hans kort. Kocken kikade ut bakom ett tygdraperi från köket och vännerna tackade henne hjärtligt för den goda maten. Hon log samma ödmjuka leende som kvinnan som serverat dem - sedan följdes de ända till dörren där de önskades välkomna åter. När de vandrade vidare i kvällen längs söders gator enades de om att det kändes som att de precis varit på besök hos en god vän. En vän som bjudit in dem i sitt hem och med omtanke serverat dem en närande måltid. Vilken fin vän att ha!

Café Fåtöljen

Efter en tidig torsdagsbio tog sig Ruben och Panda Pannband varsin varm kvällsmacka på Café Fåtöljen på Götgatan. Klockan var strax efter åtta och Ruben kände sig tacksam över att bo i en storstad där caféerna stänger sent. På disken stod ett stort bastant träfat fullt av kokosbollar. Det var det första Rubens blick fångade. Han tyckte det såg trevligt ut. Vännerna läste igenom menyn från ett litet menykort som låg bredvid och Ruben beställde in en Toaster (som deras varma mackor kallades) med ost och skinka. Panda tog en likadan fast vegetarisk med mozzarella och pesto. Servitrisen sa att de kostade 85 kronor styck, och att de skulle serveras med en sallad vid sidan av. Det lät ju trevligt. De köpte även varsin kopp te att värma sig med efter den kyliga, om än korta, promenaden.

Borden var små och runda med sköna fåtöljer att sitta i - som sig bör om man valt att namnge sitt café efter en. Ruben hade köpt kanelte och Panda en kopp mangote - båda hade tackat ja till en skvätt mjölk och Ruben var mest nöjd med beslutet. Mackorna, som kom in efter en lagom lång pratstund, var runda och skurna i avlånga bitar - perfekt för att plocka och äta med handen. Olika fröer täckte hela brödskorpan och Ruben visste att det var sådana han skulle få ont i magen av nästa dag, men det struntade han i just då. De smakade så gott! Salladen var pimpad med en god dressing och en färsk skiva ananas vilade on the side. "Vilken fin kvällsmåltid!" tyckte Ruben. "Ja verkligen!" instämde Panda.

Empati

Ruben tog en spontan måndagslunch med Frasse på Empati vid Medborgarplatsen - en kurdisk/turkisk restaurang som Frasse ätit lammgryta på med sina arbetskollegor. På tunnelbanan på väg mot stan hade Ruben suttit och drömt om köttspett och goda röror. Vid Söderhallarna mötte han upp en glad Frasse som visade vägen till restaurangen. Den låg lite gömd på en lugn tvärgata bredvid torget, och Ruben hade aldrig haft en tanke på att leta efter en restaurang där. En vacker mosaik prydde entrén och Ruben fick en bra känsla i magen. Det kändes ännu bättre när de klivit in, som att komma in i någons hem. Mattor på golven, frodiga krukväxter i fönstren och lokalen var vinklad vilket gav två mindre rum i rummet. Trots att klockan bara var halv tolv var det många lunchgäster i restaurangen men det fanns ändå gott om plats över för en liten isbjörn och en liten apa.

De kunde se kolgrillen bakom disken när de beställde och det vattnades i Rubens mun. Han ögnade igenom lunchmenyn med alla köttiga spetten, men de kostade dryga hundralappen och Ruben kände på något sätt att han måste vara lite ekonomisk ändå. De erbjöd dagens för 85 kronor och Ruben frågade nyfiket vad det var. "Stekt lammfärs med ägg" svarade den vackra servitrisen. Ruben tyckte ägg kändes malplacerat och inte så spättigt. Frasse bestämde sig snabbt för en Mezetallrik och Ruben blev inspirerad och beställde in en likadan.

Vid ett litet buffébord stod en skål med en vacker rödkålssallad och en liten korg fylld av varma bröd med kalonjifrön. De tog för sig och slog sig ner vid ett fönsterbord. De hann knappt börja äta förrän en vänlig äldre man kom in med deras mat.
Ruben har alltid gillat ordet "Mezetallrik" men har alltid beställt in såna på ställen där man själv får peka ut de olika mezerätterna. Han hade förväntat sig något köttigt och kanske något degbaserat och blev därför besviken när det serverades en tallrik som bara bestod av olika kalla röror och gurkskivor med en liten bulgurhög i mitten. Vännerna tittade på varandra. Frasse blev genast lite orolig. "Jag ska ju jobba hela dagen!" Skulle han verkligen stå sig?

Ruben lyfte sina bestick och smakade på hommusen. "Mmmm, gott!" Han tog en gurkbit och doppade i tzatsikin. Han blev snabbt glad igen. "Jättegott!". Den ena goda röran avlöste den andra. Ruben doppade sitt nybakade bröd i rörorna och varvade med rödkålssalladen som var friskt syrlig. Frasses skepsis avtog snart också och han gick för att hämta mer bröd och mer sallad. De pekade och mmm:ade tillsammans och var snart överens om att det var de godaste röror de smakat på mycket länge.

Efter maten fick man ta kaffe eller te med mjölk. Ruben gick och hämtade två koppar kaffe. Det luktade ljuvligt och var förvånansvärt gott för att vara bryggkaffe-från-buffébord.

För Mezetallriken i sig kändes prislappen på 95 kronor lite magstark (hade man lagt till någon tia eller två hade man dessutom fått sig något köttigt), men i kombination med den fantastiska salladen, brödet och det goda kaffet var det en mycket prisvärd och mättande lunch. Suktandet efter kött, som de båda trots allt kände, gjorde dem bara ännu mer övertygade om att de ville äta här igen. Något spett från kolgrillen...kanske med lax? Eller lammfärs? Innan de skiljdes åt utanför entrén läste de igenom kvällsmenyn som fanns på ett plakat utanför dörren - vackra ord att bygga drömmar kring!

Pizzeria Vedugnen i Alvik

När Ruben i sin ungdom bott i mindre svenska städer hade pizza varit en smak han gått och längtat efter i dagar och något han njutit varje tugga av när han åt. Men sedan Ruben flyttade till Stockholm har han inte upplevt en enda riktigt tillfredsställande pizza. "Använder pizzabagarna här sämre recept? Eller är det så att jag växt ifrån pizzasmaken?" Oron växte inom honom.

Frasse hade tidigare i veckan lunchat pasta på en pizzeria i Alvik som han tyckte kändes lovande, och en solig lördagseftermiddag bestämde sig Ruben och Frasse för att testa. De var båda lika hungriga när de klev in på tegelbruna Pizzeria Vedugnen i Alvik. Det satt bara två gäster inne i lokalen och bagarna hade det lugnt men Frasse bedyrade att under lunchtid hade det varit fullsatt och sprudlande trevligt.

Vännerna visste redan på förhand vilka pizzor de ville ha eftersom de suttit och drömt dagen innan med en menyfolder Frasse norpat vid sitt tidigare besök. Ruben hade fastnat för Nr.15 - "Ortolana" med tomat, mozzarella, grillad paprika, grillad zucchini, grillad aubergin, färska tomater, färska champinjoner och svarta oliver medan Frasse beställde in en Nr. 31 - "Bressola" med tomat, mozzarella, lufttorkad oxfilé, svartpeppar, ruccola och parmesanost.

Medan de väntade slog de sig ner intill ett av de stora välvda fönstren och smaskade på pizzasallad som man kunde lassa upp i små klara glasskålar från en serveringsvagn. Det fanns pizzadegsbröd också men det såg lite övergivet ut i sin korg och Ruben väntade hellre på pizzan. "Under lunchrusningen var de nybakta och varma" konstaterade Frasse lite besviket och tuggade på sin kalla lilla brödstump. Salladen var dock väldigt god. Perfekt pizzasallad i både krispighet, oljighet och smak.

Snart kom en av bagarna ut med deras pizzor. De såg riktigt fina ut. Frasses grön av ruccolasalladen och Rubens färggrann med sina grillade grönsaker.


Ruben blev glad när han tänkte på att han skulle få äta den om bara något ögonblick. Han skar en liten trekantsflik (det fanns pizzaslicers att låna i en korg också, men Ruben körde med kniv och gaffel) som han åt med händerna. Det var generöst med mozzarellaost och smakade friskt av grillad paprika, men Ruben kunde direkt konstatera att den där pizza-kicken inte skulle infinna sig den här gången heller. Någon smakdimension fattades.
Frasse, som flera gånger filosoferat med Ruben i ämnet, kände heller ingen pizza-kick. Men det var gott på ett annat sätt och lyckligast var de när de vek sina pizzabitar och åt dem dubbla.


Pizzerian var väldigt trevlig att sitta och äta på. Den hade en vänlig atmosfär med en liten vedugn i tegelväggen där pizzorna bakades. "Jag gillar det här stället!" sa Frasse. Man hade prytt väggarna med hyllor med olivoljor men utan att glömma att hänga upp en obligatorisk pizzeria-TV. "Jag med. Vi går tillbaka någon dag och beställer något klassiskt som en Capricciosa" tyckte Ruben och hoppades innerligt att han inte växt ifrån pizza.

Gateau, Ängbyplan

På väg hem till Vällingby hoppade Ruben av vid Ängbyplan för att välja ut varsin bakelse åt sig själv och Frasse på Gateau. Han hade aldrig handlat där förut men Frasse hade köpt ett valnötsbröd där en gång som Ruben gillat med ett tjockt lager smör och en skiva vällagrad ost.

Ruben parerade vattenpölarna när han kilade över den lilla gatan från tunnelbanestationen och in på bageriet. Utöver semlor och prinsessbakelser fanns det nästan bara fruktbakelser. Därför blev valet enkelt när Ruben väl fått syn på de vänligt runda små kuddarna med chokladmoussebakelser. Pudrade med kakao, fyllda med hallon, garnerade med en snirklig spiral av choklad och tre röda vinbär. Han valde två sådana à 40 kronor styck. Den mycket trevliga expediten la ner dem i en vacker kartong med "Gateau" tryckt i guld på locket. En sådan låda Ruben skulle förvarat sin pennväss-samling i när han var liten. Ruben höll varsamt den lilla bakelselådan på tunnelbanan mot Vällingby.

Senare på kvällen satt de hemma i Frasses soffa och tittade på Dawson's Creek på DVD-box. Frasse serverade de små bakelserna på sin blå servis. Bara några dagar tidigare hade det varit Frasses födelsedag och de hade köpt en chokladtårta på Pallas som varit en besvikelse - med fantasilöst enformig fyllning och en bismak av för gammal blockchoklad. Därför var de försiktiga med att höja förväntningarna för mycket denna fredagskväll. Bara för att någonting såg vackert chokladigt ut fanns det inga garantier för att det också skulle smaka gott. Men när Ruben förde den lilla skeden till munnen och tog första tuggan fördes han till en annan värld. Han kunde nästan känna sval frisk gräsmatta under fotsulorna. De röda vinbären och chokladen och hallonsmaken fick honom att minnas sina bästa somrar. Bakelsen hamnade direkt bland Rubens topp-5 dessertupplevelser! Frasse höll lycklig med om att detta varit något alldeles extra. De slet sig från TV:n och utbytte en glad blick. "Nästa år..." började Frasse "...när jag har födelsedag..." Ruben nickade instämmande innan Frasse hann fullfölja sin tanke. Inga fler tårtor från Pallas, när Gateau ligger bara några hållplatser bort. "Vi har en deal!"

Man in the Moon

Året var fortfarande 2010, mitt under Stockholm Filmfestival. Det var en tisdagskväll i november och Ruben och Frasse hade varit på Mike Leighs "Medan åren går" på biografen Sture. De promenerade längs Tegnérgatan på väg mot tunnelbanan då Frasse plötsligt stannade upp. "Här har dom goda hamburgare!" Han pekade mot den engelska puben Man in the Moon. Frasse hade varit där med sina arbetskompisar en gång och kunde gå i god för att de visste vad de sysslade med. Dessutom hade de ett stort utbud av spännande öler. Ruben sken upp: "Jag skulle kunna äta en god hamburgare."

Det var kallt ute och det kändes skönt att slippa fortsätta promenaden mot tunnelbanan. Det var en vänlig atmosfär som mötte dem. Mörk som ett gammalt bibliotek och Ruben insåg hur sällan han besökt sådana här pubar. Han gillade den direkt. Den kändes exotisk. Speciellt efter att de sett en riktigt brittisk film. En fin film till på köpet.

De tog ett bord nära utgången, vilket skulle visa sig vara ett dåligt val eftersom kylan utifrån lätt trängde in genom tamburen. Frasse, som visste hur det skulle gå till, gick och beställde borta vid baren: "Vi skulle vilja ha två hamburgertallrikar, tack." "Något att dricka?" "En Red Seal" "Och apan?" Bartendern nickade mot Ruben vid bordet. "Ge honom ett glas vatten."

De burgare Marion's Gastro Diner och Friday's serverat låg färska i minnet hos Ruben. Han hade blivit lika besviken båda gångerna och drömt om Sibyllaburgare i gathörn. Men på faten som snart ställdes ner framför Frasses öl och Rubens vatten låg hamburgarnas hamburgare. En salt biff med knaprig bacon och generöst med knapriga pommes. Sallad, lök och dressing on the side så att man kunde bygga själv. Ruben blev så mätt att han inte ens orkade äta upp. Han klappade sig om magen och lutade sig tillbaka på stolen. Synd bara att det var så rått och kallt i det hörn de valt att dinera. Nästa gång skulle de välja ett bord längre in. Men nästa gång fick lov att dröja. Ruben kände sig fullständigt nöjd på hamburgare för en tid. Han hade hittat det han sökte. Tredje gången gillt. Frasse tog åt sig lite av äran när de traskade vidare i den kalla novembernatten.