Hurry Curry

Ruben skulle gå på bio med Bosse. Samma kväll hade ett hiskligt snöoväder dragit in från öst. Marken var blöt och täckt av modd, och fukten trängde in i Rubens kängor. Det var en timme kvar tills de skulle mötas upp på Sergelbiografen och Ruben vandrade planlöst mellan de torraste platser han kunde hitta tills han hamnade utanför Hurry Curry - restaurangen som ligger vägg i vägg med Indiska vid Hötorget. Kanske hade de varm chokladmjölk på menyn? Ruben hade inte tackat nej till en kopp! Han fällde ihop sitt lilla paraply och skakade av det innan han klev in i den eldiga lokalen. Framme vid glasdisken lyste gula smoothies som lyktor och det vattnades i Rubens mun när han studerade bakverken som stod runtomkring. Men Ruben skulle inte ha något sådant idag - det var varm-choklad-väder ute och för 35 kronor fick han en gigantisk kopp. Servitrisen skummade omsorgsfullt mjölken innan hon blandande med chokladen, sprutade över generöst med grädde och pudrade med kakao. Och så stack hon ner en vacker sked att röra med. Ruben kände sig nästan lite stolt när han bar sin stora kopp till ett fönsterbord.


Ruben smuttade på sin kopp och kikade på människorna utanför fönstret. Grädden var väldigt söt men Ruben gillade det. Och mjölken precis lagom varm. Blomsterhandlarna på torget plockade ihop sitt stånd och var tvungna att slå ner snö från tältduken med kvastar. "Och här sitter jag och dricker choklad. Lyckost mig!" Han fiskade upp lite grädde med skeden, tittade sig omkring i lokalen och bestämde sig för att han gillade det här stället. Här tänkte han nog fika fler gånger, eller kanske ta sig en bit mat rentav. Middagsgästerna vid bordet intill hade beställt indiska rätter som serverades på roliga metallbrickor med gropar i. Priserna låg mellan 89 och 129 kronor kunde Ruben läsa på griffeltavlan vid ingången. Det var rimliga priser för en applånbok.

När klockan närmade sig sex drack Ruben upp och traskade vidare mot biografen, med en liten chokladbrun mjölkmustasch på överläppen.

Friday's

Det var inte många dagar sedan Rubens och Frasses besök på Marion's Gastro Diner. Ruben och Panda Pannband skulle på Dramaten och se Mannen i ormskinnsjackan. De kom båda med kurrande magar och en timme kvar till insläpp. Alldeles intill tunnelbanan låg ett Friday's. Där hade Ruben aldrig ätit. Panda hade varit på Friday's över hela världen och sa att det inte var något märkvärdigt alls, men att det kanske vore passande med en liten burgare innan teatern. Ruben längtade efter den salta hamburgersmaken han blivit snuvad på helgen innan.

Men tiden var knapp och de förhörde sig med personalen om huruvida det ens var möjligt att beställa, bli serverad och betala notan och ändå hinna till teatern. De var väldigt tillmötesgående och vännerna fick förstklassig och effektiv service. De beställde in varsin ostburgare för 139 kronor som snart stod på bordet.

Ruben blev besviken över att brödet inte hade sesamfrön. Panda Pannband hävdade bestämd att det ska det heller inte vara på ostburgare. Ruben tyckte oavsett att det hade smakat mycket godare med frön. När det gällde biffen var den godare och saltare än på Marion's, men pommesen lika mjuka. Om än gott kryddade. Hela uppläggningen var oinspirerad och det fanns ingen dressing på burgaren. Men sämst var ändå lokalen. En stökig, kylig och ödemörk atmosfär med dålig akustik. Vid vissa bord hölls det barnkalas, och på andra fyllefest. Ruben mådde nästan lite dåligt och andades lättad ut då de betalat och gått. Nästa gång han befinner sig i kvarteren kring Östermalmstorg med 139 kronor på fickan och en kurrande mage är han övertygad om att han kommer gå någon annanstans för att mätta den.

Marion's Gastro Diner

Ett ömsesidigt hamburgersug förenade Ruben och Frasse denna novemberlördag. Stockholms gator var åter mörka och snölösa, alla klockor hade helgen innan dragits tillbaka en timme och kvällen överraskade därför extra tidigt. Strax efter fem möttes de upp under det lysande T:et vid Hötorgets tunnelbanestation och knallade in på Marion's Gastro Diner. Det var Panda Pannband som tipsat om detta ganska nyöppnade ställe som förenade koncepten bowling och amerikansk mat i en lockande 50-talspaketering. Ruben blev positivt överraskad då de efter att ha passerat två halvstojiga våningsplan med barer och bowlingbanor tillslut klev in på dinern på våning 3. Här var det lugnt, väldukat och förväntningarna fyllde luften kring vännerna. I stereon spelades tidstypisk musik på precis lagom behaglig volym. Rubens och Frasses besök var lika lagom spontant så de hade inte bokat bord innan, men den trevliga restaurangvärdinnan såg ut ett bord för två som skulle vara ledigt två timmar framöver. Det passade ju utmärkt!

Det fanns flera typer av bord i olika delar av lokalen. Längs med ena kortsidan fanns rundade bås med läderklädda soffor av den typ Ruben bara sett i filmer från USA. I en av dem satt ett blandat sällskap med barn och vuxna, och vid ett långbort längs med fönsterväggen satt ett gäng tonåringar med sina föräldrar - och kanske även deras föräldrar. Ruben fick känslan av att Marion's var ett populärt ställe för familjemiddagar. Och det var säkert vanligt att man startade med någon timme bowling på någon av våningarna under.

Rubens och Frasses bord låg inhyst i väggen och rymde bara två personer. De fick varsin liten, men tjock, indexerad menypärm och bläddrade direkt upp fliken "Sandwiches & Burgers". De beställde in varsin "Bacon & Cheddar Burger" à 165 kronor.

En servitör ställde fram en liten bricka fylld med såsflaskor på bordet - ketchup, chilisås, amerikansk "fransk" senap, HP-sås och Worcestershiresås. Det kändes väldigt "diner". Vatten behövde man inte ens be om, utan en karaff kom automatiskt. Vännerna var så väluppassade att de knappt lade märke till hur alla saker hamnade på bordet. Till förknapring serverades några brödskivor och en underbar färskost med limesmak. När brödet tagit slut råkade Frasse äta upp resten av färskosten med smörkniven. "Hoppsan!"

Ruben kunde se in till kocken i köket. Han hade vit hög kockmössa på sig. Det gjorde Ruben glad och han fantiserade om hamburgaren han snart skulle få av honom. Medan de väntade fortsatte de att bläddra i den kvarlämnade menypärmen och studerade dessertutbudet. "Åh Cheese Cake!" sa Frasse. "Åh Valhronachoklad-kladdkaka!" kontrade Ruben. Kanske skulle man slå på stort och beställa in lite dessert sen? "Om man orkar..." tillade Frasse som precis fått syn på de två tallrikar som en servitris balanserade i deras riktning. "Jag hoppas det ska smaka!" sa hon och log medan hon ställde ner dem framför vännerna. Ruben tittade lyckligt på sin tallrik. En gigantisk hamburgare reste sig dryga decimetern upp från fatet, och vackert bruna hemmafriterade pommes frites med skal låg vid sidan av med den obligatoriska saltgurkan och en liten skål med coleslaw. Och hamburgerbrödet var överraskande nog grovt och såg matigt ut.

Frasse högg in i sin burgare, tuggade och log. "225 gr US Prime Nebraska Beef Burger" citerade han nöjt från menyns beskrivning. Ruben hade så små händer och var tvungen att angripa sin burgare med kniv och gaffel. Till sin förvåning blev han genast besviken på biffen. Den var tjock, stor och kompakt och smaken påminde om det skolmatsbespisningar brukar kalla för "Järpar, sås och potatis". Det var inte äckligt heller, bara inte vad han väntade sig för 165 kronor. Frasse förstod inte alls vad han pratade om och fortsatte att mumsa. Allt annat som gömde sig mellan de båda brödhalvorna var kreativt och välsmakande - men var någonstans var osten? Och pommes fritesen var alldeles för mjuka. Ruben saltade lite extra. Han orkade faktiskt inte äta upp hela sin burgare och gav bort sin sista fjärdedel till Frasse, som då tyckte att den inte smakade riktigt samma som hans gjort - "Kanske hade kockmössan blandat ihop biffarna?" Föga troligt, men det skulle ju förklara vännernas skilda smakupplevelser av sina hamburgare.

Egentligen var de båda två för mätta för dessert, men efter en liten vilopaus bestämde de sig för att de ville få smaka de läckerheter som de fantiserat om tidigare. Medan Frasse lånade toaletten (där det spelades musik och var föredömligt rent) beställde Ruben in en Cheese Cake till honom och en Chocolate Shock Cherry åt sig själv. Och två koppar kaffe som hann komma till bordet lagom med Frasse. Båda desserterna gick på 105 kronor styck, och var värda varenda krona. Underbara och generösa! Ruben kände ett varmt välbehag när den exklusiva chokladen smälte på tungan och Frasses Cheese Cake var fruktig utan att bli för söt. Men kaffet var i blaskigaste laget, om än serverat i hotta koppar. Vännerna funderade på om det kanske hörde till det amerikanska konceptet?

När de betalat notan och kommit ut i friska luften kunde de i alla fall enas om att servicen varit vaken och personalen lika välklädd som den amerikanska 50-talsinredningen. Sammanfattningsvis var bara atmosfären på Marion's Gastro Diner nog för att ge den här kvällen ett högt betyg. Och de var övertygade om att de skulle återvända dit någon dag, men kanske beställer Ruben inte en hamburgare då, och kanske skippar de kaffet.

Edelweiss Café & Bistro

Det var en frostig oktoberkväll och Ruben hade fått en smått galen idé att gå på balett - antagligen inspirerad av något Panda Pannband sagt. Klockan halv åtta på Kungliga Operan skulle han bänka sig framför en uppsättning av Svansjön. Men magen hade inte fått mat på länge och Ruben behövde fylla den. Han tog flykt från kvällens bistra kyla inne i Gallerian. På övervåningen, med bra utsikt (vilket alltid är trevligt när man ska dinera ensam), fanns Edelweiss Café & Bistro. Ruben hade ett svagt minne av att han ätit där förr, med Frasse, och att de hade haft goda sallader.

Glasdisken såg utplockad ut med några ensamma ciabattasmörgåsar och bullar, klockan var snart halv sju. Ruben ville varken ha smörgås eller bulle och tittade lite förvirrat på menyn. Det är alltid mycket roligare att få se maten istället för ord som beskriver den. Han hade precis läst igenom salladsutbudet då en lite småbufflig, men lagom trevlig, servitör frågade vad han ville ha. "En sallad!" fick Ruben ur sig. "Vilken sorts sallad?" undrade servitören och räknade upp deras olika sorter. Ruben valde en Ceasarsallad - han såg framför sig flagad lagrad ost, och krutonger. Men han var inte riktigt beredd på att den skulle langas upp på en tallrik inlindad i gladpack. Det kändes genast lite olustigt att betala 89 kronor. "Vill du ha något att dricka också?" "Nej tack, det är bra så."

Bredvid disken stod fyra höga cylinderformade krus med olika dressingar och Ruben ringlade över lite Ceasardressing, och insåg att det nog var just Ceasardressing han varit mest sugen på, och inte själva Ceasarsalladen, för när han satte sig ner och började tugga insåg han att den till största del består av en massa grönsallad. Visserligen är grönsallad gott, och Rubens mage liten, men han var hungrig på något med lite mer substans. Och inte kunde krutongerna mätta heller. Mängden var det inget fel på, sammantaget utgjorde de säkert en hel limpskiva, men den mjuk-seg-torra konsistensen och en märklig beska gjorde dem roligare att balansera på kanten av den stora vita tallriken än att stoppa i munnen. Det fanns också kyckling, en skiva salt italiensk skinka och tre oliver att knapra på.

När Ruben ätit upp roade han sig med att peta ner krutongerna en och en från tallrikskanten så att de la sig i en liten brun hög i mitten istället. Sen gick han lite moloken mot Operan, nästan hungrigare än innan, med dryga tre timmar balett framför sig.

Ruben hade fått en halvtaskig kantplats och lutade sig framåt för att se så mycket av dansarna som möjligt. Första akten var lite sömnig och Ruben kände att han nog inte var någon balettapa. Andra och tredje akten var däremot riktigt tjusiga men när ridån föll efter fjärde och sista akten kände han inte för att sitta och eftertänksamt smälta föreställningen, utan skuttade så raskt han kunde ner för Operahusets stentrappor och fortsatte sedan i rask takt mot tunnelbanan. Det fanns inga tåg mot Vällingby på tavlan, men Ruben, ivrig att börja resan hemåt, hoppade på ett Alvikståg som åtminstone skulle ta honom en liten bit på vägen.

När han klev av i Alvik blev han dock snart varse om att gröna linjen låg nere och skulle ersättas med buss. Men först i Abrahamsberg - två stationer därifrån. "Järnspik!" Kylan bet i hans tår. Hade han varit en apa med lite mer pengar hade han ringt efter en taxi. Men han väntade. Föga visste han då att det skulle ta två timmar innan han äntligen skulle få värma sina aptår under filten i sängen.


Vänta och huttra. Lokalbuss till Abrahamsberg. Springa och frysa. Ersättningsbuss till Ängbyplan. Springa till tunnelbanan som därifrån gick vidare mot Hässelby. Så hungrig! Ruben småjoggade hem från stationen och efter två knäckemackor med Svennes kaviar somnade han ihopkurad som en liten boll.

Bara några dagar senare föll den första snön över Vällingby. Och över Stockholm.

Café & Konditori Bellman och Café Due Piani

För 20 kronor avnjöt Ruben och Frasse det mest ljuvliga kaffet. Det var en kall och mörk höstkväll och de väntade på sjubion. De hade först stämt träff på Café Bellman intill biografen. Ruben åt en smakrik grillad macka med mozzarella och tomat och Frasse unnade sig en mango-cheesecake och en kopp kaffe. Kaffet var inget att hänga i julgranen men kakan en blivande favorit. Perfekt avvägning mellan mangogojs och kakbotten. Och vackert upplagd med ringlad chokladsås.

Ruben och Frasse enades om att Bellman är ett perfekt fik att ladda på när man ska se på film. Det är trevlig personal, mysig atmosfär och lagom sortiment med lite annorlunda bakverk. När de ätit upp var det fortfarande en knapp timme kvar tills filmen skulle börja och de beslöt sig för att ta en liten kvällspromenad.

De hann inte speciellt långt förrän Ruben fick syn på en obekant skylt. "Vad är det där för fik?" Han pekade åt Frasse. "Det har jag aldrig sett förut, det måste vara nytt". Ruben blev ivrig och skyndade in på den lilla gränden intill Konserthuset.
"Café Due Piani" läste Frasse högt. Utanför stod en trottoarpratare som skyltade med matutbudet. Och genom glaset såg Ruben att de förde Monteriva-kaffe. "Jag är inte den som är den" sa Frasse som om han läst den lilla apans tankar. Och så klev de in i värmen och beställde varsin bryggkaffe. En modernt inredd lokal i två våningar besöktes av ett fåtal gäster i mogen ålder. Vännerna gillade det direkt. De slog sig ner vid fönsterbaren så att de kunde titta ut på alla människor som skulle ha passerat om gatan varit mer välbesök. Den trevliga servitören tog god tid på sig att brygga deras koppar. Rubens förväntningar steg, och snart kom kopparna till bordet. Och på faten låg en bit Monteriva-choklad med 60% kakaohalt. Ruben hade helt glömt bort att det är så här kaffe ska serveras. Det var med andakt han förde koppen mot sina läppar. Frasse blundade och smakade samtidigt. Så tittade de på varandra och log. Nu kunde vintern komma bäst den ville. Ruben och Frans skulle ju ändå hänga på Due Piani och dricka lena mörka droppar. Kaffe bryggt med omsorg.

Tidermans Konditori i Södertälje

Ruben och Frasse skulle till Tom Tits Experiment i Södertälje. Men det hade varit en lång resa från Vällingby, och när de klev av pendeln började det bli tid för en liten matbit. Alldeles nära stationen låg Tidermans konditori. Ruben och Frasse var båda två lika svaga för ordet "konditori" och gick fram och kikade in genom fönstret. Det såg mysigt ut. De klev in.

Ruben beställde en laxpaj och Frasse en Kyckling med bulgur. 65 kronor styck inklusive sallad, bröd, dryck (citronvatten) och kaffe. Det var mitt under lunchrusningen och personalen var lite stressad med alla beställningar och bord som skulle torkas mellan gästerna. Ruben blev stressad av dom och tyckte att det drog ner stämningen. Servitrisen frågade vilken dressing de ville ha till sina sallader, och båda valde en vitlökssås.

De satte sig vid fönstret med varsin plastburk med dressing och varsin brödbulle och väntade på sin mat. Brödet var en mörkbrun fralla med solrosfrön som kändes väldigt 90-tal, och smakade kvällsmat med ost och O'boy. Lite sött. Ovanligt att få sådana till varmrätter tyckte vännerna, men Frasse gillade det jättemycket och fick halva Rubens också.

Maten kom snart till bordet. Pajbiten var generöst uppskuren och vid sidan av låg en sallad med oliver och färsk timjan, och en klyfta apelsin och en klyfta citron. Frasses kycklingfilé vilade på en liten bulgurbädd och ackompanjerades av en liten skål med sötsur chilisås, och sallad med en skiva honungsmelon on the side. Frasse gned händerna mot varandra och log förväntansfullt mot Ruben. "Smarrigt!"

Ruben blev dock genast besviken på sin laxpaj som var lite smaklös. Osalt. Och degen var lite torr. Frasses kyckling var däremot jättegott kryddad och saftig. Bulguren var perfekt och den blev extra smaskig med dressingen.



När de ätit upp sneglade de bort mot kaffekannan som nästan var tom på sin värmeplatta. "Det kommer säkert vara surt det där bottenskrapet..." funderade Ruben. Och Frasse och Ruben ville inte ställa till med besvär genom att be dem brygga nytt så de valde att strunta i kaffet. Men i samma ögonblick kom en tjej och bytte till en nybryggd kanna. De skyndande lättade dit. Lite kaffe kan vara bra att ladda med innan allt spännande de hade framför sig på Tom Tits. Det var Arvid Nordqvist-kaffe, i Arvid Nordqvist-mugg. Det smakade jättegott.

Klockan hade hunnit bli nästan halv tre innan de löste sina biljetter på Tom Tits och det fanns allt för mycket att fylla de dryga två timmarna kvar till stängningsdags med. Fyra våningar fulla av skojiga fysikaliska experiment, synvillor och spegelillusioner. Frasses favorit var en skuggfångare som fotograferade ens skugga när man tryckte på en blixtknapp. Skojigt! Och Ruben gillade särskilt att jaga digitala fiskar som hade sensorer som kände av när han sprang efter dom. Det fanns mycket kvar att upptäcka när de lämnade huset för att bege sig hemåt. De beslutade sig för att komma tillbaka någon gång.

När de gick förbi Tidermans på väg till pendeln kändes det alldeles lagom för en liten fika. Nu var det mycket lugnare och färre gäster. Tjejerna i kassan var trevliga och behagliga. Frasse valde ut en kringla, fast han egentligen velat ha en kokosboll, och Ruben tog en biskvi med tryffelfyllning. Och så varsin kaffe. Det var lika gott trots att det såg ut att ha stått en stund i den halvfulla kannan.


Biskvin såg lite svettig ut och Ruben kände sig skeptisk, men när han bet i den förlät han allt. Mörk och chokladig tryffel mot en lagom seg mandelbotten, nedsköljd med en kaffeklunk - det kallas lycklig stund. Frasse däremot rynkade lite besviket på sin nos. Kringlan var alldeles torr och mjölig och inte alls särskilt upphetsande. Men det låg säkert i dens natur och Frasse ångrade lite att han inte tagit en kokosboll ändå. Ruben såg de torra smulorna på Frasses kakfat och bröt av en bit av sin biskvi åt honom. Då kändes det genast bättre.

Från den lite jäktade lunchen, då de också besökt den illa städade toaletten, hade Tidermans växt från en svag till en stark trea. Mysig lokal, lite varierande kvalitet på mat och bakverk men allt som allt en trevlig upplevelse. Och de var nöjda och glada över sitt första besök i Södertälje när de spankulerade till pendeln och åkte hem i den rosa solnedgången.

Wayne's Coffee i Vällingby City

Det var Vällingbydagarna. En modest liten folkfest med bakluckeloppis och donutsstånd, och så skulle Darin komma dit och sjunga. Ruben och Frasse hade fyndat gamla böcker och ramar, och kylan manade Ruben att köpa ett par stickade vantar från Peru. De kände att de tyckte om Vällingby. De kände sig rentav lite nostalgiska. Det hade varit vinter när de kommit dit första gången, och för att värma sig hade de slunkit in på Wayne's Coffee för en kaffe och en kaka. Frasse hade tittat på en lägenhet, och några månader senare flyttade han dit. Och nu bodde Ruben också där, i Vällingby. "Jag börjar känna mig lite hungrig!" sa Ruben och vännerna såg på varandra i samförstånd.

Ingen av dem hade varit på Wayne's sedan den där gången, då för snart ett år sedan. Men de hade passerat deras glasdisk på väg till matbutiken många gånger. Och ibland stannat upp för att titta lite på blåbärspajen. Ruben tycker om blåbärspaj. Så när de nu stod i kön var det ingen tvekan om vad han tänkte beställa. Och en fralla. Frasse hade länge haft ögonen på de blanka små pirogerna och beställde in en med feta- och spenatfyllning. Sen gick han i förväg och norpade ett bord åt dem i den välfyllda lilla serveringen.

När Ruben kom och ställde ner brickan med fikat insåg Frasse att bordet vippade och råkade med sina fladdriga armar skvalpa ut lite av Rubens kaffe. Ruben var inte på humör.

Frasse tittade omkring sig för att hitta något att lägga under bordsbenen för att stabilisera. Han bad Ruben räcka honom en tidning som låg längre bort på soffan. "Nej!" sa Ruben. Han var bestämd. "Varför inte då?" undrade Frasse snopet. "Fjuppla inte!" sa Ruben. Så satt de tysta en stund. Ruben tog ett bett på sin smörgås. Den smakade ingenting. Men Ruben hade en känsla av att det inte var smörgåsen det var fel på.

Så reste sig mannen vid bordet bredvid och gick. Frasse tog ett kraftigt tag om deras bricka och bytte plats på den och mannens kvarlämnade. "Kom!" sa han till sin vän. "Vi sätter oss här istället." Ruben ville vara lite tjurig först. Men sedan gav han med sig. Så fick Frasse syn på Rubens pajbit. "Vilken vaniljkräm!" utbrast han. "Ja visst är den fin!" mös Ruben som just skulle hugga in på desserten. Och så var de vänner igen.

Vaniljkrämen hade en mousseaktig konsistens, och hade vid första anblicken gått att missta för majonnäs. Den låg blank och fin på en gyllenbrun pajbit. Och den smakade helt gudomligt. Ruben var imponerad. Det trodde han inte om en kedja som Wayne's, att de kunde vara så originella. Och kaffet smakade gott. Frasses pirog var helt okej, lite enformig i smaken. Och den serverades med en vitlöksdressing som var alldeles för fet och alldeles för vitlökig för hans smak. Och en alldeles för liten sallad on the side. Men Frasse tänkte köpa en donut ute på marknaden sen. Han hade inte ätit donuts på flera år och såg fram emot det.

"Nu går vi och tittar på den där Darin" sa Ruben och klappade sig om sin pajfyllda lilla mage. "Deal" sa Frasse.

Café Fix

Det var dags för Bosse och Ruben att göra Kungsholmen igen. Den här gången slank de in på Café Fix på S:t Eriksgatan.

Bosse hade haft en bedrövlig dag och ville unna sig något gott. Han valde ut en chokladbiskvi och en kopp grönt the. Ruben hade inte bestämd sig när han beställde utan improviserade lite. "En ost- och skinksmörgås...och en kopp...vitt the...och en...kanelbulle". Han kände sig spontan. Han gillade det. Expediten bad om 82 kronor och undrade om han skulle micra bullen lite. Det hade Ruben aldrig blivit erbjuden på café förr. "Trevligt, trevligt. Ja tack!"

De balanserade sina enorma thekoppar till ett ledigt bord inne i ett hörn, alldeles bredvid toaletten. (Vilket i efterhand inte var så smart eftersom den klassiska varma offentlig-toalett-odören av doftis och pumptvål puffade ut varje gång någon besökt den. Vilket hände många gånger. Dessutom verkade det vara problem med att spola då någon av gästerna fick be personalen om hjälp. Varken Ruben eller Bosse vågade själva testa faciliteterna. Det verkade också som om låset ibland kunde gå i baklås.)

Ruben var hungrig och smaskade raskt på sin smörgås och blev efter några tuggor tvungen att påminna sig själv om att uppleva innan han svalde. Det var gott och färskt mjukt bröd, och god smetig ost och salt skinka. Men tomaten var lite mjölig och smakade kylskåp. "Hur var biskvin?" frågade han med kinderna fulla av smörgås. Bosse kikade upp bakom sin stora thekopp och log. "God!"




Ruben nöp loss en bit av sin bulle. Den var fortfarande microljummen. Med minnen av bullar från Petite France och Saturnus är det svårt att inte bli besviken. Allt för kompakt, inte av smör utan av mjöl, och allt för smaklös. Det kan hända att Ruben ätit för hastigt men han kände sig plötsligt för mätt för att äta upp. En unik upplevelse för en matglad apa med moraliska invändningar mot att lämna allsköns mat på faten. Han frågade om Bosse kanske ville ha lite bulle. Det ville han inte. För Bosse hade ätit en hel biskvi, och någon måtta får det ändå vara. "Jo, det är klart" instämde Ruben och tog en bulltugga till. Han kände sig alldeles däst efteråt och fick skölja ner med lite vitt te ur den charmigt kantstötta (inte alls som på Salt) koppen. När han ätit upp hela bullen, och tömt hela thekoppen fick han lossa på snöret i mjukisbyxorna för att kunna andas obehindrat. "En liter the kan aldrig vara bra!" suckade han och gjorde en liten lös knut i midjan. Bosse log åt sin vän som aldrig kunde lära sig.

När de satt och smälte fikan sammanfattade de Fix med lagom priser, hjälpsam personal, god biskvi, tråkig bulldeg men trevlig atmosfär. Kommer kanske inte bli något favoritfik, men skulle de hamna här igen skulle de få en ganska trevlig stund. Det vanliga gamla problemet med för högt i tak för god samtalsakustik gäller även här, vilket är lika synd som vanligt när man ska prata med en god vän över en munsbit.

Bara Vi

Plutten såg inte mycket äldre ut än vanligt när Ruben mötte upp honom, Frasse, Bosse och Panda Pannband vid Skanstull. Trots det skulle hans födelsedag firas. Plutten hade bokat bord åt dem på Bara Vi på Skånegatan 59.

Ingen av vännerna hade varit där förut, men en gemensam bekant, finsmakaren Mulli Mullvad, hade rekommenderat den för födelsedagsmiddagar. Ruben gillade direkt den varma, hemtrevliga inredningen. Restaurangen låg på gatuplan och på våningen under hade de en mysig bar så att man enkelt kunde slinka ner efter middagen.

De tittade på menyerna länge. Plutten skulle firas med trerätters så det var många beslut som skulle tas. När servitrisen kom med blocket i handen för att ta deras beställningar var Ruben inte riktigt klar och började känna sig lite ängslig. Som tur var var de andra det och kunde uppehålla henne. Frasse tog en öl, Scampi Piri-Piri till förrätt och Lyxplanka till varmrätt. "Det där lät ju riktigt gott" tänkte Ruben och bläddrade i sin meny. Bosse beställde en Brödtallrik med tzatsiki till förrätt och Fläskytterfilé till huvudrätt. "Bröd är ju alltid smaskigt". Bosse och Panda Pannband delade på en flaska vitt. Panda valde Blandade charkuterier till förrätt och Skomakarlåda till huvudrätt. Plutten tog också Scampi Piri-Piri och lyxade till det med en Oxfilé Tournedos. "Oxfilé var det ju inte igår man åt..." tänkte Ruben och synade pastarätterna. Han kände sig äntligen nöjd när han tillslut tog en Grillad Halloumi och en Pasta Oxfilé. "Och Panacotta till dessert!" Servitrisen förklarade att det inte var dags att beställa dessert än, utan att de skulle ta maten först. Plutten räddade kvickt upp situationen genom att beställa in en flaska husets röda till honom och Ruben att dela på till oxköttet. När hon kom med flaskan fick Ruben smaka av och visa sina belevade vinavsmakarkonster: skvalpa på vinet, snuffa lite på ångorna, ta en klunk i munnen och andas in en liten vindpust och sedan svälja. "Det blir bra, det tar vi" nickade han åt servitrisen som log ömt mot honom.

Det tog lagom lång tid innan förrätterna serverades. Scampi Piri-Piri var riktigt gott, men starkt, och Frasse lät Ruben smaka en räkstjärt så att han kunde dela upplevelsen med honom och Plutten. Och Ruben bytte till sig lite bröd av Plutten i utbyte mot en av hans Halloumibitar. Alla enades om att förrätterna var till yttersta belåtenhet. Förväntningarna låg således på topp inför varmrätten.

Pandas skomakarlåda landade först på bordet, och Ruben kände hur det vattnades i munnen när han såg det mörka köttet och duchessemoset. Sen kom Frasses Lyxplanka. Den var mindre än vad Frasse väntat sig, men när han tog första tuggan mört oxkött och en klick mos med himmelsk bearnaisesås spelade det mindre roll.
Rubens pastaportion var mer än väl för hans lilla apmage och på tallriken låg en hel skål med parmesanost att fritt förfoga över. Det smakade krämigt och gott, och oxköttet var mört. Men Ruben gillar ost och la det mesta på toppen, vilket tyvärr innebar att det inte fanns så mycket ost kvar när han kom djupare ner i tallriken. Då saknade han lite sälta på såsen.

Pluttens Tournedos hade den vackraste uppläggningen. En oxfiléö vid kanten av en spegelblank rödvinssåssjö. Och en form med potatisgratäng vid sidan av för Plutten och Bosse att dela på.

När de ätit upp sina varmrätter hade det kommit ganska mycket folk till restaurangen och de två servitriserna hade säkert väldigt mycket att stå i för de tog inte längre någon notis om vännerna. Tillslut kom en av dem och dukade av och bad så hemskt mycket om ursäkt för att de fått vänta. Men sen fick de vänta lite mer. Det kom aldrig någon och tog deras dessertbeställning och de fick mycket tid över att begrunda att samma låtlista roterat i högtalarna för femte gången under kvällen. Tillslut kände Panda att han var tvungen att styra upp det hela och gick och sa till. Menyerna delades åter igen ut. Servitrisen kom med sitt block. Hon började med Ruben. "Panacotta väl?" log hon mot honom. Men Ruben hade hunnit ändra sig och valde den hembakade chokladkakan istället. Panda tog dock Panacottan. Och både Frasse och Plutten avrundade med varsin chokladtryffel "serverad på ett överraskande sätt". Bosses lilla mage var på tok för mätt för dessert så han nöjde sig med en kopp kaffe.

Först kom kaffet in. Det smakade gott. Godkänt. Sen kom rektangulära glasfat med tre fördjupningar till Plutten och Frasse. I ena fördjupningen låg en gräddklick med en physalis nedstucken i, och i den andra en gräddklick, en chokladmousseklick och lite tunt skivat äpple. I den tredje fördjupningen låg ingenting alls. Men servitrisen hade med sig en träask full av tryfflar där de fick välja varsin. Båda tog mörk choklad, som hon la på deras tallrikar med en tång. Det såg onekligen inte mycket ut för världen. Men smakade gott. Rubens dessert hade ungefär samma ingredienser men två tunna skivor chokladkladdkaka korslagda på tallriken istället för tryffel. Det var ingen smaksensation. En medelmåttig lite brödig konsistens. När Ruben såg Pandas panacotta visste han direkt att han valt fel. En len och passionsfruktig panacotta hade varit en perfekt och luftig avslutning på denna middag. Panda var nöjd. Ruben påminde sig själv om att man aldrig ska ändra sig.

Det hade varit en riktigt fin kväll så när som på den långa väntan mellan huvudrätt och dessert. Den fick dem att känna sig bortglömda och drog ner upplevelsen. Men servitrisen hade ändå varit väldigt trevlig. Så de dricksade lite lagom.
Efter middagen var klockan runt elva och Ruben kände sig sömnig och lite däst av chokladkakan. Plutten, Panda och Bosse ville gå vidare ner i baren för att softa men Frasse skulle upp och jobba tidigt nästa morgon och tänkte bege sig mot tunnelbanan. Ruben bestämde sig för att hänga på honom. De sa hejdå till vännerna. Och grattis till Plutten.

Den lördagsstökiga Södernatten var ljummen och Ruben och Frasse tog en promenad till Slussen där de hoppade på gröna linjen mot Vällingby. Hela resan hem satt Ruben och myste med sin mätta mage. Han skulle sova gott den natten.

Sitting Bull

Sitting Bull hette tidigare Helenes krog. Vid första anblicken av den ilskna tjur som nu prydde dess svarta markiser hade man lätt kunnat missta krogen för ett ställe för stora tatuerade män med stora blanka cyklar. Det avskräckte dock inte Ruben och Frasse som ville avsluta arbetsveckan med lite öl och kött. Ruben var lite skeptisk, men Frasse entusiastisk och styrde dem med raska steg in genom dörren. Där stod en griffeltavla med kvällens erbjudande: "Biffburgare med klyftpotatis och 50 cl Pripps blå 159 kr". Ruben sken genast upp när han läste. Den runda och rymliga, varmt träpanels-inredda lokalen övertygade honom ytterligare om att det här nog varit en god idé ändå.

Snabbt kom en glad servitör och erbjöd dem meny och gav dem friheten att själva välja var de ville slå sig ner. Atmosfären kändes mysig och avslappnad, som ett ställe för alla. Vännerna valde ett rejält fönsterbord och studerade noga menyn. Ruben bläddrade fram "Ackes burgare": "200gr grillad biffburgare smaksatt med cayennepeppar och vitlök. Toppas med smält cheddarost, krispig bacon, tomat och rödlök. Serveras med hemgjord bearnaisesås, längsskuren saltgurka, klyftpotatis och crème fraiche dip." "You had me at hello!" sa Ruben - det var den de skyltat om vid entrén.

Frasse hade fått dille på lamm den senaste tiden och slog till med Lammrostbiff med färskpotatis och rosmarinsås för 229 kr. Den trevliga servitören kom snabbt med ölen. Medan de smuttade sneglade de på grannbordet där man precis serverats burgare. Ruben blev så lycklig när han insåg att det var en sådan han skulle få snart. Frasse blev lite ängslig för en stund - hade han verkligen valt rätt? Men så kom lammet in. I en rejäl och vacker portion som lugnade honom. Frasse tittade förväntansfullt på Ruben. Ruben tittade på sin hamburgare sen mötte han Frasses blick. De log. Och sedan började de äta.

"Lite fancy namn i menyn för saker som jag skulle kallat tacosås och crème fraiche med sötsur sås" mumlade Ruben med en potatisklyfta i kinden och pekade på två av de små såsskålar som stod på tallrikarna. Men det gjorde inget. De såg fina ut. Bearnaisesåsen kunde han dock inte ens identifiera som bearnaisesås när han doppat en potatisklyfta i och smakat av. Och just klyftpotatisen såg lite billig och blek ut, industriproducerad, men smakade visserligen finfint. Oskalade potatisklyftor, ojämnt krispiga från ugnen hade höjt rätten ett steg.

Men allt som allt var matupplevelsen riktigt god. Underbar rosmarinsås. Knaprig bacon på den salta burgaren (som Ruben för första gången, för bordsskickets skull, åt med kniv och gaffel). Och formidabel personal och fräscha toaletter. Det enda riktiga minuset var egentligen den dåliga akustiken i lokalen beroende på den väl tilltagna takhöjden. Så det var lite svårt att föra ett samtal över bordet, men det är det ju ofta på krogen. "Fyra bananer av fem möjliga!" utropade Ruben och höjde glaset. "Ett rejält ställe!" hojtade Frasse tillbaka. "Á votre sante!" fortsatte Ruben som kände sig inspirerad. Så skålade de, glada över att tillbringa en kall sensommarkväll i varandras sällskap med god mat i magen.

Hisar Fastfood

I sommar har Ruben slukat flertalet burgare och mer än en gång hos Hisar Fastfood i Hötorgshallen. Ruben har efter två år i Stockholm utsett deras vegetariska burgare till centrumfavorit. Det är ett snabbt och gott mål att ta när man är ute på stan och svansar omkring och magen börjar kurra. Ett stort sunksegt bröd, ost, spenatbiff, sallad, vinbladsdolme (Ruben älskar dolmar), valfri dressing, och två milda pepperoni (som Ruben plockar bort direkt). Och allt de glada killarna på Hisar Fastfood vill ha för besväret är 30 kronor. Sånt ska uppmuntras.

Kanske en dag snart att Ruben testar någon av deras andra burgare och rullar. Kanske en dag när han är ute på stan och svansar omkring och magen börjar kurra.

Salt & Le chocolat de Juliette

I sitt inre hade Ruben sett fram emot måndagens lunch i ett varmt skimmer. Det hade varit längesedan han unnat sig ett restaurangbesök och nu hade han och Frasse bestämt träff för att gå till Salt bar & matsal på Kungsholmen. De hade läst goda ord om restaurangens middagsmeny i tidningen där man utlovat rejäla portioner och svensk husmanskost. De hade inbillat sig att lunchen skulle följa något sånär samma mönster. Förväntningarna låg således på topp!

Redan då de klev in i den fint inredda, men något öde lokalen började de känna sig lite oroliga. En servitör längre in bakom bardisken uppmärksammade dem och föreslog lite lojt ett bord. Med en snabb blick på 89-kronors-lunchmenyn valde de sedan mellan Fläsknoisette, Enchiladas och Panerad fisk. Ruben tänkte att enchiladas säkert innehöll mycket köttfärs och det var han sugen på. Frasse tog noisetten. "Ingår dryck? Jag skulle vilja ha en Loka..." undrade Frasse lite försiktigt. Men nej, lättöl, juice och mjölk ingick, och kranvatten inte Loka. "Då tar vi kranvatten".

Snabbt kom det in sallad och bröd och små, gula och repiga, assietter. Ruben noterade också att både salladsskålen och hans assiett var kantstötta vilket kändes slarvigt och drog ner upplevelsen. Och de hade inte mer än hällt upp lite sallad på sina assietter förrän varmrätterna serverades. I små ynkliga portioner. Inte ens en sallad bredvid på tallriken för att fylla ut fanns det. Kanske var salladen man fått till förknapring menad att ätas till maten? Ruben tog ett bett på en av sina två spinkiga enchiladas och kände en vardaglig skolmatssmak av bönor och lite köttfärs. (Skolmat är visserligen inte fy skam, men Ruben hade väntat sig något lite mer kreativt åt sina smaklökar.) Han doppade i den enorma klicken aioli som dallrade på tallriken. Det blev mäktigt på gränsen till kvalmigt ihop med kött- och bönröran. Frasse var gladare över sin fläsknoisette som smakade klassisk husmanskost. Potatisen var dock knappt genomstekt och nästan rå i mitten. Medan de tuggade plockade Frasse en brödbit ur korgen, och Ruben tänkte att när han ätit upp sina enchiladas skulle han också kunna mätta sin otillfredsställda apmage med en liten brödbit, och lite mer sallad. Men på ett ögonblick, och utan känsla för timing kom servitören och plockade bort både sallad och bröd under deras snopna näsor. Både Ruben och Frasse kände sig svikna inombords. Servicen led av total brist på lyhördhet. Eftersom sallad och varmrätt serverats så tätt inpå hade Ruben och Frasse inte haft en chans att hinna starta med sallad och bröd. Att sen komma och ta bort det från bordet, helt utan anledning kändes som en liten smisk på fingrarna. Kanske borde de ha sagt ifrån, men det ligger varken för Frasse eller Ruben att vara till besvär. Det är ändå sällan någon orkar lyssna på en alldaglig isbjörn och en liten apa.

Efter maten vankades det kaffe. "Det här blir eldprovet!" viskade Ruben till sin vän. Servitören hällde upp kaffet från ett buffébord på disken i två koppar som han sedan kom med till bordet. På fatet låg en liten mintchokladbit - men den räckte inte för att kompensera för den dåliga servicen, de fantasilösa och små portionerna och det trasiga porslinet. Dessutom smakade kaffet bara okej. Lite surt.
Och sen när de skulle betala, till en annan servitör, kollade denne bara nonchalant upp i taket i stället for att möta Rubens blick. Han släppte ner notan på bordet med en trött hand och utstrålade med hela sin existens: "Vad jobbigt det är när det kommer gäster hit".

Både Ruben och Frasse kände sig enormt besvikna efter att ha lämnat restaurangen. "Ska vi gå till Petit France och ta en fika?" föreslog Frasse. "Ja!" tyckte Ruben. Men när de kommit dit påmindes de om att Petit France har stängt på måndagar. De vandrade då vidare längs Norr Mälarstrand, och fann snart det lilla caféet Le chocolat de Juliette. Det var ju inte Petit France, men det klingade ändå franskt, vilket tilltalade Ruben lite extra för tillfället, eftersom han efterföljande dag skulle åka med Panda Pannband till Paris och äta croissanter.

Här serverades lättare maträtter, glass och 9kr-styck-praliner. Frasse tog en kopp kaffe och en pistagepralin. Ruben tog en kula kanelglass (från Stockholms glasshus enligt den lilla vimpeln vid dörren). Kaffet var lite halvdant trots att det var nybryggt, men pralinen gudomlig och kanelglassen så att Ruben satt och vaggade på stolen av förnöjsamhet. Som pepparkaksdeg! Och det här fiket hade personal som förutom service också bjöd på leenden. Vännerna satt på uteserveringen men det fanns också två rum med sittplatser inomhus. Ett i serveringsdelen och ett en halv trappa upp med lite intimare atmosfär och dunklare belysning. Längst in fanns också en spegeltät toalett - perfekt om man behöver kamma pälsen.

Så slutade äventyret ganska bra ändå, på en trottoarservering med utsikt över Söders kullar (och oturligt nog även en Preem-mack). Besvikelsen efter Salt väl nedsvald med de ljuvliga sötsakerna. "Man får hoppas kvaliteten på Salt är bättre på en kvällssittning!" resonerade Frasse. Ruben nickade instämmande, innan han tillade med eftertryck: "Men vi tänker inte ta reda på det!"

Fjällgatans Kaffestuga

Förmiddagen hade varit solig och Bosse hade ringt Ruben och föreslagit att de skulle träffas och äta glass. Den gemensamma drömmen om en promenad längs med vattnet med en strut i handen krossades dock då de möttes upp senare på eftermiddagen. De allt murrigare molnen tappade några illavarslande regndroppar och vinden hade blivit allt mer kylig. Ruben hade varit på upptäcktspromenad i kvarteren kring Katarina kyrka bara några dagar tidigare och mindes att han kommit på östliga avvägar och hittat ett litet café långt bort på Fjällgatan. Där hade han helt klart skymtat glass, och en inglasad servering. "Dit skulle vi ju kunna gå!" Rubens entusiasm smittade av sig till Bosse och de fullkomligt skuttade mellan gränderna på sin väg från Slussen.

Det kändes tryggt att traska upp på Fjällgatan med Hermans gula fasad som väckte många glada matminnen. Bosse avslöjade att han inte var stammis där och Ruben bestämde att de borde gå dit någon dag - Frasse, Panda och Plutten och allihopa.

Längre bort på Fjällgatan låg Per Anders Fogelströms terass. Den hade varit en av de finare upptäckterna Ruben gjort på sin upptäcktspromenad. Han hade slagit sig ner på en av bänkarna och läst ur sin goda bok. Och i princip mitt på "terassen" låg caféet. På griffeltavlan utanför stod det Fjällis, men på det lilla visitkortet Ruben sedan nallade på disken stod det Fjällgatans Kaffestuga. De hade både mat och kaffebröd och glass i sortimentet och det gick alldeles utmärkt att betala med kort. Bosse beställde en bägare med en skopa choklad och en skopa vanilj. Ruben kände sig ovanligt beslutsam och fastnade direkt för något de kallade för Änglaglass - ekologisk vaniljglass med lingon och digestivekex. Han valde en kula sån och en kula choklad. Också i bägare. Den trevliga tjejen bakom disken snålade inte med kulorna och på toppen la hon ett litet geléhallon! En liten men trevlig gest som höjde upplevelsen av sommarens första skopglass. Dessutom såg det väldigt fint ut med det sockrade röda hallonet mot den bruna chokladglassen.

Den inglasade serveringen var anspråkslös med väldigt trevlig, med vita träbänkar och vita bord, sådana som satt ihop med varandra och gav en somrig trädgårdskänsla, och på varje bord stod en liten blomkruka. Bredvid disken fanns en liten korg med dagstidningar som man kunde låna och läsa. Och en annan med filtar för kyliga dagar. Just den här dagen hade ju blivit en sådan, och några filtar hängde på ryggstöden vid bänkarna.

De valde ett bord närmast det fönster som vätte ut mot vattnet. Precis när de slagit sig ner började det regna där utanför och det skvätte in lite vatten genom springorna mellan glasskivorna. Problemet var lätt avhjälpt och de flyttade sig bara lite längre in till andra halvan av bordet. Då kunde Ruben känna värmen från infravärmen som satt i taket. Bosse drog dessutom på sig en av filtarna och det blev riktigt trevligt att äta glass så här också. Och vilken glass sen! Då och då överraskades man av mjuka nougatklickar i chokladkulan. "Mmm" sa Ruben då, ibland tyst för sig själv.

Utsikten, bara några grader annorlunda än den från Hermans, tåldes det att vila blicken på. Djurgården, Skeppsholmen och finlandsbåtarna. Allt som är Stockholm. Och alldeles under dem låg Fotografiska museet. Det var ingen slump att många turistbussar valt att släppa av och lassa på sina resenärer just här i svansen av Fjällgatan. Många av besökarna på Fjällis var därför turister. Vid ingången stod två vykortsställ med Stockholmsmotiv och på disken demonstrerades ett litet jubileumsfat med anledning av prinsessbröllopet. Detta fick Ruben att slappna av och gilla caféet ännu mer. "Ja man får känna sig lite som en turist i sin egen stad ett slag!" instämde Bosse och slickade i sig sin sista glassked. De höll också med varandra om att denna årets första skopglass också kunde visa sig vara årets godaste.

Chutney

Ruben och Bosse hade stämt träff vid Slussen för att ta en kaffe och prata om livet. Men solen var varm på dem när de rultade ner längs Götgatan, och luften kvav. Små svettpärlor fick Rubens päls att locka sig och det enda han kunde navigera mot när de kommit fram till Chutney var bokstäverna g-l-a-s-s. Och ett glas kallt vatten. Men man kan ju prata om livet över det också.

Det var en veganglass med chokladsås för 35 kronor. Bosse tog en kladdkaka med vispgrädde, med samma prislapp. Hela lokalen var folktom utöver personalen eftersom alla gäster satt sig vid uteserveringen för att njuta av det varma vädret som äntligen återvänt till staden efter några kyliga veckor. Det här var Rubens första fika på Chutney. Han brukade oftast gå dit och äta den hemliga råkostbuffén för 35 kr (riven morot, riven vitkål, dressing och mörkt sött bröd med massa smör, kaffe/the inkluderat. Fina fisken!) "Där brukar jag sitta!" sa Ruben och pekade på ett litet hörn. Men idag satte de sig där ute som alla andra, fast i skuggan. Det var behagligt där.

Ruben hade ätit veganglass tidigare, med chokladsmak, och hade inte så höga förväntningar på de tre kulorna som låg i hans skål. Han var mest glad om de kunde svalka honom lite. Men den neutrala vaniljglassen var riktigt god, särskilt med chokladtoppingen, och varje tugga var en liten smakupplevelse. Så enkelt! Så gott! Ruben smakade en sked eller två, eller tre, av Bosses kladdkaka också och den var alldeles lagom kladdig. Lite i mäktigaste laget dock, och Bosse orkade inte äta upp hela. Men så är ju Bosse också en ganska liten hund.

Nom Thai Food

Frasses päls fladdrade när han lutade sig över relingen på Djurgårdsfärjan. Luften var kall trots försommarsolen. Ruben satt och tryckte inne under taket och kikade ut på Frasse, smuttandes på en liten glasstrut. GB:s bröllopsspecialare med herr och fru Glassgubbe lyckligt poserande i sina färgglada clowndräkter. Ruben tyckte verkligen inte att det var något märkvärdigt med glassen i fråga. En väldigt slätstruken och intetsägande smakkombination. Det mest upphetsande var den lilla chokladfyllda änden i botten av struten, men för att äta sig ner till den hade han mycket hellre smaskat på en hederlig Daimstrut.

Snart la färjan till vid Djurgården och Ruben och Frasse skuttade av. De gick förbi Gröna Lund och svängde in bland gränderna. Genom ett byggområde med vackra gamla lagerbyggnader och vidare förbi ett par hemliga hyreshus Ruben aldrig vetat om. "Tänk att bo här!"

Snart kom de ut vid Beckholmsbron där Nom Thai Food höll till i en husvagn. Serveringen bestod av timmermöbler som andades rastplats och atmosfären var skönt opretentiös. Ruben beställde det vegetariska alernativet för 60 bagis. Maten serverades i 2 djupa papptallrikar. En fylld med vitt fluffigt ris, och en med sås baserad på kokosmjölk och grönsaker, och chili. Det smakade väldigt gott men aningen starkt för Rubens späda tunga. Frasse åt en wok med kyckling och nudlar, som också var lite het så att han fick nalla av Rubens ris för att neutralisera tungan då och då.

De satt och kikade ut över kluckande vatten mot sandig strand där tjärade ekor guppade idylliskt. "Man skulle nästan kunna tro att man hade semester!" filosoferade Ruben. Det var vindstilla och små sparvar skuttade omkring i gruset. Ruben frös inte lika mycket längre, och efter maten värmde de sig med kaffe och syltkaka som man kunde ta vid ett litet campingbord. Bara ett stenkast bakom dem låg Skansen och hade Gröna Lund haft öppet hade man hört tjuten från karusellerna. Mätta och harmoniska kände de att de hittat en hemlig oas i ett av Stockholms turisttätaste kvarter.

Äntligen - Petite France!

Det hade hunnit bli ännu en lördag, och Ruben gjorde ännu ett försök att visa Bosse Petite France. Den här gången sågs de klockan två vid Fridhemsplan, och sedan gick de bland solbadande fasader till bageriet. Utanför på trottoaren ringlade sig en lång kö av bröd- och bullsugna och Ruben blev genast orolig för att de skulle misslyckas med sina fikaambitioner ännu en gång. Men kön gick förvånande kvickt. Många skulle bara köpa med sig godbitar hem och det fanns till och med något bord över inne i caféet.

Ruben balanserade en kopp kaffe, en rostad Croissant med mandelmassefyllning och en liten Pistagemacarong på sin bricka. På Bosses låg också en Macarong, med vanilj- och citronsmak, och en Pain au chocolat med en enorm kopp the. Bosse gillade Pain au chocolats.

Ingen av vännerna hade smakat Macaronger förut men båda två hade hört mycket gott om dessa små bakverk. 15 kronor styck kostade de hos Petite France och fanns i ett dussintal pastellfärgade smaker. En fröjd för ögat. Högtidligt förde Bosse sin lilla gula blanka marängskapelse till munnen. Ruben försökte simultant att bita i sin. Och det mjuka, sega, frasiga – allt på en gång nådde deras små tungor. Det smakade riktigt gott. Och riktigt sött. Nu förstod han varför Macaronger var så små. En lagom munsbit till kaffet, för såna som är lagom. Ruben var sällan lagom och kände sig glad för att det fortfarade låg en croissant och väntade på tallriken. Samtidigt kände han att han var på väg att växa upp. Han hade börjat lära sig att sötsaker alltid är godast i måttliga mängder. "Då håller man njutningen på topp!". Den lilla livsnjutaren Bosse, som insett detta för längesedan log åt Rubens insikter.

När de fikat klart tog de en promenad längs Norr Mälarstrand. De tittade ut över staden, ut över vattnet som kluckade och kastade glada solreflexer. ”Nu har våren äntligen kommit hit!” suckade Bosse.


Ruben kände det också. På väg till stan hade han sett folk i shorts på väg till fotbollsmatcher, och en kajak hade rundat klipporna vid Kristineberg. Nu skulle det snart bli sommar igen…

Östermalms Korvspecialist

Enligt Panda Pannband skulle det finnas en kiosk med underbar korv på Östermalm dit direktörer vallfärdade under lunchen. Men Panda Pannband har många berättelser att berätta och ibland tror Ruben att han bara hittar på. "Vad är det som är så speciellt med just den korven då?" undrade Ruben en kväll. "Den är tysk, kryddig och mättande och serveras med surkål i baguette!" sa Panda entusiastiskt. Ruben tyckte det började låta som en bra historia och föreslog att Panda skulle bjuda med honom dit någon gång så att han fick smaka själv.

En onsdagskväll skulle Ruben och Panda gå på teater på Dramaten med några av Pandas vänner. Och eftersom deras kurrande magar behövde mättas innan föreställningen passade det ju utmärkt att äta varsin tysk korv.

Vid Nybrogatan 55, inklämd mellan Posten och Riksrevisionen, stod den, Östermalms Korvspecialist. En liten oansenlig kiosk på hjul, karossen dekorerad med målade björkar. Griffeltavlorna fyllda av wurstar att välja bland, med färgpluppar som indikerade respektive korvs hetta. För 50 kronor serverades de i en halv baguette med surkål och sås. Ruben tog en mild Alpenwurst och det gjorde Panda också. Det fanns två små utemöbler vid husfasaden intill så att vännerna kunde slå sig ner medan de väntade på sina korvar. Korvmästaren skulle ropa när det var färdigt. Rubens förväntningar låg på topp, och solen sken på hustaken ovanför dem.

Plötsligt ropade en kvinna i kön i vännernas riktning. "Ursäkta, men har ni beställt korv?" Väckta ur dagdrömmerier och fantasier hade de inte hört korvmästaren, så nu fick hon medla. "Ojojoj". Ruben skyndade bort till luckan och fick den varma baguetten i sina små händer. Det luktade ljuvligt. Brödet hade aptitretande grillränder på utsidan, och han kunde se lite surkål sticka upp bakom den tjocka korven.

Alpenwurst var väldigt mild och lagom salt, en svenne-korv, och det knäppte i skinnet när Ruben bet. "Mmm" turades han och Panda om att säga under sina första smakbitar. Det hände något fint när det lite frasiga brödet mötte surkålen och tomatsåsen som var i. "En riktigt god korv!" tyckte Ruben och Panda log, glad över att ha fått visa Ruben en av Stockholms matskatter.

En man i kavaj och solglasögon passerade deras bord på trottoaren med en rykande korv i handen. "Han fick två korvar i sin!" utbrast Ruben och pekade. "Det var för att han beställde det" försäkrade Panda. "Det kan du också göra nästa gång. Och då testar vi de kryddigare korvarna!" Rubens smaklökar gillade den idén. Nu kunde han förstå varenda VD och börsmäklare som sagts köa där på lunchen, och som beställde två korvar i sina baguetter.

Vurma på Kungsholmen

När Ruben vaknade och tittade ut genom sitt fönster suckade han uppgivet. Mulet, blåsigt, kallt och grått. Han låg kvar länge i sängen innan han smög ut i köket och tog sig en morgonmacka med ost och kaviar. Sedan ringde plötsligt Frasse och undrade om Ruben ville följa med honom till Erikshjälpens Second Hand i Spånga. Det ville Ruben.

På vägen passerade de av en slump en Kupan-butik, som fanns i en källarlokal i centrum. Den skulle stänga för dagen om bara några minuter, men de kilade in och tog en snabb titt. Det var en liten men jättetrevlig lokal. I bok- och tidningshörnet hade någon omtänksfullt broderat en tavla med priserna. Det värmde Rubens mage. Frasse klämde på två gamla badmintonrack. "Vilka fina. Och billiga. 30 kr styck! Vi kanske ska börja spela badminton?" utbrast han entusiastiskt. "Nej" sa Ruben.

Bland porslinet stod en Katten-Gustaf-kopp och blinkade mot Ruben. Sådana hade han haft när han var en liten appojke. Han lyfte upp den och kollade prislappen på undersidan. 30 kronor. Inte en repa. "Mint condition..." nickade han för sig själv "...den här ska jag fynda."

Sedan bar det vidare till Erikshjälpen på andra sidan spåret. En second hand-butik med prislappar som passar en second hand-butik! Frasse hittade några böcker och en CD-skiva från 1900-talet och Ruben plockade på sig lite sällskapsspel. De gick glada därifrån.

När de skiljts åt för dagen åkte Ruben för att träffa sin gode vän Bosse inne i stan. Ruben hade lovat att ta med honom till Petite France klockan fyra. De möttes upp vid centralen och promenerade bland de vackra byggnaderna på Kungsholmen. Bosse frös lite när vinden tog tag i pälsen - han hade bara en tunn jacka på sig, men Ruben tyckte det var varmt, för han hade överdrivit med en stickad kofta.

När de kom fram till Petite France, såg Ruben till sin besvikelse att det precis stängt för dagen. Han hade inte brytt sig om att kontrollera öppettiderna. "Attans också!" tyckte han. "Det är lugnt" försäkrade Bosse, "vi tar det någon annan dag istället!". Ruben hade blivit hungrig på sin second hand-runda och tittade tomt mot det nedsläckta bageriet. "Du, jag vet vart vi kan gå!" sa Bosse och viftade på sin lilla svans.



Bara en liten bit bort, på Polhemsgatan 15, låg Vurma. Ruben hade aldrig varit på någon av de Vurma-caféer som finns i stan förut. Där inne var det varmt både i atmosfär och inredning och bakverken såg goda ut. "Det här blir jättebra!" tyckte Ruben och sken upp. Bosse köpte en kopp te och en Pain aux chocolat och Ruben beställde sig en surdegsbaguette med cheddarost, grönsaker och fruktte. Ruben fick en liten lapp med ett beställningsnummer, men behövde inte vänta länge vid bordet förrän en glad tjej kom förbi med en tallrik och efterfrågade nummer 82. Ruben tittade på den smörgås tjejen bar på, bredvid låg en läskande skiva vattenmelon. Och på hans lapp stod det 82. "Så fin - inte ska väl jag?" tänkte Ruben, men tjejen ställde ner mackan framför honom. Ruben log. "Vattenmelon - vilken överraskning!". "Va?" undrade Bosse. Lokalen hade en akustik som ibland gjorde det svårt att höra vad som sas. "Melon!" pekade Ruben. "Gott!"

Ruben satt på tunnelbanan på väg hem och tittade ut på det skummande vattnet under Tranesundsbron. Där borta såg han postterminalen vid Tomteboda. Där bakom låg Västra skogen där Ruben hade bott då han först kom till Stockholm. Vagnarna körde vidare västerut, Ruben såg någon köpa en korv vid en kiosk. Det var mulet, blåsigt, kallt och grått. En riktigt fin dag.

Grand Hôtel

Det var skärtorsdag och både Ruben och Frasse hade fått ledigt från jobbet. Sedan dagen vännerna funnit varandra över en tallrik råkost hade det otaliga gånger kommit på tal att visst vore det väl förträffligt att någon dag unna sig en frukostbuffé på Grand Hôtel?

Nu var det dags.

Det var en regnig morgon när de skyndade genom Kungsträdgården mot Strömkajen. Genom snurrdörrarna och in i foajén som påminde Ruben om vilken liten apa han var. "Jag borde tagit på mig hatten!" flikade Frasse in. Ett riktigt fint hotell hade ingen av vännerna någonsin haft råd att bo på. Men för den här morgonen skulle de få insupa denna exklusiva atmosfär. De blev hänvisade, av den serviceinriktade och rutinerade hotellportieren till Verandan där buffén serverades. Inredningen i denna "inglasade balkong" till matsal var elegant och luftig, och på borden stod vaser med små gula tête-à-tête. De vita dukarna var välmanglade. Restaurangvärden tog emot dem med värme och det var få andra gäster den här morgonen så de kunde själva bestämma var de ville slå sig ner. Serveringspersonalen kom och frågade om man ville ha kaffe eller te och hällde vant upp vid bordet i de vackra vita kopparna med hotellets emblem. Vit kopp mot svart kaffe är de vackraste färger Ruben känner.

Sedan var det bara att börja ta sig mat. Buffén stod trevligt uppdukad i en liten halvmånsformad lokal vid sidan av matsalen med ett gott sortiment frukosträtter för att tillfredsställa den mest kräsna gästen. Inget överflöd, bara en lagom variation: bacon, korv, stekt potatis, frukter, pålägg, olika bröd, filer och yoghurtar, müsli, lax, röror och sötebröd.

Frasse började som alltid med äggröran, medan Ruben valde pannkakorna, och en nybakad liten brödbulle med en skiva mortadella. Brödet var i klass med Petite France och mortadellan ljuvlig. Men både Frasse och Ruben enades om att de faktiskt hade ätit godare äggröra. Det var på Quality Hotel 11 i Eriksberg en vårhelg för nästan ett år sedan då de varit på semester i Göteborg. Ingen buffé hade hittills kunnat mäta sig med den när det gällde just äggröran.

Allt fler gäster började så småningom att droppa in till frukosten och en asiatisk barnfamilj slog sig ner vid bordet bakom Ruben och Frasse. Ruben tyckte det var förvånande att barnfamiljer bodde där. "Rika barnfamiljer!" påminde Frasse. "De där femåringara vet hur man äter croissanter." Ruben tog ingen croissant. Där fanns också en och annan affärsman, och folk som pratade om årgångsviner och provencalska slott. Ruben och Frasse pratade om mat. "Vad fiffigt att lägga en matjessillsvans på en ägghalva!" tyckte Ruben som precis botaniserat bland snittarna. Något Ruben gissade var en renköttsrulle med kryddsmör fick smaklökarna att kvittra. Frasse smakade den hemgjorda leverpastejen på en bit rågbröd. Jättegott!

De mumsade och läste morgontidningen i lugn och ro. Serveringspersonalen var uppmärksam och plockade bort tallrikar och fyllde på kaffe så fort det behövdes. Trots elegansen och uppassningen kändes det ändå avslappnat att äta frukost här. Frasse lyxade till det med müsli. Buffén hade skålar med valnötter, gojibär, tranbär, flingor och fröer så att man kunde blanda efter eget tycke och smak. Ruben fyllde en hel tallrik med bara färska frukter; jordgubbe, passionsfrukt, melon! Och sen en "Rubens-frukostbuffé-klassiker": bröd med philadelphiaost och en skiva stekt bacon på topp. Och baconet var perfekt kaprigt!

Frasse var djupt försjunken i Sportdelen medan Ruben satt och tittade på skärgårdsfärjan som skulle lägga ut i regnet. Det var mysigt att sitta inne i värmen och matglädjen och titta ut på ruggvädret. Han kände sig precis lagom mätt. Men som avslutning måste han smaka lite på bakverken. Han valde en liten kanelbulle och en kladdkakebit (färdiguppskuren och inte större än en femkrona). Rykande kaffe fylldes på i koppen. Även bullen påminde om den lagom salta och sega vetedegen han smakat på Petite France. Men kaffet smakade nog ändå en aning surt. Det höll Frasse med om, men överlag var de mer än nöjda med sin morgonmåltid och återkommer gärna.

Efter frukosten tog de en promenad på stan i det ihållande regnet. Men regn betyder också vår.

Pallas Konditori

Frans hade fått tag i en liten lägenhet i Vällingby City och ville gärna kolla in kvarteren som snart skulle bli hans. Det var en regnslaskig söndag i slutet av februari och Ruben följde med honom till Vällingby för att kolla läget. De hade planerat att inleda äventyret med en fika på Pallas Konditori men det hade redan hunnit bli lunchdags då de tagit sig ut med tunnelbanan och magarna kände för lite mat innan godsakerna. Som tur var hade Pallas också lunchservering med sallader, mackor och paj på menyn. De valde varsin sallad som en av servitriserna plockade ihop bakom glasdisk så att man själv kunde vara med och bestämma vad man ville ha för ingredienser. Ruben som valt en Ost- & Skinksallad bad att få byta ut sin skinka mot fetaost och det var inga problem alls. Frasse tog en Kyckling- & baconsallad och bytte, inspirerad av Ruben, också ut sin bacon med fetaost. Det ingick också en burk dressing, bröd med smör och kaffe i priset (79kr).

Lokalen var modern och hemtrevlig utan att förlora kondiskänslan. Det fanns runda små bord och fyrkantiga större i den rymliga hörnlokalen. Vissa hade skönt ljusblå soffor medan andra hade formpressade trästolar med mjuk läderliknande sits. Det fanns bara ett bord ledigt och de norpade det kvickt. Deras stora tallrikar fick precis plats bredvid varandra på den lilla runda bordsskivan. Salladen var generös och mättande och vitlöksdressingen ovanligt smakrik. Brödbullen var lite seg på ytan av att ha legat i brödkorgen men färsk och god på insidan.

Efter maten hade lunchfolket börjat skingras och vännerna flyttade över till ett fyrkantigt bord närmare fönstret för att avnjuta desserten. Ruben tog sig en bit kladdig chokladkaka med chokladglasyr och vispgrädde för 32 kronor medan Frasse valde en arraksboll och en toscabit för 40 kronor. Till drack de kaffet som ingått i lunchen. Det var riktigt gott. (Antagligen Gevalia, för på väggen hängde två gamla retroplanscher med Gevalia-reklam.) Kaffekopparna var vänliga i vitt med en bred crémefärgad rand och det lilla örat perfekt för en liten björntass. Frans satt och tittade ut på några barn som lekte i en snöhög utanför och myslog. Det såg skoj ut. Längre bort såg han Vällingbys biograf, Fontänen. "Där kan jag se på film!" pekade han åt Ruben. "Och här kan du köpa tårta!" mumsade Ruben och lät Frasse smaka en bit chokladkaka.

Alla bakverken var goda och smakade som man förväntade sig. Hela Pallas kändes pålitligt, tryggt. Som ett vanligt kondis som varken stack ut med mästerverk eller tabbar. "Ja, här skulle jag kunna bli stammis" tyckte Frans. "Ett ställe att gå till med en god bok, knapra på en kaka med en kopp java!"

Petite France

Det var lördag, snön yrde och Ruben och Frans åt den godaste fikan ever. På Petite France på Kungsholmen i Stockholm. Caféet låg chosefritt på John Ericssonsgatan 6, vägg i vägg med en förskola, och kändes exklusivt till utbudet utan att för den delen verka snobbigt. Priserna var dessutom överraskande överkomliga med tanke på den njutning bakverken gav åt både öga och gom.

Vännerna hade fått ett infall och traskade dit strax efter elva för en sen frukost. Frans valde en grillad macka med ost, lufttorkad skinka och purjolökscrème med en sallad on the side, för 95 kronor medan Ruben fastnade för de charmiga små ostbaguetterna till det facila priset 25 kronor. Och till dessert tog han en latte (25 kr) och ett bakverk som hette Chouett (29 kr), och var som ett wienerbrödshorn med torkade aprikoser i ändarna. Frans valde en semla (29 kr), och en kanelbulle (19 kr) och en vanlig kopp kaffe (20 kr).
De balanserade sina välfyllda brickor genom en liten korridor in till ett större serveringsrum där det satt många glada cafégäster och skapade en välkomnande atmosfär som lika gärna hade kunnat kännas stökig. Två stora speglar gjorde lokalen dubbelt så stor, men skapade tyvärr inte dubbelt så många sittplatser. De kikade sig om efter någonstans att slå sig ner. Plötsligt fick de syn på två cafégäster som precis skulle gå. Perfekt!

Högtidligt plockade de av sina fat och koppar från brickorna för att skapa mer plats vid det lilla bordet. Sen tittade de lyckligt på bakverken en stund innan servitrisen kom in med Frans grillade smörgås.
Så äter de, tittar storögt på varandra i samförstånd - "Gott!". Osten, löken, skinkan i den grillade mackan skapar en salt symfoni i Frans mun. Ruben får smaka ett bett och stönar tyst för sig själv. "Gott!" Och hans ostbaguette är nätt och seg. Sesamfrö på topp i perfekt symbios med den salta osten. Det var längesedan hans mage varit så här lycklig.



Sen blir det dags för bakverken. Rubens Chouett är väldigt god, men ger inga smaksensationer utöver det vanliga, även om kontrasten med aprikoserna var något nytt. Annat är det med Frasses kanelbulle. Den sega, smörsalta degen är perfekt i den lilla kanelknuten. Och semlan sen. Ruben får smaka en bit och de enas om att det här nog är den godaste semlan de någonsin ätit. Lagom liten, och med perfekt avvägning mellan lagren. Semmelbullen är tydligen bakad med surdeg, och det känns. Den är fyllig och smakrik, och inte bara en luftboll som semmelbullar så lätt blir. Den har karaktär.



Ruben tittade magiskt omkring sig på alla avslappnade människor. Många åt frukosterbjudandet som bestod utav en kaffe/the, nypressad juice, ett vackert glas yoghurt med müsli, en baguette och en Chouquette för 90 kr. Lite i dyraste laget måste medges, men fasligt elegant och smakrikt. Ruben tänkte att det ska han också unna sig någon dag. Väggen mitt emot honom var fylld av tavlor med franska motiv som eiffeltornet och Edit Piaf. Han tänkte på Panda Pannbands reseberättelser från i julas. Panda skulle gilla att gå hit!

Frasse undrade efter en stund om Ruben verkligen var riktigt mätt. Ruben funderade. "En liten bit till skulle nog få plats..." erkände han. De snirklade sig tillbaka till disken och valde ut varsitt bakverk. Ruben hade blivit så tagen av den underbara vetedegen och beslutade sig för en vaniljknut (24 kr) och Frasse slog på stort med en ovanligt vacker Mille-Feuilles-bakelse (49 kr).

Om man la fem kronor i en liten burk kunde man ta en påtår kaffe. Det gjorde Frasse. "Det märks att de som bakar här tycker att det är roligt!" konstaterade han sedan när han förde skeden genom de frasiga lagren i sin bakelse. "Ja-aa, den här vetedegen är bakad med passion!" log Ruben och bröt av en snirklig bullbit. "Alla degar på det här stället är underbara!" fortsatte de. Till och med bryggkaffet var riktigt gott. Frasse tyckte dock att bakelsen blev i sötaste laget (särskilt efter att han redan hade klämt två bakverk) och orkade inte riktigt äta upp hela.

Innan de gick såg Ruben att man kunde köpa med sig franska ostar hem, och de små baguetterna som använts till hans macka kostade bara 6 kronor styck. Det fanns mycket matbröd på hyllorna men deras prislappar närmade sig ibland hundralappen. Hade man en tunn plånbok som Ruben så fick man nog på sin höjd nöja sig med en av de långa baguetterna för 27 kronor. Men, det fick bli en annan dag. Vännernas magar var fyllda med råge och det var skönt att komma ut igen och dra in vinterluft i lungorna. Det hade slutat snöa, de omkringliggande gröna husfasaderna tycktes le vänligt mot vännerna när de pulsade till bussen.

Men de kommer bli hungriga igen. Och då kommer de återvända till Petite France.

Åter till Café Kringlan

Ruben och Panda stod länge och tittade på alla bakverken som lockade med sina respektive kvaliteter. "Jag är sugen på choklad..." funderade Panda. Ruben fastnade tillslut för den degiga oformliga massan som han misstänkte var äppelpaj. Den såg skönt opretentiös ut. Lika opretentiöst slevade servitrisen, samma som igår, upp en bit åt honom med en blå degskrapa i plast. Pajbiten landade med en kluns i sin djupa tallrik. Hon öppnade vant kylen bakom disken och hällde över rikligt med lös vaniljsås. När hon ställde den djupa tallriken framför Ruben på disken tyckte han den påminde om havregrynsgröt med mjölk. Han gillade associationen.
Panda stod och kliade sig i huvudet och tyckte att det där som Ruben tog såg ganska gott ut, men det gjorde ju semlorna också, och chokladkakan... Tillslut sa Ruben till servitrisen som började bli otålig i lunchrusningen "Ge nallen en semla! Och så två kaffe." Panda tyckte det var skönt att slippa ta beslutet själv och gick för att hälla upp kaffe åt dom medan Ruben slog sig ner vid ett av få lediga bord med bakverken. Han kastade en hastig blick bakom ryggen mot Panda och fumlade nervöst fram ett litet tårtljus ur ryggsäcken. Han hade köpt med sig tändstickor också, men på bordet stod redan ett stearinljus och han kunde tända det lilla tårtljuset mot det innan han tryckte fast det i semlans lock. Han borstade bort några kvarglömda brödsmulor från bordet och rättade till faten. Satte sig ner vid bordet och dinglade förväntansfullt med sina små apfötter. Panda gick och balanserade de två överfyllda kaffemuggarna med högsta koncentration och såg Rubens lilla överraskning först då han slagit sig ner mittemot honom. Det prickiga lilla tårtljuset dansande med sin låga. Panda log förtjust. "Så att du kan blåsa och önska" sa Ruben, lite stolt.

Panda funderade länge och sedan blundade han och blåste ut ljuset. Så åt dom. Födelsedagsfika. Pajen var degig och god, och semlan len och fyllig med sin osötade grädde. Och bullbrödet smakade tydligt av kardemumma som bröt av perfekt mot mandelmassesmeten. Kaffet var starkt och gott, och för 5 kronor kunde de ta varsin påtår. Som pricken över i köpte Ruben en chokladkaka som de delade. Men den blev första besvikelsen på Café Kringlan. Som en smördegskaka i konsistensen med alldeles för svag chokladsmak som inte lyckades leva upp till den mörka tunga chokladförväntningen Ruben fått när han först sett den nästan svarta chokladkakan med pärlsocker på. Synd att upplevelsen av det man såg och upplevelsen av det man smakade på inte riktigt gick ihop. Ruben sneglade mot kakdisken och ångrade att han inte valt en bit jordgubbsdekorerad kladdkaka med vispgrädde som avslut på deras födelsedagsfika istället. Panda var glad ändå och tyckte att "Den som spar han har sitt goda kvar!". Och han kände på sig att Ruben skulle få tillfälle att smaka Kringlans alla oprövade kakor någon annan vacker dag. Och det var med glada magar de sedan promenerade med sina trolleys till Centralstationen för att åka hem till sitt Stockholm igen.

Café Kringlan

Ruben hade följt med Panda Pannband för att se den danska filmen Aching Hearts på Pustervik. De satt längst upp på en tunt vadderad bänk i en glest fylld salong. Ruben kände med en gång att han skulle få ont i rumpan under den två timmar långa visningen. Men filmen var riktigt bra och Ruben behövde bara skruva på sig några få gånger. Efter visningen kunde man ställa frågor till regissören Nils Malmros, men Ruben hade så fasligt svårt att förstå danska så han förslog att de skulle gå och ta en bit mat på något mysigt fik istället.

Solen som skinit på deras ansikten hela förmiddagen hade gått i moln, och det kändes gråblaskigt när de kom ut på Järntorget. Ruben styrde omedvetet sina raska steg mot Café Kringlan på Haga Nygata 13. Under tidigare besök i staden hade det hänt att han pipit in där. För en grottig blåbär- och vaniljbulle med en god vän eller en hemtrevlig fiberrik frukostbuffé med två. Och han hade aldrig blivit besviken. Inte heller idag då han spanade på lasagnebuffén och de vackra smörgåsarna för att slutligen falla för en fisksoppa med ostfralla för den modesta summan 60 SEK. Soppskålen var stor och den matiga brödbullen likaså, och vid sidan av på tallriken la den trevliga servitrisen upp en bön- och linssallad, några färska salladsblad och en apelsinklyfta. Det luktade ljuvligt. Panda Pannband som ständigt brukade gå omkring och klämma på sin mage och påpeka att han måste tänka på figuren gav upp idén om en slät kopp kaffe och beställde in det samma som Ruben. Sen satt de och sörplade i takt och tittade ut på gatan där det strax skulle skymma. Ruben klappade på sin lilla mage och konstaterade att det var det matigaste och mest prisvärda som han ätit på hela veckan. Panda log och nickade instämmande. "Men om man ska vara petig så var det lite mycket soppa och lite lite fisk" tillade han. Ruben fiskade upp en av de tre räkor som simmat i hans soppa och höll med. "Man kanske borde kallat den "Tomatsoppa... med spår av fisk... och en och annan räka" istället" fnissade han.

Efter maten satt de och jäste lite, och efter ett tag kände Ruben, som satt vänd mot disken där lunchbuffén nu ersatts av fylliga bakverk, att det vore gott med en sötsak. Han föreslog en stor rund kaka gjord på smält choklad med blandade salta nötter. "Ska vi ta varsin sån?". Panda tittade längtansfullt mot kakfatet och klämde lite på magen. "Vi kan dela en!" föreslog Ruben som såg hur vännen brottades med sitt beslut. Sagt och gjort. I utbyte mot 30 kronor gjorde de en av kakorna till sin. Bröt och smaskade tillsammans och värmde sig med planer om att komma tillbaka följande dag. För då fyllde Panda år och det fanns ju så många andra bakverk kvar att smaka på, på Café Kringlan på Haga Nygata 13.

Danilo & Café Berzelii

Mellan biobesöken på Bergakungen lunchade Ruben och Panda på restaurang Danilo som låg i anslutning till biografen. På övervåningen kunde man äta lite mer vällagad lunchmat och salladsbuffé för 95 kronor (75 kronor för endast salladsbuffén) men vännerna kände att det var lite väl dyrt och gick ner till cafédelen istället. Där valde de varsin bakad potatis med västkustsallad för 59 kr. Två potatisar plockades fram ur en rostfri utdragslåda fylld av färdigbakade knölar. Panda fick en nummerskylt för dem båda och de kunde sätta sig och vänta på maten vid bordet. På disken fanns flera vattenkannor med bitar av gurka, lime eller apelsin. Ruben valde lime, Panda valde gurka. De behövde inte smutta på glasen länge förrän en ung servitris kom in med de micrade potatisarna. Det var generöst tilltaget med västkustsallad och räkor. Vid sidan av låg några trötta bitar isbergssallad. Panda smakade på en räka och blev positivt överraskad. "Inte illa, smakar nästan som färska räkor..." Ruben lassade in lite potatis med västkustgegga, tuggade, kände på smakerna, svalde och tyckte att potatisen smakade välling. "Välling?" Panda höll inte riktigt med. "Ja, men jag gillar välling." förtydligade Ruben. De åt och tyckte det var helt okej, och de blev fort mätta. Men när Ruben hade halva sin potatis kvar började han ändra uppfattning. Vällingpotatis och fet västkuströra började kännas mäktigt och jolmigt. Ruben började till och med må lite illa och fick nästan tvinga i sig de sista tuggorna.

Sen gick de och såg en film. Under föreställningen började Ruben känna sig riktigt sömnig och nickade till några gånger. Därför föreslog han direkt när de lämnat salongen att de skulle hitta något ställe att ta en kaffe på innan nästa film. Panda sa att han sett ett kondis alldeles vid spårvagnshållplatsen som de ju kunde testa.

När de kom ut hade det börjat blåsa och snöa kraftigt och de hade svårt att hålla ögonen öppna, de småsprang in på konditoriet som hette Symfoni. Det kändes lite utplockat på hyllorna, och de kunde läsa på dörren att de skulle stänga om någon timme. Vid fönstren stod fem spinkiga bord med spinkiga stolar där det satt festivalbesökare och drack kaffe ur små lila löfbergs-muggar i papp. Medan de stod i kön tänkte Ruben att han kanske skulle ta sig en biskvi till kaffet. För priserna verkade vettiga och trevliga. Men när det skulle bli deras tur att beställa insåg de att kondiset körde med nummerlappsystem. De fick då snällt gå och dra en lapp och hamnade längst bak i kön och hann se hur det sista lediga bordet blev upptaget. Så knycklade de ihop sin lapp och gick ut i snöovädret igen. Kanske fanns det något annat fik på andra sidan gatan? I värsta fall fick de väl gå tillbaka till Danilo och ta varsin onödigt dyr latte.

På Berzeliigatan låg ett 7Eleven och lockade tryggt med sin bekanta skylt. Som i Stockholm, fast i Göteborg. De var nästan redo att gå in men så fick Panda syn på en trottoarpratare med den vänliga texten "Kaffe 15 kr" bara några meter längre fram. Ruben blev glad av skylten som hörde till Café Berzelii. Den lilla entrén hade varit lätt att missa bland de andra butikerna i den vackra fasaden, men när de klivit in visade det sig att caféet var riktigt rymligt med en avslappnad och lagom trendig atmosfär. I ett hörn satt en lapplisa och läste tidningen. De utländska kvinnorna som Ruben antog ägde caféet satt och samtalade vid ett av de andra borden och hälsade vänligt på Ruben och Panda när de kom in. En av dem gick fram till disken för att betjäna sällskapet. Det låg vackra mackor och sallader bakom glasdisken och Ruben tänkte att här borde de äta sin lunch nästa gång de har filmmaraton på Bergakungen. Det var så få kunder i caféet och smörgåsarna såg ut att längta efter någon att ätas av. Ruben fick nästan lite dåligt samvete för att de bara beställde två koppar kaffe. Kvinnan verkade inte ta illa upp, och frågade om de ville ha mjölk. Det ville Ruben, och hon plockade fram en liter ur kylen och hällde i en lagom skvätt i den stora kaffekoppen.

Det smakade gott och vännerna kände sig stärkta när de återvände till biografen. Redo att möta mörkret och de sköna biofåtöljerna med koffeinet som skydd mot John Blund.

Stockholm - Göteborg

Panda Pannband hade frågat Ruben om han ville följa med honom till filmfestivalen i Göteborg. Ruben hade tyckt att det var en alldeles utomordentligt trevlig idé och nu satt han och skumpade på tåget och tittade ut på alla snötäckta gårdar, ängar och bensinmackar de passerade.



I knät höll han den rosa programtidningen där Panda och han turats om att kryssa för alla filmer de skulle se under festivalen. Ruben hade hittat flera stycken intressanta, och några om mat som han såg fram emot lite särskilt. Och på tal om mat: "Undrar om man inte skulle ta sig en liten sväng till bistron?" funderade Ruben för sig själv och tittade på Panda som satt och sov i sätet mittemot. "Det blir skönt för honom att sova i fred en stund" tyckte Ruben, hoppade ner från sätet och gick till restaurangvagnen.

Ruben brukar inte gilla SJ:s smörgåsar och tyckte att det mesta var hutlöst dyrt. Men deras kaffe brukade alltid vara riktigt gott, och kravmärkt! Ruben köpte en kopp och ett kanelknyte till paketpris. "Tågmys" tänkte han och ställde fikat i en för ändamålet avsedd papplåda. Ruben slogs av dens genialiska konstruktion och kunde konstatera att den hade plats för fyra koppar. Hans fika såg onekligen lite ensamt ut. Ruben log lite fiffigt och ställde sig i kön igen. "Vad vore mysigare än att vakna till doften av kaffe och kanelknyte?" tänkte han. Panda skulle bli glad.

Örtagården

För att fira det nya året, och det nya decenniet, gick Ruben och Frasse ut och åt på restaurang. I anslutning till Östermalms Saluhall ligger Örtagården som på skylten i entrén stoltserar med stor vegetarisk middagsbuffe, med kött- och fiskalternativ, för 125 pix. Inklusive dessert! Rubens förväntningar låg på topp när de traskade in genom porten och följde skyltarna en trappa upp. Där fanns ännu en dörr och helt plötsligt kändes det som man kommit in i någons privata, och lite kyligt ljussatta trapphus. Framför dom fanns ett fönster med utsikt över saluhallen. Frasse undrade vart de skulle ta vägen nu, och de kikade oroligt omkring sig. Men så fick Ruben syn på en handskriven lapp på en dörr en halv trappa upp åt höger med det skrovliga meddelandet "Öppet/Open". "Det måste vara där" sa han och pekade.

När de kom in möttes de av en reception med en glupsk porslinsgris på disken, nästan lika stor som Ruben själv. "Ät först, betala när du går" lydde en skylt och de fortsatte in i lokalen. Middagsbuffén hade öppnat klockan fem - klockan var några minuter över och de verkade vara de första gästerna för kvällen. Lokalen kändes herrgård och i ett hörn stod en svart flygel. Väggarna var skära och randiga, och listerna mintgröna. Belysningen kall och lite dunkel. De skyndade mot de imponerande bufféborden för att kolla läget. Det fanns ett vegetarsikt bord, ett salladsbord, ett kaffe- och kakbord och en skänk med kött- och fiskrätter. "Det här ska nog bli trevligt" tänkte Ruben.

Frasse valde ett bord med en elljusstake och ett litet värmeljus. "Det känns ändå lite väl dunkelt här..." Ruben tyckte att Frasse var lite sjåpig och föreslog att de skulle testa maten. Frasse högg in på några stora köttfärsbiffar och en slev pasta med baconsås. Bredvid stod en uppmuntrande stor skål med parmesanost (eller något som smakade parmesanost) och Frasse begravde sin pasta med två slevar.
Ruben stack direkt iväg till det vegetariska bordet och botaniserade bland bön- och linsgrytor, dillstuvad potatis, falafel och kryddad bulgur. I en kantin låg knapriga plättar med skylten "Spenatplättar" och Ruben lassade på två fina exemplar. Sedan gick han till salladsbordet och hittade några intressanta röror bland råkost, keso och...grädde och sylt och vaniljsås? Vilken märkligt uppläggning. Ingen struktur. Och där på bänken ovanför den panerade kummelfilén stod en form med äppelkaka. Ruben studerade rummet kritiskt. Alldeles bredvid salladsbordet stod en frysdisk och doftade tidigt nittiotal, med ännu en handskriven lapp: "Glass ingår/Free Ice Cream". Han kikade ner i frysen där fyra halvfulla glasslådor i olika smaker skymtade i dunklet. De såg isiga ut. "Kom och sätt dig nu!" manade Frasse borta ifrån bordet.

Ruben högg in. Falafeln smakade lite väl milt men var både krispig på ytan och saftig inuti. Ruben doppade den i vitlökssås. Linsgrytorna smakade gott och det var skönt med kryddor som inte smakade Hermans för omväxlings skull. Men när han mumsade på en av spenatplättarna fylldes hela munnen av söt vaniljsmak och han insåg att den visst tillhört dessertsortimentet. Med lite hummus on the side funkade den dock som en intressant maträtt. "Märkligt hur de lagt upp maten" beklagade han sig. "Känns lite slarvigt." "Ja, utan kärlek och omtanke" instämde Frasse och tog ett bett på en brödbulle han hittat i en vänlig korg. Han blev genast besviken. "Torr som en skorpa på ytan, brödet har säkert legat där sedan lunch, illa täckt av en skrynklig liten handduk". Han smakade på sin biff istället. "Mmm, den här var i alla fall utsökt!"

Allt fler gäster hade strömmat till, och många tycktes vara utländska turister. När vännerna smaskat klart på huvudrätten gick de och spanade in dessertutbudet lite mer ingående. Utöver plättarna, pajen och glassen fanns ett berg med uppskuren sockerkaka i en sunkig plastpåse och ett fat med pepparkakor. Frasse skippade dom och hällde bara upp en kopp kaffe, som hade stått på plattan alldeles för länge. Ruben kände sig tvungen att testa spenatplättarna som det var tänkt med glass och grädde. Han skopade upp lite vaniljglass ur frysen och den var till hans förvåning inte alls isig, utan smakade helt okej.

Medan Frasse smuttade på sitt sura kaffe mumsade Ruben på sina plättar och såg hur personalen helt plötsligt började putsa den vinklade glasrutan ovanför salladsbuffén med hushållspapper. Han stelnade till, en klick grädde föll av skeden och landade på tallriken med en splatt. Det kunde ju ramla ner både smuts och pappersdamm i matskålarna. "Skandal!" tyckte han och meddelade Frasse som ändå tyckte att personalen varit väldigt trevliga mot dom i övrigt."Jo jo, men det där är ju inte helt smart" fortsatte Ruben skeptisk. "Nej, hit går vi inte igen!". Ruben skopade in de sista skedarna plätt och torkade sig om munnen med en servett.

På vägen ut enades de om att maten trots allt smakat gott överlag, men att hela restaurangen gett ett bortglömt intryck och känts ensligt på samma sätt som ett långvarigt strömavbrott. Örtagården kändes helt enkelt inte lika grönskande och fräsch som namnet gett sken av. "Nu kan i alla fall matåret bara bli bättre!" avslutade Frasse som en sann optimist.